Back to work - Back to reality

Ja, nu är sommarlovet 2022 slut och i går var det då dags att återvända till jobbet. 

Vi lärare är på plats en hel vecka innan eleverna anländer på måndag den 15 augusti. Jag tycker faktiskt att sommarloven blir kortare och kortare. Lärare på skolor i vissa andra kommuner har inte börjat ännu. 

Jag minns i början av min lärarkarriär att kalendern i alla fall stod på tvåsiffrigt datum innan vi återvände på hösten. Runt den 15 augusti brukade det vara, och i och med det så känns det onekligen som om att det skulle kunna vara sommarlov i någon vecka till.

Detta läsår skall jag undervisa i engelska, spanska och tyska. Det skall bli spännande att se hur det går med en treämneskombination och om jag kommer att lyckas med att ställa om språkhjärnan från spanska till tyska till engelska eftersom de ämnena ligger efter varandra på schemat varje dag. Haha...tänk att få prata fyra språk på jobbet varje dag. So najs. 

Lite som förr i tiden när jag jobbade som flygvärdinna och fick tala olika språk varje dag. Jag är ju en inbiten språkmänniska. Det är min genre i livet liksom. Språk. Andra kan vara bra på algebra, jag gillar det där med ord och frasen...formuleringar, vilka jag sedan kan suga på som om de vore goda karameller. Jag kan bli kär i en bok baserat på det språk som används i boken och då menar jag inte om boken är skriven på svenska eller på något annat språk, nej, jag syftar på författarens sätt att uttrycka sig på. 

Nytt för i år är också att jag har min äldsta dotter Emilia som ny kollega på skolan. Emilia, som tog sin ämneslärarexamen i våras och fick ut sin lärarlegitimation för två veckor sedan, skall undervisa i engelska och SO. Kul också att Emilia och hennes Philip skrev kontrakt igår på sin första egna bostad tillsammans. Igår var en stor dag alltså, första dagen på vuxenjobbet och så kontraktsskrivning på vuxenbostaden, som hon uttryckte det själv. Bara 24 år gamla och har sådan koll och ordning och reda på livet. Underbart! Det värmer i mammahjärtat. Jag är så stolt. 

Första dagen fick vi också lite trevlig information av rektorn som visade statistik på att den skolan som jag jobbar på nu är kommunens bästa skola. Bara så kul. Som vi har kämpat från att av Skolverket blivit klassad som en socioekonomiskt utsatt skola till det här. Jag fick gåshud av att se resultaten. Underbart jobbat av alla, och så har vi toppenbra skolledare förstår. Jag kan lätt säga att jag aldrig har haft en sådan bra rektor som jag har nu. Hon är underbar! Det är en stor förutsättning för att vi skall lyckas så bra som vi gör. Nu återstår det att hålla i det här. Bara så kul! Grattis till min skola!

Guldskorna på och redo för en ny termin. 

Det var så trevligt att återse kollegorna igen efter sommarlovet.

Nu kör vi!

Ha en riktigt fin dag! 

Varm Kram

 

I sommarens fägring Du somnade stilla...

...Sjukdom och oro ej mer gör Dig illa. 

I torsdag tog vi då ett sista farväl av våran fina Maria under en mycket vacker begravningsgudstjänst i en nästintill fullsatt Mora kyrka. Stämningen i kyrkan var den av en enorm kärlek och en oerhörd sorg. Mest av allt var det overkligt. Det går liksom inte att ta in att någon som var så ung, gnistrande och otroligt levande nu är död.

Så många tårar som rann nedför kinderna under den begravningsceremonin trodde jag inte ens att det fanns inom mig, och vi höll sedan alla på att bryta ihop när Martin, sist av alla, anlände in i kyrkan med parets två unga döttrar, han klädd i Masdräkt och flickorna i sina Moradräkter. 

Efter begravningen var det minnesstund inne i Andreasgården. Marias bror, Martin, Marias pappa och en väninna till Maria pratade så fint och så mitt i prick om Maria och sedan visades ett fint bildspel från hennes liv till fin musik som passade Maria. 

 

Det blev tårar och skratt i en salig blandning. Marias pappa berättade bland annat om när hon först hade kommit hem för 23 år sedan och berättat att det var en kille från Mora som hängde efter henne....och som inte gav sig. Martin alltså....Bara så fint. Ja, vi behövde både få skratta och gråta tillsammans. Vi stannade länge. Det var som om att ingen ville gå hem. Men så var hon Maria, man ville vara runt henne. 

