När universum svarar blixtsnabbt

När jag vill ha något i livet så ber jag om det. Innerligt. Jag beställer det av universum och så går jag runt och tänker på det med en enorm glädje och tacksamhet som om det redan finns på plats i livet, och då voila, så brukar det jag vill ha nästan alltid infinna sig i mitt liv. Det kan vara ett jobb, en bostad, eller en blommig kjol, men avsett vad det är så fungerar det i princip på samma sätt. 

Ask 

Give thanks

Receive 

Precis i den ordningen. Jätteviktigt! I vanliga fall är man tacksam som sista steg, alltså efter att man har fått det man vill ha, och det är så de flesta människor är. De tackar efteråt, och det är i det som skillnaden ligger. För själva knepet med den processen som jag beskriver är att man lever i tacksamhet och tackar innan man har fått det man vill ha, och det är just så man får det man vill ha. Man drar det till sig. Man attraherar det av den enda anledning att man lever som om att det man önskar sig redan finns i ens liv och då öppnar man alla kanaler för att släppa in det man beställt. 

Ibland tar det ett tag och ibland går det rätt snabbt och jag vet att det låter som hokus-pokus men detta sätt att få det som man vill i livet involverar faktiskt kvantfysik och kallas vardagligt för attraktionslagen eller universums lag. Och det funkar. Det vet jag. Jag har nog använt mig av det i nästan hela mitt liv och till största delen omedvetet innan jag började läsa om det och kände igen processen som något jag ägnat mig åt sedan jag var tonåring. Man måste kunna visualisera och då ser man sitt framtida jag i den situationen man vill befinna sig i, eller iklädd den kjolen man vill ha eller antagen på det program man vill studera eller i det land man vill bo etc. 

Av erfarenhet vet jag också att det funkar bäst om man känner sig helt säker på att man kommer att få det man behöver i livet och mindre bra om man tvivlar eller om man oroar sig över praktiska detaljer som om hur det egentligen skall gå till. Det skall man nämligen låta bli med, för då grumlar man vägen för det som komma och då tar det längre tid. Det där sköter universum, jag menar kvantfysiken. 

För några dagar sedan tog jag beslutet att nu är det dags att skrida till verket med en plan som jag velat lite med och därför satt åt sidan under en tid. När jag hade bestämt mig var det så skönt. Riktningen var spikrak och jag började omedelbart planera på ett mycket konkret sätt och som om det jag bestämt mig för redan hade inträffat. 

I söndags gick jag runt hemma och dammsög och vattnade blommor och kände mig så glasklart glad och upprymd. Jag levde in i hela min visualisering och befann mig redan i den önskade situationen. Jag kände känslan över att ha uppnått det jag ville, det var mitt och en enorm våg av tacksamhet sköljde över mig. Lyckan infann sig och med den ännu mer tacksamhet. 

Och vad händer då? 

Jo, blixtsnabbt sattes bollen i rullning och redan den eftermiddagen hade jag det jag hade bett om. Helt otroligt! Och det handlar minsann inte om småsaker.

Universum levererade omedelbart! Alltså så snabbt att jag blev helt överrumplad, och med tre olika alternativ serverade som på en silverbricka. Här får du! Vill du ha det eller det eller det? Varsågod! 

Kruxet är att jag är inte helt beredd. Jag behöver någon månad till på mig, och därmed fick jag släppa alternativ ett och två men väntar med spänning på att få lägga allt krut i världen på alternativ tre som passar bättre in i min tidsplan. 

Be careful what you wish for. 

För ibland svarar universum blixtsnabbt! 

Mitten på april i Dalarna och inte en endaste körsbärsblom i sikte. 

På hundpromenad

Livet är också precis som en boomerang. Alltså livet följer Newtons lag. Den kraft du sätter i rörelse kommer tillbaka med samma kraft, typ. För ett par veckor sedan fick jag minsann tillbaka något rätt omedelbart. Smack liksom. Rakt i ansiktet. Jag hade varit lite missnöjd med en person som jag sedan fällde några rätt onödiga och orättvisa kommentarer till vilket förstås ledde till dålig stämning.

Då tog jag ut hunden på en promenad för att släppa ut lite av ångan och i en trängd situation (som jag säkert orsakat med mitt humör och där jag omedvetet signalerat fara genom att dra till mig hunden snabbt och tvärt vid ett trångt möte) råkar hunden nafsa en farbror som vi möter mellan två trångt skottade snövallar i benet.

Det hela gick blixtsnabbt och jag hann inte ens reagera. Det har aldrig inträffat förut och det blev ju förstås ett jäklans liv på farbrorn även om han inte blev ett dugg skadad. Ni kan ju bara tänka er att bli nafsad i benet av en stor schäfer. Man skulle ju inte bli glad liksom och jag som hundägare blev ju förstås utskälld efter noter och lite till.

Men hela vägen hem förstod jag varför. Jo förstås på grund av vad Lando hade gjort, men faktiskt egentligen på grund av vad jag gjorde innan jag gick ut på hundpromenaden. Jag skällde på någon och nu blev jag utskälld tillbaka. Omedelbart. Ja, ibland får man blixtsnabbt tillbaka det man ger på gott och ont, det är Newtons lag, och kanske också lite rätt åt en ibland. Det viktigaste är att man har lärt sig något av det. Själv gick jag raka spåret hem och åt en stor portion humble-pie.

Ha en underbar onsdag!

Vaknar upp till - 11 grader kallt och snö här i Dalarna. 

Den här vintern har varit alldeles för lång. 

Godmorgon!