När man automatiskt hamnar på fikarumslistan

Vi svenskar är tydligen nästan bäst i världen på det där med att dricka kaffe. Vi har till och med ett uttryck som är unikt för svenskan för detta fenomen, nämligen ordet FIKA. 

Jag kommer ihåg när vi besökte Sverige på somrarna under alla åren då vi bodde utomlands så höll vi fullkomligt på att fika ihjäl oss under rundturerna där vi hälsade på alla mina svenska vänner och släktingar. Det var ju alltid fika som gällde. Kaffe och en massa underbara hembakade skapelser för hela slanten. Ja, jösses Amalia! -God forbid a cold beer, var det någon som muttrade ibland. LoL! Svenskar bjuder inte på alkohol när man kommer på visit på dagen. Det gör amerikaner minsann kan jag meddela. Där kan man oftast få precis vad man vill efter som de artigt frågar: Would you like anything to drink? Och de blir absolut inte förvånade om någon vill ha en kall öl eller ett glas vin. Det är de helt inställda och beredda på nämligen, i alla fall alla amerikaner som jag umgås med.

Själv lärde jag mig att dricka kaffe i slutet på 80-talet då min grekiska kusin Malott och jag levde livets glada dagar och delade en lägenhet norr om Aten i Grekland. Att gå ut på stan och dricka kaffe var nämligen ett sätt att umgås och det började med Nescafe Frappe som var en slags iskaffe med massor av kondenserad mjölk i vilket gjorde att den nästan smakade glass. När det blev kallare väder i Grekland blev det istället att vi drack varm kaffe av liknande variant. Jag har alltså aldrig druckit kaffe på det äkta svenska sättet, svart och beskt. Nej, bara sött och vitt i kalla och varma former. Mums, mums.

I hela mitt vuxna liv sedan har det blivit så att jag bara druckit kaffe på morgonen, ingen annan tid på dygnet och så gör jag fortfarande. Jag dricker mina två koppar kaffe med mjölkgrädde i (Half&Half i USA) innan jag kliver ur sängen varje morgon och sedan inget mer kaffe på hela dagen. Ett undantag till det kan vara om jag skall träffa någon på fika för då kan det slinka ner en lyxig latte men annars blir det bara te på eftermiddagen eller till kvällen. 

Min kaffekonsumtion är alltså begränsad till två koppar på sängen varje morgon, that's it. Sedan har jag absolut inget kaffe-sug alls. Jag dricker inte heller te under dagen eller någon annan variant av fika och besöker därmed i princip nästan aldrig fikarummet på skolan, i alla fall inte för att fika. Jag kan dock stanna förbi där för att umgås i några minuter om jag ser att några av mina allra trevligaste kollegor sitter där när jag är i krokarna. Mitt klassrum ligger också ganska långt från fikarummet och eftersom jag har ont om tid mellan lektionerna så går den åt till att ställa om klassrummet och förbereda materialet till nästa lektion.  

Jag dricker alltså inte kaffe på jobbet. Punkt slut. Men det tycks alla ta för givet att jag gör. Ett av mina första jobb sedan jag flyttat hem till Sverige var på en gymnasieskola och där blev jag automatiskt uppsatt på ett kaffeschema till att ta med mig två paket kaffe till skolans fikarum med jämna mellanrum. 

Eftersom jag var ganska nyanländ vid det tillfället och inte riktigt hunnit landa i den svenska arbetsplatskulturen ännu blev jag väldigt förvånad att jag som inte ens fikade på skolan skulle köpa kaffe till mina kollegor flera gånger per termin. Jag sa inget utan tog plikttroget med mina paket med kaffe när mitt namn stod på tur. Men det kändes lite konstigt och speciellt eftersom en av mina kollegor drack 8-10 koppar kaffe om dagen på jobbet. Ja, man skojade till och med om att kollegan skulle ha en kaffeslang kopplad på kroppen precis så där som en del löpare har med vatten. 

