Måndagsångest

Söndag morgon körde vi en repris av lördagens äggröra till frukost, för den blev ju så supergod. Massor av gurkmeja, chilipeppar, rökt skinka, blandat bladgrönt, riven ost och så lite vitpeppar på det. 

Jag bryner alltid på skinkan och chilipepparn i stekpannan innan jag häller på äggblandningen, och jag häller alltid i en skvätt 40%-ig grädde i äggröran när jag vispar ihop äggen med kryddorna. Den rivna osten och bladgrönt vänder jag försiktigt allra sist när äggröran nästan är färdig. Mums, mums! 

På söndag eftermiddag kom Bella, Emilia & Philip på middag, och eftersom jag varken hade dem här till julen eller nyår då de var i Kalifornien, så slog jag till på en riktigt god oxfilet-middag. 

Medan jag lagade iordning maten pratade jag med Pernilla i Boston på Facetime. Det var så trevligt att få höra lite nyheter från hennes hörn av världen, och jag är så glad att vi är vänner. Hon förstår nämligen mig och min situation som få. Hon kan relatera för hon känner till både livet i USA och livet på mindre ort i Dalarna, och sådana själar växer inte på träd minsann. 

Det är så väldigt roligt det där med att jag har fått kontakt med Pernilla....Vi gick faktiskt på samma gymnasium, men kände inte varandra då, trots gemensamma vänner. Pernilla hittade mig genom min blogg som hon började läsa efter det att hon hade flyttat till Boston där hon nu bor med man och barn. Bara så kul, och vi träffades senast i höstas då hon kom hem en sväng för att titta till sina föräldrar som bor kvar här i Mora. 

Jag gjorde helstekt oxfilet och den blev så otroligt bra. Jag fick till köttet helt perfekt. 

I love it when that happens! 

Alltså...Jag tycker att mat skall vara både en fröjd för ögat och för smaklökarna. 

Sedan är det ju det här med dukningen som jag är så förtjust i att lägga lite extra tanke och energi på. Det finns nämligen nästan inget som gör att man känner sig så extra välkommen som en vacker dukning. 

Nu är det måndag igen och i morse kände jag verkligen att jag mycket, mycket hellre hade velat stanna hemma än att gå till jobbet. Jag hade verkligen inte lust. Det här med att ha elever i klassrummet och on-line samtidigt lämnar mig nästintill utmattad. Jag blir otroligt stressad av det. Jag önskade så innerligt att jag hade uppnått F.I. redan och hade kunna göra vad jag ville med min dag istället för att åka till jobbet. Drömmig tanke.....

För mig är det ovanligt att känna så angående jobbet, trots att jag siktar på att kliva av ekorrhjulet snart. Jag har nämligen världens bästa jobb, men det jag känner nu signalerar absolut onekligen något, och jag har inte riktigt kommit på vad....Men det kommer nog. 

Ha en riktigt fin måndags kväll!

Varm Kram