Jag har tappat förmågan

God Morgon i Stugan...

 

Jag har så många tankar om så mycket i livet just nu och skulle vilja blogga om både det ena och det andra men orden finns inte riktigt där på samma sätt som förr. Ibland känner jag mig nästan personlighetsförändrad, och samtidigt som jag vill påpeka att det i sig inte alltid behöver vara något negativt så kan jag konstatera att det orsakar någon slags krock då det rådande läget inte stämmer överens med andras blid av mig, och kanske inte ens längre min egen självbild, och därmed blir jag nog lika förvånad som andra.

 

Jag märkte det så tydligt häromdagen, att något har blivit annorlunda alltså, jag har nämligen helt gått och tappat förmågan att kunna småprata med folk. Ja, ni vet vad jag menar, prata ytligt om lite ditt och datt, små artigheter för att liksom fylla ut och fylla upp så att det inte skall uppstå någon konstig tystnad. Sådant har jag klarat galant förut, men nu satt jag bara där totalt oförmögen att säga något just för att det inte fanns något viktigt eller något av intresse att säja just då, vilket är väldigt ovanligt gjort av denna  trevlighetsmadam, värdinnan och cocktailparty-proffs som under alla år tagit ansvar för att alla andra skall trivas. Jag var helt knäpptyst. Det kom inte ut ett endaste ord. Munnen vägrade röra på sig.

Det kan ha blivit så att jag inte längre orkar med ytligheter och att jag bara vill säga något om samtalet har mening, substans och intresserar mig. Jag är ju ganska multi-intresserad, alltså tycker om att lära mig saker om lite av varje och kan ställa ganska många frågor om jag stöter på personer som har kunskap om ett ämne eller är verksam inom en bransch som jag skulle vilja veta mer om. Då ställer jag frågor och följdfrågor av äkta intresse. Logistik-prat funkar också bra, som typ fråga dottern om hon är hungrig eller hockeytränaren om han har låst ytterdörren eller vad som behöver handlas på affären. Men allt där emellan är det som om att jag har svårt för att hitta ord till längre. 

Jag har ju förstås funderat på vad detta kan bero på och har kommit fram till en rad förklaringar som att det är åldern, eller alla sjukdomar och död och sorg vi har haft runt oss de senaste året och som har resulterat i helt andra värderingar. Stress, utbrändhet, hjärndimma, bristen på energi. Jag är helt slut och orkar inte helt enkelt. Men det blir en ganska stor förändring att gå från att ha varit en så enormt utåtriktad och social person till att inte ens äga förmågan att småprata med folk längre, även om det nu kanske har skett gradvis och inte bara över en dag. 

Den positiva aspekten i det hela är att jag är mycket lugnare i mig själv nuförtiden och det rådande läget är definitivt JOMO, joy of missing out över den FOMO, fear of missing out, som tycks råda på många ställen. Är det någon som känner igen sig i det här?

Här hemma handlar det verkligen om slow-living. 

Jag köper inget nytt till det här huset utan använder bara sådant som jag redan har. 

Ja, då blir det keramik från Portugal och Italien i ett bondkök i Dalarna.

 

I det här hörnskåpet hade min mormor bland annat kaffe, te och kakao kommer jag ihåg. 

När man var hos mormor när man var liten fick man sitta på kökssoffan och dricka varm mjölkchoklad som mormor hade gjort med riktig kakao. Jag minns att gammelmorfar bodde på övervåningen och när kaffet var klart så tog mormor en lång bordskniv och gick fram till det bulliga elementet bakom kökssoffan och bankade på det med kökskniven några gånger. Ledningen måste ha gått rakt upp i köket på övervåningen (i detta flergenerationshus) och efter ett tag kom gammelmorfar Emil ned och satte sig vid köksbordet. Mormor serverade sin far kaffe och han hällde upp det på kaffefatet och drack sedan kaffet från fatet. Som barn satt jag och tittade på storögt och fascinerat. Vilka barndomsminnen från det här köket. Tänk att man bodde här i det här huset fyra, tre och sedan två generationer samtidigt. Min mormor bodde i samma hus som sina föräldrar i hela sitt liv och min mamma fick växa upp med sin gammelmormor och mormor och morfar boendes i samma hus. Det var så förr. Ny checkar man in sina äldre familjemedlemmar på institution, precis som man gör med småbarn. På gott och ont. Men det är ett alldeles eget blogginlägg det.

