Förminska inte sorgen

 Godmorgon på 1:a Maj!

I början av förra veckan ringde telefonen och kvinnan på andra sidan luren sa: 

- Nu kan du komma och hämta Lando. 

I en halv sekund blev jag helt överrumplad, men så insåg jag att det var veterinären som ringde om att urnan med Landos aska hade kommit tillbaka från krematoriet och att jag nu kunde hämta upp den.

Det var så overkligt att ta emot den tunga urnan som innehöll resterna av det som en gång var min älskade Lando. Min kloka, mjuka och goa hund med den silkeslena pälsen. Tassen som han brukade lyfta upp och lägga i mitt knä eller sträcka upp mot mig i sängen från golvet där han låg som om att han ville att jag skulle hålla honom i handen när vi skulle sova. Tårarna rinner. Jag sörjer min hund.

Jag har skrivit om det förut, men djupet av sorgen efter Lando tog mig verkligen på sängen rent ut sagt. Visst var jag till viss del förberedd på att jag skulle bli väldigt ledsen och att jag skulle sakna honom, men att jag skulle sörja så här djupt och sakna honom så oerhört mycket var jag absolut inte beredd på. 

Jag blev helt överrumplad på ett sätt som många inte förstår för i deras ögon var ju Lando bara en hund, och så där ledsen kan man ju inte vara över en hund. Så där sorgsen och så där många tårar kan man väl ingen fälla över ett djur. Men de har helt fel. Människor kan vara mer sorgsna när ett nära husdjur går bort än när en släkting dör. Man ska inte förminska sorgen.

Förra veckan talade Göran Greider och psykiatrikern Ulla-Karin Nyberg om hur vi måste börja ta sorgen och saknaden efter ett bortgånget husdjur på allvar då många påverkas starkare än man tror. Husdjuren är en konstant i livet som många faktiskt spenderar mer tid med än med än med andra familjemedlemmar. Jag känner igen mig klockrent i det resonemanget. Det var som om att de satt där i TV:n och pratade om mig och om min sorg och saknad efter Lando. Tomheten. De där rutinerna i vardagen som var så djupt rotade och förknippade med min hund. Sådant jag inte gör längre nu när han är borta. Helt plötsligt upphörde allt. Göran Greider som alltid tog en mycket sen kvällspromenad med sin hund Stina innan de gick och la sig uttryckte det så här: -Nu kommer jag aldrig att se stjärnhimlen igen. Precis så.

Lando var alltid runt mig. Alltid nära och han foto-bombade mer än gärna :-) 

Precis det här hände alltid :-) 

Ja, Lando stod mig nog närmare än någon. Det erkänner jag med risk att låta som en riktig loser. Som frånskild ensamstående mamma så var han mitt konstanta i livet under 13 år. Alltid vid min sida från morgon till kväll så var han den som jag spenderade mer tid med än någon annan. Som den ensamvarg och introvert som jag blev efter en jobbig tid med skilsmässa, arbetsplatsmobbing, utbrändhet och sjukskrivning så var det han och jag. Jag föredrog honom över människor. Vi kunde sitta tysta bredvid varandra i total kravlöshet, och han krävde inga förklaringar och ställde inga frågor, dömde aldrig. Han fanns bara där med sin 100% ovillkorliga kärlek och lojalitet.

Vi tog många, långa och helande promenader i mina vackra Dalaskogar och längs sjön. Han flyttade med oss till Kalifornien och var mitt vuxen-sällskap där. Jag var aldrig ensam. Han var klok och kärleksfull. Han kände in mig, kunde läsa mig som en bok och vek aldrig från min sida. 

 

Jag rättade in livet efter Lando i 13 år. Skyndade mig hem efter jobbet för att hämta upp honom hos mamma och pappa. Gick upp tidigt på morgonen och tog tre långa promenader varje dag oavsett om det regnade eller snöade. Jag valde situationer där han kunde vara med och dit han kunde följa över situationer där jag skulle behöva lämna honom hemma. Skogen över krogen hade en riktig mening i mitt sätt att leva. Laga mat hemma istället för att gå på restaurang. Hemma-helger över hotell-weekend på annan ort och så vidare.

