Man måste vara lite galen

för det gör livet sååå intressant. 

I alla fall måste jag försöka intala mig själv det.

Så nu törs jag berätta att...

Under höstterminen skrev jag både min Kandidatuppsats och min Masteruppsats, samtidigt som jag jobbade heltid. Det gick väldigt bra faktiskt. Bättre än jag trodde men det krävdes enormt fokus. Förutom att jag fick lite dålig fysik på kuppen (läs blev fet) då jag ständigt var så otroligt trött på kvällarna, när vi som springer i ekorrhjulet skall leva, att jag inte orkade träna. Jag jobbade heltid, snabb-pluggade, fusk-städade och stupade sedan utslagen i soffan. 

Man gör det man måste. Det är det amerikanska i mig tror jag, och amerikanerna jobbar oerhört hårt och målmedvetet och det är där jag smittats av denna no-nonsens just-do-it-mentalitet. Tänk vad många amerikaner jag känner som jobbar heltid och har barn och pluggar heltid för att komma upp sig och förbättra sin situation i livet, och de klagar inte och det gör inte andra amerikaner runt omkring dem heller. För det anses bra att ta ansvar över sitt eget liv och göra det bättre. Heja, heja liksom. 

Jag klagar inte heller, men däremot gör andra det, alltså klagar på att jag gör för mycket. Bara i Sverige har jag fått höra att jag gör för mycket. För det skulle vara enormt oamerikanskt att uttrycka en sådan sak. Jag har till och med fått höra av en svensk lärarkollega för några år sedan att jag gjorde för mycket med mina elever och det skulle jag tydligen sluta med omedelbart för den andra lärarens elever blev enligt läraren avundsjuka och ifrågasatte läraren hur det kom sig att inte de fick göra det mina elever gjorde. Ja, jösses. Det här är klurigt värre och jag kommer aldrig att förstå det. Jag skriver om det för att det är så konstigt och jag måste få skriva av mig som jag så ofta gör här. 

Men nu har jag lärt mig att man istället skall göra allt man vill men man skall bara passa sig för att tala om det för någon. Och talar man om det för någon så skall man för guds skull passa sig för att tala om allt man gör på ett och samma ställe. För summan av det hela kan bli för stor att hantera för vissa och speciellt för sådana som är medioker och som därtill har tagit på sig att vara någon slags ordningsvakt i mediokrati med avsikt att se till att alla förblir lika medelmåttiga som de själva. Hålla koll så att alla följer jantelagen, typ. För annars kan det ju bli orättvist om någon gör mer eller når längre och så vill vi ju absolut inte ha det i jämlika Sverige. Det är ju taskigt mot dom som inte gör det. För i Sverige skall alla få något men ingen får mer, som min väninna från Riga säger.

Det här jag skriver låter kanske hårt men det hade nog inte varit så här om jag bodde i en större stad, typ Stockholm, för där finns det fler av alla sorter om man kan säga så. Alltså det är vanligare med akademiker och med folk som pluggar för att ta sig vidare samtidigt som de jobbar. Här på landsbygden utgör mitt liv ofta en total krock med alla normer som finns här och det blir svårt. Det är min uppfattning att folk här är så chockerande nöjda med sina slitsamma och underbetalda jobb och tar man upp det så säger de ofta att de inte har något val än att stanna i den situationen de är i. Det har dom viss det! Men det kräver en enorm kraftansträngning att bryta ett slentriant mönster och den kraftansträngningen är många här absolut inte beredda att göra. Det är helt ock hållet upp till en själv. Kan jag så kan vem som helst! Jag har 20 år att springa ikapp! Försök inte stoppa mig.  

Det viktiga är att alla måste få utrymme att göra det som är viktigt för dem i den livssituation de befinner sig i. Alltså om någon känner att de måste dra på i 250% ett tag för att om-positionera sig i livet så är det vidrigt om andra försöker sätta stop för det. Precis som man måste respektera de som inte vill. Men det som gör mig bestört är de som skulle vilja men tror att de inte kan och därmed sitter fast i någon slags inlärd hjälplöshet. Jag har sett folk resa sig från rännstenen.

Men igår pratade jag med en kollega som jag inte känner så väl och hon berättade att hon jobbade heltid, hade tre små barn, och tar hand om sjuka äldre föräldrar samt började plugga på universitet på heltid när hon var 40 år gammal. Oj, vad jag uppskattade hennes historia och att hon delade med sig. Men hon upplevde precis som jag att man måste nästan ligga lågt med vad man egentligen gör just för att omgivningen dömmer att det man gör är för mycket. Men vad har man för val om man är ensamstående förälder och drastiskt vill förbättra sin situation i livet vad gäller inkomst och jobbsäkerhet.

I alla fall så blev båda uppsatserna godkända och samtidigt uträttade jag alla mina arbetsuppgifter på jobbet i enlighet med min arbetsbeskrivning. Men det var det enda jag gjorde. Jobbade och skrev och skrev och jobbade. Så var livet höstterminen 2017. Men det var nödvändigt för att få det hela klart. Jag måste säkra en högre lön och anställningssäkerhet om jag skall nå mitt mål och gå i pension tidigt. Nu pustar jag ut av lättnad. För hela processen med att skriva stora akademiska uppsatser håller en onekligen på tårna, ständigt. Så länge man håller på så hänger det ständigt över en. Även på kvällar och nätter och helger.

Nu kan jag lägga det hela bakom mig och istället börja träna för Tjejmilen som jag skall springa igen i år. Det skall bli skönt att rensa skallen. Ja, och så skulle det förstås vara kul att komma i byxorna också. Jag blir alltså fet av stress, så har det alltid varit. Min grottkvinnekropp tror nämligen att det är fara i görningen och stänger ned sig för att överleva hotet. Ganska lite har ändrats med människokroppen genom tiderna. Den är fortfarande programmerad för de förhållanden som rådde för flera tusen är sedan. Ganska makalöst om man tänker efter.

Ha en underbar dag!