Jag läser Mia Skäringers senaste bok där hon bland annat skriver om den mindre ort i Värmland där hon föddes och växte upp och om varför det var så livsnödvändigt att flytta därifrån. Orsakerna hon beskriver skulle passa in på vilken mindre ort som helst helt, på min till exempel, och jag kan bara hålla med till 100%.
"...Det är dags att flytta, rädda sig själv innan drömmarna får syrebrist. Innan de stryps under en kudde som någon annan håller. Trycker ner den hårt över ditt ansikte, långsamt och länge, tills du bara mumlar i kudden, tills du tystnar. Det är väl det som är småstadens problem. Att alla till slut måste flytta. Innan de förgås i sörjan av någon annans uppgivenhet. Innan de blir ihjälslagna i någon annans delirium. Det är det som är småstadens premiss. Att allt börjar som en saga och slutar med att någon hugger en kniv genom den vackra oljemålningen av Värmland i gryningen. När du minst anar det kommer knivbladet genom duken. Och revan går aldrig att reparera. Allt som varit vackert förlorar sitt värde. Och lukten av skog förknippas för evigt med förnedring."
Mia Skäringer skriver och pratar om sådant som andra inte törs skriva eller prata om. Livets sanningar. Klockrena sådana. Självupplevda. Jag önskar att jag vore mer som henne. Det är modigt och sårbart och äkta och jag tror att många känner igen sig. Jag känner igen mig. Tyvärr.
Vi parkerar utanför Cooop. Jag skall in och köpa hundmat. På bilen som parkerar precis framför oss ser jag ett klistermärke på bakrutan där det står Locally Hated. Jag säger till hockeytränaren: - Det där skulle passa på min bil. Han svarar: -Äh, du bara inbillar dig. Jag ger några exempel för att bevisa att jag har rätt. Han svarar: -Äh, de är bara avundsjuka. Skit i dom.
För här är det nämligen precis som Mia Skäringer beskriver det. Men tänk ändå att leva på en mindre plats omgiven av ett antal vuxna människor med så dålig självkänsla att de inte orkar bära den själv utan måste projicerar den på människor som de inte ens känner. Men precis så är det.
En anan sak som också är precis så är det där om att vara social...
Jag läser det HÄR blogginlägget hos Lotta som har den fina bloggen Fyra Årstider, Mitt Liv på Landet som ni hittar om ni klickar HÄR. Det hon skriver om lite längre ner i inlägget som handlar om att hon egentligen är en social person men som numera varken vill umgås med människor hon inte känner eller vara uppe sent på kvällarna är klockrent.
Jag känner igen mig så i hela det resonemanget och tänker att det är så fint när även andra skriver om detta eftersom det får mig att känna mig lite mer normal än vad jag kanske tror att jag är. Jag är eventuellt inte en ovanlig enstöring after all .-)
Precis som det är för Lotta så vill jag numera helst bara umgås kravlöst, och det gör man ju bäst med gamla vänner samt sina allra närmaste och käraste. Människor som man känner sig trygg med och som inte ställer en massa krav (inbillade eller riktiga). Människor som uppskattar mig lika mycket vare sig jag iklädd mysbyxor bjuder på gårdagens rester i ett mindre städat hem eller dukar upp till glittrande fest i bästa klänningen. Sådana man kan slappna av och känna sig trygg med.
Förr älskade jag stora fester och tillställningar. Jag älskade att umgås med stora grupper människor och att möta nya bekantskaper. Jag älskade också att ordna luncher, middagar och andra bjudningar. Älskade att planera i dagar, laga mat, duka, ordna med blomsterarrangemang, tända ljus, kyla champagne, klä upp mig till tänderna och ställa iordning huset riktigt fint för att ta emot gäster. Tänka igenom varenda detalj.
Ja, jag var en riktig trevlighets-madame. The hostess-with-the-mostest. Inte nu längre. Jag är inte ens i närheten. Nu blir jag trött bara jag tänker på det. Hur orkade jag? Kanske för att jag inte sprang i ekorrhjulet på heltid då. Kanske på grund av en massa andra anledningar.
Sedan har vi det där med att stanna uppe sent. Icke! Jag är absolut inte någon nattmänniska och är helt ointresserad och totalt oimponerad av vad som försegår efter kl 20.00 på kvällarna. Ok, jag kan sträcka mig till kl. 21 ibland, men efter det blir jag så trött att kroppen kan börja värka. På riktigt alltså.
Jag går till och med och lägger mig tidigt när vi har långväga gäster här hemma som bor över. De vet i förväg att jag kommer att gå och lägga mig tidigt men att de är hjärtligt välkomna att sitta uppe så länge de vill och känna sig som hemma. Bara jag slipper.
Jag läste en artikel med titeln The Disappearing Hostess för några år sedan som handlade om hur en värdinna vid upprepande tillfällen mitt under stora och pågående bjudningar bara försvann för att gå och lägga sig.
Enligt vett-och-etikett experten som vägde in på denna artikel så var det helt godtagbart med en värdinna som bara smög iväg för att gå och lägga sig. Alternativet vore ju att värdinnan skulle gå runt och säga godnatt till gästerna som i sin tur skulle känna sig manade att gå hem. Nej, då var det artigare att låta festen fortsätta, i alla fall så länge värden var vaken och uppe med gästerna. LoL! Jag mitt i prick.
Den där artikeln fick mig att tänka på min spanska väninna Gemma, som bodde granne med oss i Spanien men sin familj. Vi kunde vara hemma hos dem i deras stora vackra hem med parkliknande trådgård på bjudningar med hur mycket folk som helst och så helt plötsligt var Gemma spårlöst borta. Hon hade gått och lagt sig. Japp, så var det. Smart kvinna, tänker jag så här många år senare :-)
Är man inte en kvällsmänniska så är det bara så. Been there, done that, tänker jag som har haft det helt otroligt rolig på det området (nattlivet) tidigare i livet då jag rest runt hela världen och dansat på borden tills solen börjat gå upp.
Bara några tankar så här mitt i veckan.
Jag önskar alla en riktigt fin dag!
Varm Kram