 

 

 

 

 Jag log riktigt stort mellan tårarna när jag såg vilken bild familjen valt till framsidan av programbladet. 

Maria, mitt i prick! 

Hon var ju lite extra solglittrig våran Maria. 

Prästen berättade i kyrkan att ett år vann hon titeln Sveriges Vackraste Leende i en Fröken Sverige tävling.

En helt overklig dödsannons.

"I minnet Du lever, Du finns alltid kvar. I minnet vi ser Dig precis som Du var."

Även om din sol nu har gått ner så kommer jag aldrig att glömma din solglittrande själ. 

Rest in Peace Sweet Girl!  

Vi ses på andra sidan hos Gud.

“Give sorrow words; the grief that does not speak knits up the o-er wrought heart and bids it break.” – William Shakespeare (Macbeth)

Att få andas in lite livssyre

Det har varit lite mycket nu och därför tyckte jag att det passade bra med att ta en liten paus från allt och tillbringa ett dygn på fäboden, vandra lite i skogarna och umgås med  mamma och Anita, som huserar där uppe den största delen av sommaren. Så jag smet iväg dit upp en sväng.

Det var lite si och så med vädret men vi tog promenader mellan skurarna och sedan myste vi inne i stugan framför brasan. 

Här uppe är det knäpptyst. Man hör bara vindens sus och fågelsång. Jag har skrivit om det förut, men här är det som om att tiden stått stilla, och framför allt är det vackert, så där Dala-vackert som det bara kan vara just här. 

Det är lite som om att vi mäter sommaren efter Anita. När hon kommer från Grekland och flyttar in på fäboden strax innan midsommar börjar den, och när hon åker är det liksom höst. Ja, och nu är hösten på intåg, det känns i luften, och Anita åker snart hem till Grekland där familjen håller på för fullt med att bygga upp sin hästgård igen efter att den brann ned i de bränder som härjade runt Aten förra sommaren. 

Allt brann upp, hela huset och allt i det, men nu berättade Anita att hon hade rört runt i askan och hittat sin Royal Copenhagen servis där. Tänk va! Porslinsskåpet hade brunnit ned till aska men under askan där porslinskåpet hade stått låg den vackra blåvita och klassiska servisen intakt, förutom några delar som gått sönder när skåpet kollapsade. Ja, då vet vi det. Royal Copenhagen-porslinet är brandsäkert. Otroligt!

 Vi tog promenader mellan skurarna.

Hela skogen är full av bär! Ja, vi har blivit välsignade med ett riktigt fin bär-år verkar det som. Lingonen är på tillväxt och inte riktigt färdiga ännu, men man ser dem. Blåbären och vildhallonen däremot är stora och saftiga och finns vart än man vänder sig. 

Ibland kan det vara så att man måste vandra en bit in i skogen och ut på kalhyggen för att hitta riktigt fina och stora blåbär, men nu finns de i mängder, hur mycket som helst längs de skogsvägar vi går på. Helt fantastiskt. I helgen skall vi nog åka upp till fäboden och plocka en hink med blåbär. Ja, underbart! Ni har väl sett vad en ask blåbär kostar på ICA. Guld värt att man kan plocka själv. 

En japansk väninna skrev precis nu till mig och frågade hur mycket det kostade att plocka blåbär i skogen. Det är då man inser att det vi har i Sverige med den fantastiska naturen och så allemansrätten på den är något helt världsunikt som inte finns någon annanstans på jorden.

 

Lingonen är inte riktigt mogna ännu, men kommer i mängder. 

 Alltså, min Dalaskog är proppfull med stora saftiga blåbär!

Vi blev proppmätta på bär under våra promenader. 

Vi åt så mycket blåbär och hallon att vi fick vänta med att äta middag tills lite senare. 

Hallon + Blåbär = Drottningsylt

Stora söta och saftiga skogshallon - Dalalyx!

 

På kvällen myste vi i soffan framför brasan. 

Kvalitetstid med min älskade mamma och bästa Anita. 

Stunder man minns, för det är ju de där små ögonblicken i livet som betyder mest, men det brukar man inte tänka på förrän efteråt.

Så mysigt i stugan när regnet öste ner ute.

 Nästa morgon tittade jag ut genom sovrumsfönstret och såg en vacker höstlik dimma över ängen.