För mig handlar det absolut inte om pengar. Visst kan jag bjuda mina kollegor på kaffe. Nema problema, men det var ändå konstigt. Jag besökte ju enbart fikarummet de gånger jag skulle leverera dit mina kaffepaket. Jag förväntades vara med att bidra till en aktivitet som jag själv inte deltog i.

En dag när jag kom med mina kaffepaket sa en alert och modig kollega ifrån. En stor grupp kollegor satt och fikade och så sa hon plötsligt: Men varför står Annelis namn på kaffelistan? Hon dricker ju inte ens kaffe!! Ja, och efter det så tog man bort mitt namn från listan och så slapp jag det. Skönt, för det var också en pina att komma ihåg. Jag minns att jag fick springa extra och kolla när det var min tur så att jag inte skulle missa det.

Nu jobbar jag på en högstadieskola och nu står mitt namn åter igen på fika-listan. Vecka 15 skall jag således sköta kaffemaskinen och fikarummet hela veckan genom att bland annat rengöra filter och tömma slasken varje morgon och eftermiddag. Vidare skall jag ställa in fikabröd i fikarummet under veckan. 

Jag hade samma upplägg i höstas och då blev det till att besöka bageriet på ICA Maxi som ligger bredvid skolan för att köpa fikabröd till kollegorna flera gånger den veckan. Vissa kollegor bjuder på hembakat och det ser ju helt fantastiskt ut. Hur gulligt som helst. Men eftersom jag äter ketogen kost (inga kolhydrater) så äter jag absolut inget fikabröd och inget annat bröd heller för den delen. 

Vad tycker ni om det där om att alla antas fika på en svensk arbetsplats och därmed automatiskt hamnar på en turlista där man skall vara med och sköta och städa kaffemaskinen och/eller bjuda kollegorna på kaffe och fikabröd med jämna mellanrum?

Här hemma frossar vi i tulpaner just nu.

Jag har två vackra buketter, en i köket och en i vardagsrummet.

Ha en riktigt fin eftermiddag! 

I dag är det måndag och fyra veckor kvar till sportlovet v. 9. 

Varm kram!

Innan man hamnar i dödsannons-zonen

 YOLO är inte min grej för även om jag kanske levde efter den varianten när jag var yngre så jobbar jag ju nu målmedvetet mot ett liv som ligger några år i framtiden. Ett liv där jag äger min egen tid, ett liv där jag inte behöver byta ut större delen av mitt vakna tid för pengar, som man ju faktiskt gör när man springer på heltid i ekorrhjulet ända fram till ålderns och, om man har otur, krämpornas höst.

När man har sådana mål som jag har, fulla med konkreta planer och kalkyler, så är det jättesvårt att leva fullt närvarande i nuet. Det kan jag erkänna. För även om jag är glad och tacksam för allt jag har och trivs med jobbet, livet och med människorna i det så tänker jag varje dag på hur det kommer att bli sedan. Jag är nämligen svårt förtjust i både mitt framtida jag och mitt framtida liv. Men det är det ju lite fult att erkänna, speciellt bland alla människor som hävdar att de minsann bemästrar konsten att leva i full mindfulness och därmed njuter av varje sekund dag in och dag ut. Detta är ofta också samma människor som påstår att de trivs toppen med att åldras, och inte bara det, de är dessutom fullt nöjda med sina kroppar trotts slapphet, häng, rynkor, gråa hårstrån, utnötta knän och extra kilon som vägrar att ge sig av, trots att man gör allt för att jaga bort dem.

Oj vad jag är avundsjuk på sådana människor. Det är jag den första att erkänna. För så fullkomligt till freds är faktiskt inte jag. Dessutom är jag alldeles för ofta gnällig och missnöjd och går runt och är helt övertygad om att allt kommer att bli bättre längre fram, när jag nått mina mål och därmed kan leva livet exakt som jag vill ha det. För jag want some more...Är det någon som törs erkänna att de känner igen det här? 

