Det krävs mycket mod för att våga vara öppen och berätta om sina drömmar och mål

för så fort man börjar att göra det så kryper det fram folk som vill trampa sönder drömmarna och tala om att målen aldrig går att nå. Glöm det! Det är omöjligt! får man höra.

Är det någon mer än jag som tycker att det är konstigt att det för det mesta är folk som inte gör något och inte har några egna mål som oftast är de som har mest åsikter, kommentarer och anmärkningar på de som verkligen gör något och som jobbar mot sina mål och drömmar i livet?

Great minds have always encountered violent opposition from weak minds! ~ Einstein 

Jag har sett att de flesta som bloggar om pengar, ekonomisk frihet och om att kliva av ekorrhjulet är anonyma. Jag kan absolut förstå varför. Jag har själv funderat mycket på vad jag skall dela med mig av och vad jag skall hålla för mig själv under min resa mot Avfart Frihet.

Kan man blotta sig lagom liksom? Vara personlig utan att vara privat?

Det är en knepig balansgång...Om man väljer att vara öppen som jag så blir man också sårbar. Det skall gudarna veta.

För det finns nog inget som lockar fram så mycket giftigt och frätande hat hos människor som pengar gör. Folk sitter i sina ruttna, tråkiga och fattiga liv och skickar hat till folk som jobbar hårt för att få till en positiv förändring och vill ta sig bort från slitet och slentrianen.

Men amerikanen i mig vägrar att ge vika för jante. Jag tänker vara den jag är och göra det jag vill. Och jag tänker dela med mig av min historia på vägen i hopp om att inspirera andra. Peppa, lyfta, uppmuntra och heja på. Det är sådant vi skall ägna oss åt. Man skall glädjas med andra och vara generös, för det man ger får man tillbaka. Livet är en boomerang.

Oprah Winfrey sa en gång att man skall inte vara avundsjuk om det går bra för grannen utan man skall istället göra sig delaktig i grannens framgång och vara glad och stolt över grannen. "Titta, det här är min granne! Hon är jätteduktig!". Det förekommer faktiskt bland amerikaner.

När vi bodde i Japan hade jag en amerikansk grannfru som jag faktiskt inte kände så bra men som säkert knackade på dörren till våran bostad vid minst fem tillfällen och med vilt främmande människor i släptåg för att ge dem en tur av vårt hem, alltså där jag bodde med min man och våra barn, eftersom grannfrun tyckte att vi hade det vackraste hemmet på hela den amerikanska militärbasen. Hon var så stolt över att vara granne med mig som hade ett sådant fint hem att hon malligt visade upp det för andra. Då tyckte jag att det var super-skumt, men nu såhär flera år senare så älskar jag att berätta den historien. Vilken enormt generös människa! Och tänk vad jag har fått vara med om. Hahaha! Helt makalöst.