 Sedan blev det en rejäl morgon promenad.

 Vilken imponerande myrstack! 

Tänk logistiken och arbetet bakom den stacken. Otroligt! 

Jag har sagt det förut, men jag är verkligen en low-maintenace-woman: 

Ge mig en myrstack i en Dalaskog och jag blir lyrisk av förundran. 

Vilken organisation!

Så vackert i mina Dalaskogar....

Gamla stenhögar från förr i tiden då bönderna plockade undan sten för att göra plats för åkrar och betesmark. Tänk hur otroligt hårt folk jobbade förr i tiden. Vilket kroppsarbete! Dessa högar ligger både här och där och man kan se spåren av vad vi nu kallar skogsängar. Öppna gläntor i skogen med mjukt vackert skogsgräs. Jag förundras!

Mamma och Anita går med stavar. 

Det är ju lite extra jobbigt faktiskt. 

Har ni provat?

 Naturen här börjar nu dra sig mot hösten, men ännu finns lite av sommaren kvar. 

Sedan väntar typ sju månader med vinter. 

Sommaren är så kort. Som resten av årets helger ungefär. 

Man väntar en hel vecka och så går helgen så snabbt. 

Man väntar ett helt år och så är sommaren över på ett ögonblick.

 Det var verkligen guld värt att få andas in en rejäl dos av livssyre uppe på fäboden. 

I dag skall vi begrava finaste Maria i Mora Kyrka. 

Det kommer att bli tungt. Så overkligt. Jag tänker på Mathilda och My som ska begrava sin mamma idag och hjärtat brister. Jag tänker på Martin som ska begrava sin älskade Maria och sedan hålla ihop resten av livet som ensamstående pappa till sina fina unga döttrar. Jag gruvar mig och går och tar sats med en sorgkänsla i i hela kroppen och tårar i ögonen. 

Ha en fin dag och var rädda om varandra. 

Jag läste några klokord som vi kan ta till oss: 

Ni som fortfarande kan - Lev alla era vill! 

 

Vänta inte. Gör allt det där som ni egentligen vill göra. 

Varm Kram!

Min bloggsommar

Tusen tack för de kommentarer jag fick på mitt förra blogginlägg! Jag uppskattade det verkligen. Bara så kul att ni tog er tid att lämna en hälsning, både ni som redan brukar kommentera hos mig ibland och ni som inte hade gjort det förut, bara så spännande. Varmt tack! Bloggvärlden är helt underbar. Slår alla andra sociala media hur lätt som helst. Eller hur?

På tal om bloggar: Det här skulle ju bli en riktig bloggsommar. Jag såg fram emot att i lugn och ro få sitta och läsa och kommentera eftertänksamt på andras blogginlägg samt att själv kanske äntligen få tiden, lugnet och inspirationen att författa några längre blogginlägg där jag avhandlade olika ämnen och sådant jag har gått runt och tänkt på men inte fått ned på pränt ännu, men så blev det inte. Det blev ingen vidare bloggsommar för min del. 

Det har varit mycket av annat i sommar och den enda gången jag riktigt slappnade av var i solstolen vid havet i Grekland under en vecka i början av juli, och då var det ju inte heller läge att blogga. Det har varit mycket folk omkring mig hela sommaren, och det är ju jättekul, men då sätter man ju sig inte heller ner och bloggar. Nej, man slänger ut lite bilder och skriver några rader här och där i ett försök att dokumentera sommaren på ett någorlunda sätt i alla fall. Alla de där längre inläggen fulla med tankar och åsikter har uteblivit och det känner jag mig lite besviken över nu faktiskt. För snart drar höstterminen 2022 igång och sedan vet vi ju hur det blir med livet tillbaka i ekorrhjulet. 

I sommar har det också hänt något oerhört tungt. Vi har haft ett mycket tragiskt dödsfall i familjen och det har jag inte klarat av att skriva om här förrän nu. För det hela är nämligen så overkligt att hela mitt inre vägrar att tro att det är sant. När vi var på Rhodos ringde min syster och berättade att våran vackra och finaste Maria, sambo med min kusin Martin och mamma till deras två flickor Mathilda 15 år och My 12 år hade gått bort. Maria, som vann kampen över cancern för ca. tre år sedan då hon opererade bort ett par elakartade hjärntumörer fick plötsligt veta att cancern hade kommit tillbaka. 