Men sedan händer det något som gör att man automatiskt tänker om. Och det sker blixtsnabbt. Det är så livet kan ändras. Blixtsnabbt. Något som gör att man inser att man måste skynda sig att leva precis som man vill och njuta av livet och varje ögonblick. Ett uppvaknande...Jag har legat vaken inatt och funderat på att jag måste flytta framtiden till nuet. Det som vi går och planerar längre fram måste få infinna sig tidigare för livet är skört och allt kan ta slut när som helst. 

Jag låg alltså där i natt och tittade på den stjärnklara himlen ute och funderade på att det kan ju absolut inte bli frågan om något oansvarigt YOLO-leverne men däremot kan vi tidigarelägga lite mer av det vi hade planerat att göra längre fram. Varför inte? Vid fyratiden somnade jag om med en helt ny plan. När natten är som mörkast ser man ljuset allra bäst sägs det och det stämmer ibland.

Vi måste skynda oss att leva innan vi hamnar i dödsannons- zonen, det har vi varit överens om sedan förr och det har ju varit mitt mål hela tiden och själva anledningen till att jag inte tänker vänta med att gå i pension tills jag är 63 eller 65 eller 67 eller 70. Hela syftet med Avfart Frihet alltså. Men nu har jag insett att det inte ens går att vänta tills jag når Avfart Frihet. Det är nu som gäller. And just like that förändrade nästan alla planer. Det trodde jag aldrig. Men det gäller att vara flexibel, och det har jag då aldrig i hela mitt liv haft några som helst problem med att vara.

Dagens hundpromenad med Lando. 

Det blir långrundan nu när jag har blivit en hejare på att gå som man ska igen.

Tänk att kunna vara ute och gå i en hel timme utan att möta en endaste människa.

Kvällens middag: Kyckling Caprese. 

Det blev underbart gott och hela köket luktade Italien.

Ha en riktigt fin fredagskväll. 

 

Nu blir det serien En Brittisk Skandal här.  

Varm Kram!

What-I-Wore-to-Work-Wednesday

Mitt i veckan redan och snart slut på årets första månad. 

 

När jag vaknar på mornarna är det mörkt och flera minusgrader kallt ute och då blir det förstås varma tröjor och långbyxor på till jobbet varje dag.  Känns lite trist men jag kan inte tänka mig något annat just nu. Kjolar och klänningar känns ganska avlägsna.

 

Jag försöker att undvika jeans och använder istället mina svarta kostymbyxor i stretch väldigt flitigt. De är snygga och sköna och samtidigt ser man riktigt klädd ut i dem. En toppen uppfinning, verkligen. Jag har tre par; ett par från Michael Kors, ett par från Ralph Lauren och ett par från MQs eget märke STOCKH LM. Mycket bra investeringar i min garderob vill jag säga och gångbart till nästan allt.

Svarta kostymbyxor i stretch - Michael Kors

Beige tröja och vit skjorta - Esprit

Brun ullkappa - Newhouse

Leopardsjal - Marc O'Polo

Bruna korta läderstövlar - Vagabond Chelsea Boots

Beige supermjuk lång polotröja - PIECES

Resten är samma som ovan.
 

Svarta kostymbyxor i stretch - MQs Stockh Lm

Cerise polotröja i kashmir - H&M Premium Quality

Brun dubbelknäppt och klockad kappa i tweed - Lindex

 

Kashmir tröjan från H&M är ljuvlig. Jag älskar färgen och sprunden i sidorna. 

 

 

Kappan är 12 år gammal och ett riktigt klädklenod-klipp eftersom jag fyndade den på slut-REA för endast 90 kronor. Den är så snygg och jag minns att den hade kostat runt 900 kronor från början. Jag var så nöjd och glad över mitt fynd att jag skrattade hela vägen hem. I love a bargain! Kappan har jag använt flitigt under åren men den är lika fin nu som när jag köpte den 2010.