 

Italiensk keramik i mitt svenska bondkök. 

Både den flätade korgen och lådan längst ned är av keramik.

 

Gårdens tvättstuga har jag nog inte visat här i bloggen förut. men här är den. 

Kanske ett par hundra år gammal och med en jordkällare en trappa ned som min morfar har gjort.

 

Dörren är också tillverkad av min morfar som använde originallåset från den gamla dörren. 

 

Jag gissar att han gjorde dörren i början av 1950-talet när han gjorde jordkällaren under tvättstugan. 

 

Morfar har målat sina initialer i grönt uppe till vänster på insidan av dörren. 

"Ett hem utan en hund är bara ett hus". 

 

Vilken tur att vi får låna Bellas hund Bengt när hon jobbar. 

Lando är med han också. På bilden ovanför växten.

Det blir många bilder från köket på den den här gamla bondgården. 

Den blåa mattan är från mina förra hus som gick i blått och vitt. Jag har ingen annan matta till köket och har inte heller råd att köpa mattan som jag verkligen vill ha just nu så den blå-vita mattan får ligga kvar. Men nu har jag börjat vänja mig vid hur den inte alls matchar resten av köket och hur den bryter av med en helt annan färg och jag gillar det jag ser. Det blir liksom en rejäl färgklick så den får vara kvar ett tag till och speciellt eftersom jag måste prioritera inköp av diverse byggmaterial för tillfället.

Kolla in den gamla timmertröskeln med inslag av stål. Den är från mitten av 1800-talet då huset byggdes. Flera personer har frågat: Vad skall du göra med trösklarna? Absolut ingenting, har jag svarat. De där nednötta vackra gamla trösklarna har min familj trampat på i flera generationer och de blir kvar så att vi kan fortsätta att trampa på dem i några generationer till.

Det stora vardagsrummet är också helt färdigt men eftersom det också får axla rollen som sovrum, tills det stora på övervåningen är färdigt, så är det inte möblerat som det ska vara och därmed inte lika roligt att fota. Det kommer senare men jag funderat på möbleringen i vardagsrummet nästan varje dag. Det kommer att bli svårmöblerat med de möbler jag har. Jag tänker ju absolut inte köpa några nya möbler så länge jag lever utan har bestämt mig för att bara använda möblemanget från det befintliga möbelbeståndet.

 

Jag är så otroligt nöjd med det här köket. 

 

Man blir glad när man kommer in i det, det säger mamma också. 

 

 

Tapeten måste dock upplevas på plats, eller i närbild. Som den översta bilden i det här inlägget. Den är ljuvlig men ser lite mycket ut på vissa bilder har jag upptäckt. Den gör sig inte i sitt rätta på stor bild. Det är så med vissa tapeter.

 

Vi funderar på att ställa en träsoffa under fönstret. Det har alltid stått en kökssoffa av trä där så länge jag kan minnas, och på den här gården står det ju ett antal kökssoffor i husen på gården som man skulle kunna rusta upp och ta in. Så småningom skall jag även ta in ett matbord av lite lantligare slag samt rusta upp gammelmormors och gammelmorfars gamla gröna köksstolar som går klockrent i tapeten och i köksinredningen.

När jag städade linneskåpet hittade jag min mormors gamla handbroderade kökshanddukar. 

De är manglade. Hon manglade allt på en handmangel som står ute i gammelstugan.

 I dag är det torsdag och nu är det inte ens en månad kvar av läsåret 2023-2024. 

13 riktiga skoldagar och sedan sista veckan med andra aktiviteter för eleverna. 

 

Det här är aktiviteter som vi lärare skall planera, organisera och genomföra. 

 

Samtidigt ska vi rätta hundratals prov och sätta betyg. 

 

Och ha vanliga lektioner samtidigt. 

 

Samma varje år. Inte optimalt. 

Andas in. Andas ut. 

Ha en riktigt fin dag! 

Varm kram