Martin och Maria - Sådant fint par. Livet är grymt.

Från Martins Facebook- Oj vad tårarna rann när jag läste detta: 

Så oerhört fint, kärleksfullt och så starkt skrivet av Martin.

Man känner en rå sorg. Hjärtat gör ont.

Maria, vår vackra vän, här med sin yngsta dotter som börjar åk 6 nu i höst.

 Allt gick på rekordfart och hände efter midsommar, och sedan var hon borta på en vecka. Hon somnade in hemma klockan 8 på morgonen fredagen den 8 juli omgiven av sina två fina döttrar och sin Martin. Hon fick bara bli 43 år gammal och hon får aldrig se sina döttrar växa upp och ta studenten och kanske gifta sig och få barn. Mathilda och My får leva resten av livet utan sin mamma, och finaste Martin, som bara är mitt i livet, förlorade sin vackra Maria, sin livskamrat, sina barns mamma, sitt allt. Tårarna rinner när jag skriver det här. Det är så brutalt.

Vi, Marias släkt och vänner befinner oss i chock. Gråten kommer och går. För det hela är så ofattbart. Maria som var vår vackra vän, vacker som få både på insidan och på utsida, och ja, verkligen helt otroligt snygg utanpå också, är borta. 

Maria hade sådan livsglädje. Hon strålade. Ja, hon var faktiskt solglittrig kan man säga. Hon var en sådan som alla ville vara kring. En riktigt generös och omtänksam vän som faktiskt aldrig sa ett ont ord om någon. Snackade aldrig skit, som det heter på ren svenska. Tyckte hon något så sa hon det direkt till personen det gällde och så var det överstökat liksom. Fler borde vara som hon tänker jag.

Maria var snäll, rolig, hade glimten i ögat, var snabb i repliken på sin klingande Rättviksdialekt, och så var hon faktiskt lite extra modig. Ett drag jag verkligen beundrar. Hon kunde säga åt folk som inte uppförde sig på ett totalt självklart sätt som gjorde att ingen ens kunde bli arg. Ja, hon hade pondus och civilkurage. Hon var också lite som Maria Montazami emellanåt. Lite blond, som man säger och därmed rolig utan att veta om det. Otroligt underhållande. Jag kan fortfarande skratta åt saker som hon sagt. Hon bjöd på sig själv. Men mest av allt var hon solglittrig. Oj vad jag kommer att sakna henne resten av livet. Jag har ännu inte fattat att hon är borta. 

På torsdag blir det begravning i Mora Kyrka. Mina tankar har konstant varit hos Martin, Mathilda och My sedan jag fick beskedet. Det hela är hjärtekrossande. Hon älskade sina flickor över allt annat och hade deras namn intatuerade på ena armen. Hon var en riktigt bra och väldigt engagerad mamma. Hockey-morsa, fotbolls-morsa, innebandy-morsa....You name it.

Sedan har jag dragits med dåligt samvete. För hade jag till exempel verkligen rätt att ha roligt och njuta av min semester och alla upplevelser i Grekland när Maria precis hade dött? Jag skulle precis gå på min spa-behandling på hotellet när jag fick beskedet om Marias bortgång. Jag skulle få ansiktsbehandling och massage, och vi fick lov att börja med massagen eftersom mitt ansikte var så söndergråtet. 

 Från min Facebook

På bilden är det jag, Maria och min storasyster. 

Jag låg där på mage på massagebänken med själva ansiktet i den där ansiktshållaren, ni vet den där runda delen längst upp med ett hål i mitten. Här ligger jag och får massage och min vän Maria hon ligger på bårhuset hon, tänkte jag och så grät jag så att tårarna droppade ner genom hålet i massagebänken och bildade en pöl på golvet. Men plötsligt hörde jag Marias tillrättavisande röst i huvudet: Passa på att njuta nu Anneli! Du som kan! Ta för dig av livet och lev och njut varje sekund och varje dag! Det hade jag gjort! 

Ja, hon lät nästan lite sträng på rösten som jag hörde i mitt huvud. Så där som hon kunde låta när hon sa åt någon. Där och då tog jag mig i kragen och bestämde mig för att det bästa sättet jag kan hedra Maria på är just att verkligen leva mitt liv med intention och att njuta av varje sekund under den tiden på jorden jag har kvar. 