 

Chelsea boots från Vagabond - Riktiga favoriter. 

Sköna och snygga. 

Riktiga klassiker. 

 Bilder från min morgonpromenad med Lando.

Vad har ni på er på jobbet så här i januari månad? 

Ha en riktigt fin onsdagskväll. 

Varm Kram!

Möbler med erfarenhet

Jag sitter och tittar i Underbara Claras blogg (finns i min blogglista till höger) och njuter av hennes hem som är en äldre gård med möbler och saker från en svunnen tid. Jag tycker att det är så vackert. 

Gamla möbler har en slags erfaren själ som nya inte har hunnit skaffa sig ännu. Är möblerna ärvda eller inskaffade genom speciella omständigheter, som kanske under en resa så har de ju också nostalgi, minnen, och kanske till och med en riktigt bra historia kopplat till sig. Som det enorma mahogny skrivbordet som vi köpte i en antikaffär uppe i bergsbyn Ronda i Spanien.

Sängar och soffor föredrar jag att köpa nya men vad resten av möblemanget anbelangar så får det gärna vara äldre möbler som är ärvda eller som har en historia och/eller som kommit i min ägo på ett speciellt sätt. Något som berättar historien om mitt liv. Ett minne. 

Sist men inte minst så är det ju också väldigt miljövänligt att ha möbler som redan funnits i generationer istället för att hela tiden köpa nyproducerat. Det finns även möbler av återvunnet trä och det är ju också toppenfint att ha.

Min vita soffa av trä som jag har på altanen har min farfar snickrat och den stod förut i farmor och farfars trädgård alldeles intill rosenbuskarna vid garaget. Där brukade farfar sätta sig ner i skuggan en varm sommardag och ta sig en kall pilsner. 

Den vita lilla träpallen framför soffan, som jag använder som ett litet bord, har farfar också snickrat. Här kan man verkligen prata om möbler med både nostalgi och barndomsminnen. 

Det här köksbordet med två lådor, en i var ända, har tillhört min gammelmormor Anna och gammelmorfar Emil. Det stod i deras kök och familjen åt sina måltider runt det. Nu finns det i min ägo och jag skulle älska att göra i ordning det och ha det i mitt kök en dag. På de här bilderna hade jag precis skrubbat rent det och lät det torka på min altan.

Det har varit brunmålat, det ser man på benen, men någon har börjar att luta av det någon gång innan det hamnade hos mig. Jag funderar fortfarande på hur jag skall göra i ordning det. Ska jag behålla det i träfärgen eller skall jag måla det i en gammaldags nyans av gråblå eller grågrön? 

Gällande gamla möbler lever jag efter mottot: When you do not what to do, do nothing, och därför står det nu bara och väntar på att jag skall komma på vad jag skall göra med det.

Lådorna till köksbordet. 

Jag minns att i den ena lådan förvarade gammelmorfar Emil ett rävspel. 

Det brukade han och mamma spela när mamma var liten. 

Jag minns gammelmorfar Emil. Han blev nästan 100 år.

Det här linneskåpet i trä från 1940-talet fick jag av en bekant strax efter det att jag hade flyttat hem till Sverige första gången. Då hade jag inga möbler och möblerade huset med ärvda möbler, begagnade möbler och auktionsfynd. Det var ganska kul faktiskt. 

Linneskåpet har snirkliga prydnads ornament i trä framtill, en på vardera dörr, men de hade jag monterat av här när bilden togs eftersom jag var i färd med att slipa och måla om skåpet. Det syns inte riktigt på bilderna men skåpet var väldigt repigt och fult så jag bestämde mig för att måla det vitt. 

Jag gillar att skåpet har snygga ben vilket jag har sett att alla linneskåp i liknande modell från 1940-talet inte alltid har, så där hade jag tur.

