When you don't know what to do, do nothing...

 ...och precis så blev det. 

Inget bloggande. 

Jag har haft så mycket krångel med min blogg och ett tag trodde jag att den hade blivit hackad på något vis. Jag och flera av mina bloggläsare blev omdirigerade till varningssidor om att webbsidan, min blogg, inte var säker. Några av varningssymbolerna som kom upp var spel, alltså fejka varningssidor. Alltså, det kändes inte kul och luften att blogga gick liksom ur. Jag säger då bara det, den här digitala världen är verkligen komplicerad och kan vara ett minfält. Allt kan spåras, allt kan ses, och det är nog mycket värre än vi tror. Vi är nog många som är rätt naiva i den digitala världen. 

Men nu har jag bytt webbläsare och då kommer sidan upp som säker igen. Så skönt....

Två veckor utan att blogga. Vad har hänt här då? Jo, några dagar av ett höstlov som bara swishade förbi. En operation. Fragmin och Oxicodon. Jag tillbaka på jobbet i två dagar nyopererad och inte sjukskriven som läkaren ordinerade, innan jag sjukskrev mig onsdag, torsdag och fredag denna vecka. Varför? Jo för högstadiet hade schemalagt alla utvecklingssamtalen med elever och föräldrar på just dessa två dagar och med tanke på att vi drar igång med nationella proven i engelska under de kommande två veckorna så såg jag ingen annan utväg. 

Jag kände att jag fick lov att gå till jobbet och köra på och klarade därmed av alla utvecklingssamtal under två dagar, eftersom vi hade schemabryt och körde samtal istället för lektioner. Jag fick skjuts till och från jobbet eftersom jag inte kunde köra själv. Sådan är jag, och så är det i skolans värld. Man har inte tid att vara sjukskriven helt enkelt. Men chefen var helt på det klara att jag skulle hålla mig hemma. Så det sitter absolut inte hos ledarskapet, utan enbart hos mig själv. 

Men nu när jag har gått hemma och tänkt på det hela så inser jag att PÅ JOBBET ÄR MAN HELT UTBYTBAR. Man kan vara borta för alltid en dag och så ersätts man av någon annan nästan omedelbart. Ungefär som om att man aldrig ens varit där till att börja med. Som med min kollega Kamilla som var kurator på skolan och som dog plötsligt i somras endast 50 år gammal. Nu sitter det en ny kurator på hennes stol i hennes gamla rum. Det är viktigt att komma ihåg sådant. Att sätta sitt eget privatliv och hälsa långt före sitt jobb. Jag måste bli bättre på det. Men jag tänker ofta på allt jobb som väntar på mig som i högar om jag är borta någon dag. Allt skall ju göras ändå och då kan det bli stressigt värre.

 

I dag inkom ett hot mot båda våra högstadieskolor här i Mora. Det gick rykten om att någon skulle komma till skolorna och skjuta folk och därmed gick skolan in i lock-down. Polisen kom dit och var i korridorerna och eleverna var inlåsta med sina lärare i klassrum. Läskigt! Vart är vi på väg? Själv tror jag att det bara är en tidsfråga tills det händer på riktigt, som i USA. 

Själv låser jag alltid klassrumsdörren inifrån när jag har lektioner med mina klasser. Det har jag med mig från den amerikanska skolan. Ingen skall bara kunna ta i handtaget och komma in till mina elever och mig i mitt klassrum under en lektion hur som helst. I en svensk skola kan nämligen vem som helst bara vandra in på skolan när som helst. Helt okontrollerad. Det finns inga barriärer. I USA hade det varit tvärstopp, men det hjälper ju inte om gärningspersonerna är elever, som i många av fallen i USA. 

 

Tack för kommentarer på föregående inlägg som jag skall svara på ASAP! 

Ha en riktigt skön fredagskväll. 

Varm kram!