När Maria hade klarat kampen mot cancern sist så var fokus sedan på upplevelser med familjen. De reste och var på många evenemang och aktiviteter och skapade minnen tillsammans. Nu den 10 augusti skulle de ha åkt just till Sunwing Kallithea Beach Hotell på Rhodos, där vi var, och de skulle sitta på just den där bänken på kullen under palmen med den vidunderliga utsikten mot havet.

År 2012 var de nämligen där sist och fotade barnen på den bänken och då var flickorna så små. Nu hade de planerat att tio år senare ta en precis likadan bild när de satt på bänken som då, men den resan blir nu inte av. Innan jag lämnade hotellet på Rhodos gick jag och satte mig på bänken och tänkte på Maria och så grät jag lite. Just då upptäckte jag det enorma och vackra solglittret på havet. Det var verkligen starkt, nästan bländande, och det var som om Maria skickade en hälsning i form av solglitter. 

  

När någon så ung som Maria går bort så börjar jag automatiskt att tänka extra mycket på livet och på hur vi lever det. Man blir liksom extra påmind om att leva livet på ett värdigt sätt, umgås med nära och kära, och att verkligen ta vara på och njuta av den lilla tiden på jorden som man har. Jag tänker främst på det här med att uppleva saker. 

Om jag visste att jag snart skulle dö så skulle jag nog inte skynda mig att äntligen köpa de där tre nya kuddar från Svenskt Tenn att ha i soffan, nej jag skulle vilja resa. Det ville min kollega Eva som gick bort alldeles för ung i cancer för två år sedan och det samma ville Maria som planerade flera resor och upplevelser med familjen efter att hon tillfrisknat från cancern för tre år sedan. Göra saker tillsammans. Alla har nog lite olika önskemål men jag känner att jag vill börja resa mycket igen. För mig är det den ultimata upplevelsen. Resa så länge man har lust och kan och orkar. Livet sätts så mycket i perspektiv när något sådant här inträffar. Man får tillfälle att verkligen tänka efter vad som betyder något på riktigt i livet.

Jag tycker att vi har mycket att lära av Maria: Var snäll, omtänksam och generös, var modig och ha lite civilkurage. Bjud på dig själv, var inte rädd för att vara lite blond och ja, solglittra på lite extra här i livet...

Maria...Tusen tack för solglittret! Vi glömmer aldrig dig!

Ja, och så kom då nästa bakslag, som om att det inte var nog med att Gud valde att hämta hem Maria mitt i livet. Min nära anhöriga som opererades för cancer i urinblåsan för drygt ett år sedan har nu fått veta att cancern har kommit tillbaka och att den sitter vid magsäcken och i lymfkörtlarna på aortan. 

Jag är närmast anhörig och har varit med genom hela resan och vid nästan alla läkarbesöken. Förra torsdagen hade vi tid hos onkologen på Mora Lasarett och läkaren gav oss beskedet att det inte finns något att göra. Cancern sitter så illa till att det inte går att operera eller stråla. 

Det finns bromsmediciner men de kan inte min nära anhörig ta eftersom en biverkning av cancern ledde till nedsatt njurfunktion. Med endast 20% njurkapacitet så tål inte kroppen bromsmedicinen. Vi pratade om att satsa på livskvalitet den tiden som är kvar och så talade läkaren med oss om palliativ vård och Sol Teamet. Helt overkligt att sitta och lyssna på, som om att det omöjligen kunde gälla min nära anhörig. Chockade åkte vi hemåt. Det här var inte vad vi hade förväntat oss. Livet är skört. Man kan dö närsomhelst. Man vet ingenting. Jag är tacksam nu över att ha fått bli så gammal som jag är, för det får ju inte alla bli.

Jag vill personligen ännu en gång dödstäda och get my business in order som man säger på engelska. Man vet ju aldrig. Samtidigt så kan man ju inte fokusera på det, tänker jag. Även om det lätt kan bli så när man helt plötsligt har nära anhöriga som dör och som skall dö. 

En dag skall vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva.

Ja, man kommer liksom lätt av sig i sin bloggsommar, och det får bli som det blev.

Pelargonerna som jag fick av mamma för tre år sedan blommar så vackert nu igen.

Hallon som jag plockade in från trädgården - Vilken lyx!

Ni har väl sett vad en liten ask hallon kostar på ICA?

 

Svensk sommar- Verkligen. 

Älska varandra och njut av livet - Varenda sekund! 

Varm Kram!