Två väldigt praktiska lådor nedtill. Man kan aldrig ha för många lådor. 

Inuti är det hyllplan i tre våningar.

 

Här bakom vita fåtöljen står det färdigmålade skåpet och där kan man se de dekorativa träornamenten tillbakasatta. Jag älskar det där gamla linneskåpet från 1940. Det är så sött på något vis. Just nu står det ute i boden för jag har inte plats för det inne men i framtiden vill jag absolut ha det som en del av möblemanget igen. 

Den här lilla sekretären ropade jag in på auktion och det blev en liten mysig skrivhörna. 

Den var från början i en gulaktig träfärg och såg ganska ful ut så jag målade om den vit. 

 

Jag är vidare lycklig ägare till två äkta Emma-fåtöljer från tidigt 1900-tal och som från början tillhörde min pappas farbror Anders och hans fru Hildur. Hildur var en fin dam från Stockholm och det blev förstås sensation när hon flyttade till byn Östnor med sin Stockholms-stil som bland annat innebar ovanliga möbler (läs icke vanligt förekommande i bondbyar i Dalarna) och rödmålade naglar har jag fått berättat för mig.

 

Fåtöljerna blev omklädd till nuvarande kostym av en annan släkting på 80-talet men jag har tagit sats i flera år gällande ny klädsel. Det som har kommit i vägen är att jag inte har kunnat bestämma mig men sedan fick jag lite rådgivning i ämnet och nu vet jag: De skall förstås få ett William Morris-tyg, inte bara vackert utan också tidsenligt med fåtöljerna.

Brickbordet är också ett auktionsfynd och det vill jag så småningom ha i ett hus på varmare breddgrader mot gröna stora tropiska växter, mörka parkettgolv, vita väggar och så kallade plantation shutters. Man kan ha en snygg lampa på det och göra det till en barbricka eller ha något annat vackert på det som skapar karaktär i rummet.

Har ni någonsin köpt möbler till ett hus som ni ännu inte äger? 

Det har jag och det är ett perfekt sätt att sätta igång attraktionslagen, ni vet den som sedan gör att det blir precis som man har tänkt sig och vill ha det. Så har jag gjort mer än en gång i livet. Det fungerar.

Förutom soffor och sängar äger jag nästan helt uteslutande gamla möbler, ärvda möbler, möbler med nostalgi, möbler med minnen och historier. Möbler jag har ropat in på en antikauktion i Japan eller köpt i en antikaffär i Austin, Texas eller i gulliga Ellicot City, Maryland, USA. Möbler som kommer med en hel historia och kanske ett litet äventyr. 

Jag älskar mina gamla möbler. De berättar på något vis historien om mitt liv.

Jag har också ett par möbler på en önskelista. Möbler jag måste leta reda på någonstans i världen. Men det är halva nöjet, jakten. Just nu vill jag ha en riktigt grand sekretär och jag har den perfekta bilden som inspiration. Just nu, skriver jag, men jag har velat ha en liknande i över tjugo år. Jag vet att jag kommer att hitta precis en sådan som jag vill ha en dag. Med lite letande så kommer den fram så småningom. 

Jag vill ha precis en sådan här sekretär. Den på bilden inne i en antikaffär är tyvärr precis såld till en annan kvinna som, precis som jag, letat och letat länge tills hon hittade den. Jag är så glad för hennes skull.

Tänk att ha den här i ett vardagsrum med en vacker stol framför och sedan få sätta en vacker lampa, lägga dit ett slitet skrivbordsunderlägg i läder, ha vackra pennställ i porslin, och en bukett rosor i en vacker vas på den utfällda skivan. Suck! En riktig karaktärsmöbel med stil och pondus.Villhöver! Komsi, komsi.

 Vad har ni för möbelpreferenser?

Ha en riktigt fin tisdag.

Varm Kram!

Söndagens sällskap.

