Passa er för Fula Gubbar!

Ja, det har man minsann fått höra som barn och jag tror att det fortfarande är något som många föräldrar  uppmanar sina små söner och döttrar. 

Med Ful Gubbe menar man en ful farbror som gör olämpliga saker med barn, vad exakt fick man inte veta, i alla fall inte på den tiden då jag var barn och gick runt och passade mig för Fula Gubbar. 

Jag minns speciellt en incident som inträffade när jag var i 6-årsåldern. Vi bodde i ett av Moras hyreshusområden alldeles vid Dalälven och min jämnåriga bästis och jag lekte bakom Konsum, som Coop hette på den tiden, och som låg vid vägen i utkanten på området. 

Helt plötsligt kom det en bil rullandes sakta förbi oss. Mannen som körde bilen tittade på oss hela tiden som han passerade och log innan bilen försvann runt hörnet. Efter någon minut kom bilen sakta farandes tillbaka och farbrorn som körde stannade bilen med motorn på och öppnade upp bildörren och erbjöd oss godis om vi ville kliva in i bilen och följa med på en biltur. 

Min sötsugna kompis som tyckte att det lät som ett enastående erbjudande tog genast ett kliv mot bilen, men samtidigt som farbrorn sträckte ut sin arm för att ta tag i min kompis så grabbade jag tag i hennes jacka och använde momentum av nedförsbacken till det dike vid vägen där jag stod för att få iväg henne från farbrorns greppande rörelse. 

Därefter tog jag henne i handen och sprang. "-Det är en ful gubbe!", skrek jag och jag minns än i dag att jag var så rädd att hjärtat bultade som om att de skulle hoppa ur kroppen vilken sekund som helst.  Det var en händelse som satte spår och jag minns den fortfarande som igår och jag ryser. Vad hade hänt om vi följt med farbrorn som lockade oss med godis? Det får vi aldrig veta och det vill jag inte heller veta. 

Det jag tydligt kommer ihåg från händelsen är den enorma varningsklockan som bara ekade i huvudet, den starka intuitiva känslan av att något inte stämde och att vi därför borde vända oss om och springa därifrån så fort benen bara bar.

Nu i min lärarroll pratar jag alltid med alla mina klasser om just denna intuitiva känsla om att något inte är som det skall och vad enormt viktigt det är att alltid lita och agera snabbt på den känslan. Om något känns fel, ställ er upp och spring! No matter what! 

Men nu är det ju så att de flesta Fula Gubbar sällan kommer i bil och lockar med godis, nej, de kamouflerar sig i stället bland helt vanliga människor och inte så sällan i roller, yrken och situationer där de har obegränsad tillgång till barn och ungdomar samt kollegor och föräldrars fulla tillit. 

Sedan har vi dilemmat med Fula Gubbar och speciellt när de ser ut precis som oss själva och verkar hur normala och trevliga och sympatiska och välklädda som helst. Felaktigt tror vi att det bara är barn som tror att Fula Gubbar är fula till utseendet. Att de skall vara otvättade och ovårdade med fett hår och fula kläder. Men så är inte är fallet, för guess what?! Det tror vi vuxna också! Vi låter oss luras av en ofta välputsad fasad. 

Så hur kan vi då identifiera dessa Fula Gubbar? Som tyvärr även ibland kan vara kvinnor. Det kan vi inte, i alla fall inte till utseendet för de kan vara vem som helst. Men det finns varningstecken och det gäller att vara uppmärksam för vi tenderar att inte vilja se, att inte vilja tro, att inte vilja inse att en alldeles trevlig och vanlig person i vår närhet kan vara en förövare. 

Vi är många lärare som har varit på föreläsningar om grooming, alltså hur män lockar till sig minderåriga och sedan utsätter dem för sexuella närmanden och övergrepp. Jag har skrivit om det förut i ett blogginlägg som man hittar HÄR. 

Jag har skrivit om till exempel Alexandra-mannen som lockade till sig flickor genom att bli deras goda vän och vinna deras förtroende men bara för att sedan utsatta dessa flickor för oerhörda sexuella övergrepp. Men det hela började med att flickorna hittade någon som lyssnade på dem och de fick omtänksamhet och uppmärksamhet och någon som verkade bry sig om deras problem. Någon som visade sig vara ute efter något helt annat än vad man skulle kunna tro. 

Men trots all denna utbildning vi vuxna får i detta är det många som lever i total naiv blindo och förnekelse om vad som sker mitt framför ögonen på dem. De låter därför bli att agera eller säga något när de känner att något inte är som det ska, för så kan det ju bara inte vara, och förresten så vill man ju inte ställa till något. 

För det kan ju inte vara så....Han är ju så snäll och så trevlig och han ville ju bara hjälpa till och stötta och vara omtänksam....Men det är i själva verket bara ett väldigt utstuderat tillvägagångssätt för att vinna tilliten och komma nära dessa barn, ofta genom att också helt avväpna vuxna som inte anar någonting. Vi blir lättlurade, just för att Fula Gubbar inte ser fula ut på utsidan. 

Det allra viktigaste är att man lyssnar på sina inre varningsklockor. Ringer de på som bara den så har vi vuxna ingen som helst ursäkt för att inte agera kraftfullt. Men tyvärr låter alldeles för många bli. 

Här är några varningssignaler som man kan checka av och som ofta stämmer in på människor som begår övergrepp mot barn och ungdomar: 

Kom ihåg att den viktigaste uppgift vi har som vuxna är att skydda våra barn.

Ha en fin onsdag!