Vad ska vi tillåta?

Under de senaste månaderna är det nog väldigt många av oss som har justera eller lagt om livet mer eller mindre på grund av den rådande corona pandemin för att minska smittspridningen av viruset och för att skydda våra äldre, sådana i andra riskgrupper samt oss själva. 

Många av oss har till och med ändrat flera sedan länge invanda livsmönster och rutiner samt kanske slutat med vissa saker helt och hållet och börjat att leva på ett helt annat sätt än förr. Göra helt nya saker samtidigt som vi har hållit oss borta från större folksamlingar och undvikit att gå för nära. 

Trots att detta kan kännas besvärligt för många så är jag ändå helt övertygad om att det kan finnas något positivt med att bryta rutiner och vanor på alla områden i livet då detta ger oss fantastiska förutsättningar för att börja om med nya spelregler när alla restriktioner så småningom lyfts. 

Vi får då chansen att bestämma vad av allt det där vi har undvikit, plockat bort eller justerat som vi skall tillåta tillbaka i våra liv, och i vilken form. Samtidigt kan vi ju också passa på att fundera på hur vi vill ha det. Vill vi verkligen leva precis som förr? 

Vad jag vill säga är att vi kanske inte alls ska ha så bråttom att rusa tillbaka till våra "normala" liv igen. Nej, istället finns det nu läge att pausa lite och noggrant välja ut vilka delar som skall få vara med i livet när den normala vardagen äntligen börjar igen på andra sidan av denna pandemi.  

Istället för att slentrianmässigt öppna dörren för allt det där gamla och invanda som står och hänger på låset så kan vi nu fråga oss själva: Vad ska vi tillåta i våra liv? 

Jag vet att många har fått omvärdera hela sin situation och vissa stått inför stora omställningar där de verkligen nu har börjat att inse vad som egentligen är viktigt i livet. 

Helt plötsligt var det till exempel jättesvårt att vara influencer eftersom i princip allt i samhället stannade av och stängde igen. Materialism, shopping, flashiga outfits och uppmaningen till unga att Löpa-och-Köpa kändes pinsamt ytligt i jämförelse med det som hände i pandemins spår. Folk hade fullt upp med att behålla jobben och få tag på basics. 

Många började fundera i banorna om att leva mer hållbart och självförsörjande vad gäller mat och vatten. Plötsligt ville många flytta från stan till landet. Människors värderingar har säkert ändrats på grund av Corona. 

Privilegiet av att jobba i "rätt bransch" (en som inte direkt drabbas) blev glasklar för många precis som vikten av en ihop sparad kontant-buffert. När allt faller, när allt stängs ner, vad behöver jag då? Typ. Hur vill jag leva mitt liv för att alltid klara mig, no matter what? 

Livets Blue-Print, alltså ritning, måste nog ritas om lite grann efter detta tänker jag. Enligt min mening gäller det att vara oberoende. För om man är oberoende så påverkas man inte alltid direkt av vad som händer i omvärlden. Nu menar jag absolut inte att alla skall bo i en stuga på landet med eget vatten, egna odlingar, utedass och elda med ved. Nej, jag menar att vi skall bli bättre på att ta hand om oss själva om något händer som gör att samhället stannar upp. 

Jag ser att många har börjat baka och laga varenda måltid hemma till exempel. Andra skolar om sig nu från osäkra yrken i service branschen till säkrare yrken där det krävs högre kompetens. Vilken fantastisk spark-i-ändan den här tiden har inneburit för många på det området. Eller hur? Nu är det dags att göra något av dig själv, typ. Något som gör dig unfuckwithable...pandemier till trots. 

Nu får vi alla en chans att omvärdera och därmed bestämma: 

Vad ska vi tillåta i livet när allt detta är över? 

Det kan ju till och med vara så att man skall passa på att även fortsättningsvis hålla en hälsosam social distansiering till vissa galna eller osorterade människor i vår omgivning. 

Ja, nu har vi ju jordens chans.... :-) LoL! 

Här är några bilder från dagarna som gick. Vi har haft familj från Stockholm här på besök. Familj som flyttade härifrån som unga direkt efter gymnasiet och som nu först uppskattar Dalarna om sommaren. "-Det tog mig tio år att förstå att uppskatta allt det här", fick vi höra i helgen, och ja, jag kan absolut relatera. 

När man är ung vill man härifrån fort som attans. Man vill bort från alla töntiga lantisar. Och med all rätt. Man ska iväg från mindre inskränkt ort för att få utvecklas, utbildas och pröva vingarna ute i större sammanhang. Det är bara nyttigt och gör enorm skillnad resten av livet. 

Men senare i livet, när man är runt en si så där trettio och har fått barn, då inser man att livet på landet vid sjöarna, älven och skogen i Dalarna är synonymt med en livskvalitet som inte finns överallt i världen och som många skulle betala hur mycket som helst för att få uppleva.  

I fredags åt på Brasserie Udden vid Orsasjön och medan servisen var lite si-sådär så var maten supergod. Men jag har det hellre så än tvärtom. Man kan nämligen inte ha så höga krav här på mindre ort i Dalarna, för då förblir man olycklig och irriterad. Inte bra, så det är bara att släppa.... 

I lördags satt vi nästan ensamma i trädgården på Mora Kaffestuga och åt en supergod räksallad till lunch i värmen. Sedan hälsade vi på Emilia som har sommarjobb på Dressman på gågatan. Trevligt! 

På eftermiddagen tog vi ännu ett bad i Orsasjön. Det var 27 grader varmt i vattnet. Det är då jag badar. Aldrig annars. 

Nu har jag precis lyssnat på Sofie Sarenbrants sommarprat och det var verkligen bra. Så modigt att berätta. Jag tror att alldeles för många har sådana historier i livsbagaget som förblir en hemlighet just för att ett avslöjande påverkar så många runtomkring negativt. Lyssnar ni på Sommar i P1? 

Ha en underbart skön söndagseftermiddag!