 

 Söndag och solen tittade fram. Även om den fortfarande står ganska lågt så gör den skillnad. Jag känner hopp och en längtan efter ännu mer ljus och gärna värme.

 Yngsta dottern kom förbi med sin häst och vi tog en skön hund-häst promenad. 

Så trevligt. Verkligen en riktig guldstund.

Lando hittade en riktigt lång pinne som han bar med sig hela promenaden. 

Han fyller 11 år i Mars men är fortfarande lika lekfull som när han var yngre. 

Han hoppar och skuttar och skojar och skall leka med bollar och pinnar. 

Han får mig att le med hela hjärtat.

Helst vill jag ju ha palmer, vit sand och ett turkos-blått hav men Orsasjön i solljus kan vara ack så härligt så här års. Jag längtar ändå tills den dagen då man kan börja känna att solen värmer ansiktet. Jag har tagit D-vitaminer hela vintern och för mig har det nog gjort skillnad.

Idag är det måndag och jag har min första lektion kl. 12. 

Det betyder att jag hinner med en rejäl hundpromenad innan jobbet och vilken skillnad bara en sådan liten detalj gör. Motion och friskluft. Mer sådant åt folket! 

På tal om motion, här hemma har vi börjat prata om att börja gå till gymmet igen. 

Tanken är planterad. Nu gäller det bara att också agera på den. 

Ha en riktigt fin dag. 

Varm Kram!

Tankar från veckan som gick

Livet just nu. 

Jobba: Även kallat springa med full fart i ekorrhjulet måndag till fredag. Så pass att man blir andfådd. Lektioner, elever, möten och lektionsplaneringar som gör att jag har konstaterat att jag inte kommer att ha tid att vara sjuk en endaste dag på hela vårterminen. Vi har alldeles för mycket att hinna med. Fick därför lätt panik när jag vaknade en morgon och kände mig lite rosslig. Det botades dock omedelbart med två koppar kaffe på sängen och sedan var jag fullt arbetsför igen. Vilken tur!

Hundpromenader: I vinterklimat av olika oförutsägbara varianter så som minusgrader, plusgrader, regn, snö eller full storm av sort som fäller träd. Lägg därtill halka. Tur man har kläder för alla väder. Men riktigt skönt har det inte varit på länge.

Försöka komma på vad jag skall laga för mat varje dag: Kreativiteten vad gäller mat lyser med sin frånvaro, och förresten, vem har lust att stå vid spisen efter en lång dag på jobbet då man är trött och hungrig? Det kan lätt kännas som bara en sak till man måste göra innan man får sätta sig ner och vila. Det gäller att planera och ha något hemma som går fort och lätt att laga till, såsom spenatsoppa till exempel. En annan favorit som går snabbt är att tillaga kycklingbröst i ugn och äta grönsaker till det. Men det blir lätt enformigt och jag har nog fastnat i samma fem rätter. Jag är alltså ingen kulinarisk queen, som alla andra på sociala media verkar vara.

Titta på serier: (Eftersom allt på vanlig TV är så kasst) Tills man somnar i soffan runt 20-tiden på kvällen. Men igår, fredag, var jag besegrad redan vid 19.30. Vi har precis avverkat en toppenbra dansk serie i två säsonger från 2010 som heter Livvakterna, och har sedan dess tittat på en serie om CIA som heter Berlin Station och som är väldigt detaljerad så det gäller att man hänger med för nickar man till lite så tappar man genast bort detaljer som är viktiga för att man skall kunna förstå handlingen. En högintensiv serie som kräver total uppmärksamhet alltså. Men också en upplevelse som förstärks om man har lite insikt i den där sortens verksamhet, om än så pytte-lite. I går kväll tittade vi dock på den nya Bäckfilmen som släpptes då, Rage Room, och kunde konstatera att den var bättre än den som släpptes precis innan.