Att få ha en sådan lojal och beskyddande varelse vid min sida har varit en välsignelse. Han var Guda-sänd rakt in i mitt liv vid exakt rätt tidpunkt. Faktumet att han var schäfer som vaktade sin flock, flickorna och mig, gjorde att vi alltid kände oss trygga och aldrig behövde vara rädda. Folk har respekt för en schäfer och han höll faktiskt folk som inte kändes "helt rätt" på avstånd. Vi har till och med varit med om situationer där han "vallat undan" obehöriga som kommit för nära. 

Lando vid vår grind på Coronado Island i San Diego, Kalifornien. 

Lando var en legend på ön. Folk från Coronado skrev det till oss när han dog.

#badassdogonduty
 

Jag minns speciellt en gång i San Diego när jag var ute vid 4-tiden på morgonen och ett gäng bestämde sig för att närma sig mig, men ångrade sig när de såg att jag hade en stor schäfer vid min sida. Inlägget heter The Lady has a Fucking German Shepard och finns att läsa om man klickar HÄR.

Jag vet att det här är ett sorgset inlägg men det är ett viktigt ämne för mig. Sorgen måste få ha sin gång. Sorgen är inte bara psykisk utan den påverkar även folk fysiskt, och det bekräftade psykiatrikern Ulla-Karin Nyberg. Enligt Nyberg kan sorg, precis som stress, ta sig fysiska former och det jag har känt av är att sorgen har satt sig i bröstet. 

Jag tappade rösten veckan innan sportlovet och den har inte kommit tillbaka ännu. Jag har fortfarande något i bröstet som rosslar och har feber lite då och då. Min mamma fick lunginflammation 1996 då familjens älskade Golden Retriver Charlie fick somna in. Både hon och jag är helt övertygade om att det var sorgen som hade satt sig i bröstet på henne med. Det här kan låta luddigt för många men tänk vad lång tid det tog innan det var accepterat av sjukvården att stress påverkar kroppens organ, och symptomen av sorg liknar stress. 

Jag som vet med 100% säkerhet att det finns ett liv efter döden är inte ledsen över att Lando nu får vara där i en frisk och pigg kropp utan smärta och att han nu kan springa och hoppa och leka som han kunde förr. Nej, han fattas mig. Det är tomheten. Han lämnade ett stort hål i mitt liv. Saknaden av att han inte längre finns i fysisk form vid min sida är väl vad det handlar om. Sorgen över att hans liv tog slut. Nostalgin över så många fina stunder genom åren som man får bära som minnen. Lando var livets hund. Men jag vet att den dagen då det är min tur att lämna jordelivet så kommer han springandes och möter mig. Det känns så tryggt och bra att veta. 

 

Man skall aldrig säga aldrig, men vi har inga planer på att skaffa en ny hund. Vi har Bellas Bengt och kan hjälpa henne med honom när hon jobbar eller reser bort. När han är med oss rinner sorgen och saknaden efter Lando bort en stund. Dessutom vill vi känna oss lediga och fria att resa och att göra saker utan att behöva planera att någon skall passa hunden. Vidare måste man även tänka på att om man skaffar en hund så tar man på sig ett stort ansvar som kan vara upp till 13, 14 eller 15 år. Jag tror heller inte att jag skulle orka förlora en sådan nära och fin varelse igen. Sorgen är kärlekens baksida. Har man älskat djupt så sörjer man lika djupt som man älskade.

Bellas Bengt. Goding. 

 

Var det någon som sa: -Gå och lägg dig på mattan?

 

Underbara lilla Bengt.  

Krama era hundar. Ni som fortfarande kan. 

 

Ha en trevlig 1:a maj.

 

Varm Kram