Ett kvitto på att jag gör helt rätt

Jag är en legitimerad gymnasielärare, men jag jobbar på en högstadieskola. Tidigare har jag dock jobbat på gymnasiet och har bland annat haft engelska med elever som går på det samhällsvetenskapliga programmet samt på vård- och omsorgsprogrammet. 

På gymnasiet läser eleverna samma kurser i engelska helt oberoende av vad de valt för gymnasieprogram, vilket alla högstadielärare förhoppningsvis är fullt medvetna om. Trots detta mötte vi lärare på gymnasiet dessvärre ofta elever som var dåligt förberedda för den nivå av undervisning i engelska som äger rum på gymnasiet, på grund av skakiga förkunskaper i ämnet. 

Som högstadielärare tänker jag att det skall i alla fall inte vara mina elever som kommer upp på gymnasiet utan de förkunskaper som de behöver vara utrustade med för att lyckas i ämnet engelska. 

Det får mig att tänka på min frisör som jag brukade gå till under åren vi bodde i Gaeta i Italien och som aldrig släppte ut mig från salongen förrän min frisyr var till perfektion och vartenda hårstrå låg som det skulle. Kom aldrig på frågan! 

En gång när jag var sen och hade bråttom från frisören och ville gå därifrån blöt i håret så tryckte han bestämt ner mig i stolen igen och förklarade att varje kund som gick ut genom hans dörr var synonymt med hans rykte och kvalitetsstämpel som frisör och därför fick jag gott sitta kvar tills allt var klart. Ord och inga visor. Det var bara att sitta vackert kvar i stolen :-) 

Förutom att jag förstås vill att mina elever skall lyckas i livet så tänker jag faktiskt om mina elever som min Italienska frisör tänkte om sina kunder. De är min kvalitetsstämpel och representerar därmed min kompetens och mitt rykte som lärare. Misslyckas en elev som kämpar på och som verkligen vill lära sig engelska så känner jag mig misslyckad som den elevens lärare. 

Eftersom jag har jobbat på gymnasiet vet jag därmed vad mina elever måste ha för förkunskaper med sig från högstadiet för att lyckas. Jag vet också att ett moment som alla elever som planerar att plugga vidare får göra i all oändlighet i alla ämnen är att skriva. Skriva PM, skriva uppsatser, rapporter och examensarbeten och så vidare. Därför jobbar jag stenhårt och med stort fokus på att alla mina elever skall kunna skriv texter på engelska när de går ut nian. De skall alltså vara stensäkra på upplägg, innehåll och format. Det är mitt mål. 

Alla jobbar inte som jag och jag har därmed blivit både kritiserad och ifrågastatt. Jag har för höga krav och jobbar på för hög nivå. Kanske har jag till och med gymnasiekrav på mina högstadieelever? Det är nog inte så bra. Jag måste nog sänka nivån och kraven. Men det gör jag inte. Istället lägger jag mig i den proximala utvecklingszonen, alltså jag känner in klassen och vad de redan kan och tar sedan eleverna upp till den högsta nivå de klarar själva, och så pushar jag lite till, och det är där, precis där som kunskapsutvecklingen sker och som nya färdigheter kläcks. Ger det resultat? 

I söndags när jag satt i TV-soffan så plingade det till i min telefon och en lärare i engelska på gymnasiet som jag inte har haft kontakt med sedan jag jobbade där 2016 skickade följande meddelande: 

Men fatta vilken lycka! Att helt apropå få feedback från gymnasiet angående mina före detta elever. Att få ett kvitto på att jag gör helt rätt när jag fokuserar på att ge mina elever de kunskaper och de färdigheter de behöver för att lyckas på gymnasiet och sedan i vidare studier och i livet. 

Av alldeles nyligen förekommen anledning så behövde jag verkligen få denna bekräftelse mer än någonsin just nu, så tusen tack! 

Man måste kunna skriva och man måste kunna läsa. Det är tyvärr färdigheter som nedprioriteras och underskattas alldeles för lättvindigt i dagens digitaliserade You Tube samhälle. Här vill man istället sänka trösklar så att alla ska få något men ingen ska få mer. Inkompetensen skall nämligen vara jämlik även den. För det blir ju orättvist om någon kan mer, enligt sossarna. Nej, jag vägrar att bidra till dummifieringen av våra svenska skolungdomar. 

Om någon undrar varför gymnasieläraren skriver till mig på engelska så är det för att hon är amerikanska, och det är ju även jag.  Vi pratar alltid engelska. Det är min erfarenhet att amerikaner är jättebra på att förmedla positiv feedback och berömma någon när det går bra. I Sverige får man oftast bara feedback när något är dåligt. 

De amerikaner jag känner får man ärlig och saklig kritik av när något gått åt skogen, men de lyfter också och stöttar och talar gott om andra utan svårigheter. Ger beröm när någon gör något bra helt enkelt. 

Men det är inte så enkelt för många svenskar. Här i Sverige och bland svenskar, i alla fall på mindre ort i Dalarna, så verkar detta sitta väldigt långt inne att säga att någon gjort något bra. Här blir man i stället kritiserad, förtalad och förminskad, för det verkar folk väldigt bra på här. Så tråkigt! 

Jag ger ofta beröm och komplimanger till både elever och kollegor när det går bra. Jag skriver också till föräldrar och ger beröm när det går bra för deras ungdomar. Detta har förvånat en och annan förälder på ett positivt sätt. 

Föräldrar har berättat för mig att de stålsatt sig för att öppna ett e-mail från deras barns lärare, eftersom de förväntat sig något negativt men istället får läsa att deras barn gjort något bra och får beröm. Bra jobbat! Det är väldigt viktigt att föräldrar får höra detta och speciellt om de har barn som det brukar strula lite runt. Det blir livsviktigt att få höra att något går bra också. Tänk på det alla ni som bara skäller. 

 Sjön med tusen ansikten. 

Ha en riktig fin dag! 

Här delar jag med mig av mina ledord i livet: 

Carry as you climb. 

Love each other and always be kind.

Because Nice Matters!