Jag har följt en intressant artikelserie i Svenska Dagbladet de senaste veckorna som handlar om den skam som många kvinnor känner över att bli gammal och ful. Mycket tänkvärt och faktiskt något jag känner igen mig i när jag med jämna mellanrum tar mig en titt i spegeln.
I Svenska Dagbladet skriver Ann Heberlein att hon knappast vill vara med på bild längre just för att hon tycker att hon ser så gammal och ful ut.
I en krönika på nyhetssajten nrk.no skriver självaste Åsa Linderborg (vars bok Året med 13 Månader ni bara måste läsa eller lyssna på!) att hon tackar nej till att vara med på TV för att hon inte vill visa hur gammal hon har blivit.
Karin Thunberg skriver vidare i Svenska Dagbladet om medelålders kvinnors häpnad över att de åldras och om hur kroppsdelar följer tyngdlagens kraft nedåt i samma takt som män söker sina blickar mot andra yngre och vackrare kvinnor.
Vidare tar man i denna artikel serie faktiskt upp frågan som jag har skrivit om tidigare här i min blogg: Kan det möjligtvis vara så att det är mer traumatiskt för kvinnor som av andra ansetts vara attraktiva och har varit snygga i hela sina liv att åldras och bli mindre attraktiv än det är för kvinnor som levt hela sina liv som mindre attraktiva? Själv tror jag att det ligger något i det.
Jag känner själv kvinnor som baserar och har baserat stora delar av sitt människovärde i sitt vackra utseende. En bekräftelse på att de är någon har för dem kommit från komplimanger över deras utseenden, och livet har sedan till stora delar gått ut på att få dessa bekräftelser. De är och har varit sin snygga välformade kropp och sitt vackra ansikte, och livsenergin har kommit från just bekräftelser och komplimanger från omgivningen över själva utseendet. Dessa kvinnor har därmed byggt stora delar av sin identitet på sitt utseende. Och har de inte sitt utseende, vem är de då?
Vad händer då när man börjar bli gammal och ful? När rynkorna kommer och när huden blir slapp och hängig? Jo, många av dessa kvinnor hamnar i en djup kris, en personlighetskris faktiskt, eftersom hela den personliga identiteten som ju varit synonymt med ett vackert utseende nu satts i gungning.
Karin Thunbergs artikel har dock en befriande vinkel: Kan det möjligtvis vara så att det är en befrielse att åldras och att bli ful och inte längre sedd på samma sätt som förr? Bara detta att kunna gå ut och handla mjölk utan läppstift, fortsätter Karin Thunberg. Är man osynlig så är man.
Själv känner jag både och. Jag måste erkänna att bilden i min Facebook profil minsann har några år på nacken. Jag har tänkt att jag skall byta ut den men det känns sorgligt på något sätt, som att erkänna att det där är inte jag längre, utan en version av mig några år yngre. Kanske skall jag byta ut den mot en bild tagen på längre håll eller kanske rentutav sätta dit en bild av min hund Lando istället? Ja, så har tankarna gått vid tillfälle.
Å andra sidan kan jag känna det som en befrielse över att äntligen vara tant. Nu kan jag få vara den jag är utan att bry mig om vad andra tycker och tänker på samma sätt som jag gjorde förr. Kravet är liksom borta nu, som 52-åring förväntas jag kanske inte vara så snygg längre. Jag kan gå till jobbet utan smink och med håret i en hästsvans. Vem ser det? Vem bryr sig ens? Ingen som jag kan komma på.
Att inte vara snygg ställer högre krav på personligheten. Jo, så är det. En snygg kvinna är snygg och hyllad för det. Hon får alltid vara med, och hon blir inkluderad och insläppt och framsläppt var hon än går i livet. En mindre attraktiv kvinna måste bidra med något annat för att räknas.
Jag kommer själv ihåg när jag var lite yngre och skulle betala in mig på en stor utställning. När det blev min tur i kassan sa killen som satt där: -Du får gå in gratis för du är så snygg. Precis så är det. Ett fördelaktigt utseende ger en tillträden i livet. Min kompis som stod bakom mig i kön fick inte gå in gratis. Hon var smartast i klassen och vann alla stipendier som fanns på alla skolavslutningar (jag har aldrig fått ett endaste ett) men hon var inte snygg, och därför fick hon betala fullpris. Och precis så är det i livet.
Titta bara på hur vakterna sonderar kön till landets populäraste nattklubbar. Snygga tjejer blir framsläppta och får gå före i kön. De plockar folk baserat på utseende och klädsel. Nattklubbsägaren vill nämligen ha snygga tjejer inne på klubben.
Att vara välklädd ger också tillträde i livet. Det försöker jag lära mina elever. Klä er propert och efter tillfälle, predikar jag, och så pratar vi om varför människorna i Riksdagen har dräkt, kostym och slipps på sig, och inte huvtröja och foppatofflor. Allt man gör i livet är nämligen kommunikation och kläder och utseende sänder signaler det med. Oerhört starka signaler.
Om man är snyggt och propert klädd så blir man nästan alltid insläppt. I dräkt eller med slips och kavaj är man nästan ostoppbar. Prova får ni se. Man blir behandlad på ett annat sätt. Jag har en manlig släkting som klär sig i slipps och kavaj och som till och med kan gå bestämt och självklart rakt igenom avspärrningar och in i en bevakad byggnad. Helt och hållet på grund av att man tror att han måste höra hemma där med den hållningen och med de kläderna.
Men tillbaka till det här med att åldras. Själv peppar jag mig ofta med #overfiftyandfabulous #pantertanter och så vidare, men låter ibland bli att ha med bilder på mig själv här i min blogg och på andra sociala media där jag ser gammal och fet ut. Jo, för så ser jag ju ut på bilder ibland.
Sedan ställer det ju till det lite för jag lider av något som kallas omvänd kroppsdysformi. Jag tror nämligen att jag är mycket yngre och snyggare och smalare än vad jag är och blir därför lika förvånad och chockad varje gång jag går förbi spegeln: Var det där verkligen jag? Eller mormor, är det du?
2015 i Kalifornien - Take me back.
Jaha, haha...och med allt det sagt:
I dag blir det Cryo T-Shock Ansiktslyft på Hudpunkten i Mora.
Ha en riktigt fin måndag!
Nu kliver jag på ekorrhjulet för denna vecka och kan konstatera att det är tre veckor kvar till jullovet.
Varm Kram!