Ingen som helst inspiration att gå till gymmet: Jag loggade in mig på gymmets hemsida och kunde konstatera att mitt medlemskap på gymmet är låst fram till augusti 2022. Man har tydligen en liten tidslucka på sig att säga upp det. Ett magiskt datum som jag missat, och säger man inte upp det precis då så låser medlemskapet fast sig i ett år till. Där har jag hamnat nu. Det är alltså upp till mig om det skall bli som förra åter då jag betalade för hela året och gick dit tre gånger eller om jag 2022 skall gå och utnyttja det som jag är tvungen att stå och betala för tills augusti. Jag vet att om jag bara tar mig i kragen och kommer in i en rutin så går det bra. Läste någonstans att det tar fem veckor av att göra något vid upprepade tillfällen tills det blir en rutin. Om jag bara tvingar mig dit i fem veckor så skall det alltså enligt den teorin gå av sig själv sedan.  Jag har ännu inte bestämt mig och speciellt eftersom jag absolut inte kan tänka mig att träna sena eftermiddagar eller kvällar. Det är i min bok totalt vansinne att lägga ett spinningpass 20:15 på en vardagskväll. Men det är väl den enda tiden som många svenskar kommer ifrån tänker jag. Efter att de har jobbat en hel dag och skött om hus och hem och barn och lagat mat och tvättat och gått med hunden. Alltså, hur orkar folk? Jag är full av beundran.

Helgen: Den måste gå åt till sådant som jag inte hinner eller orkar under veckorna och speciellt eftersom jag är en sådan person som värdesätter ett riktigt rent och välorganiserat hem där det råder total ordning och reda ända in i lådan med underkläder. Lördag förmiddag ägnas därför till att städa hela huset och till att tvätta ur tvättstugan. Jag har aldrig förstått hur man kan leva i oreda och damm. När jag pluggade kunde jag inte sätta mig ner och skriva uppsatser om huset inte först var skinande rent och i total ordning. Först då fick jag sinnesfrid att fokusera på akademiskt skrivande. 

Läsa, tänka och skriva: Lyx jag sällan har tid eller ork till nuförtiden. Inte i den omfattning jag vill och längtar efter i alla fall. Det blir lite läsa här eller lite tänka där och sedan kanske i bästa fall lite skrivande här eller där. Här förstår inte alla vad jag menar men de som gör det förstår precis vad jag menar. Ett behov att få ta del av omvärlden genom media och litteratur i olika genre och att sedan få bearbeta det genom tankar och skrivande. Jag läser just nu Jan Guillous nya bok Den som dödade helvetets änglar, och finner med stor förtjusning att han har exakt samma behov som jag på den punkten, vilket man får veta i boken. Han uttrycker det precis som jag: Tid att få läsa, tänka och skriva.

Summa summarum - Svensk vardag i ekorrhjulet med andra ord. Najs, eller inte. 

Ibland kan jag tänka att det ligger mig i fatet att jag faktiskt har något att jämföra med :-) 

Jag tror att det hade varit mycket lugnare om jag trodde att det här var det enda sättet att leva.

 Ha en riktigt fin lördag. 

Här blir det en hundpromenad och sedan skall jag hem och dammsuga hundhår. 

Varm Kram!

Vill jag tillbaka till allt det där?

Good Morning Lovlies!

Jag är väldigt nöjd med mitt schema det här läsåret eftersom jag tre av fem dagar har lektioner som börjar lite senare på morgonen. Nu när vi får göra all vår vita tid (planeringstid) hemma och alltså inte behöver sitta på skolan från tidiga morgon till sena eftermiddagen så betyder det att jag hinner klämma in rätt så rejäla morgonpromenader med Lando innan jobbet. Det är livskvalitet det! 

Här är bilder från igår morse då solen var på väg upp över sjön. Det är svårt att fånga med kameran men det låg pudriga aprikosa färger på himlen mot den blå himlen och den vita snön och det var så vackert. Ljuset ändras sedan varje sekund, så det gäller att skynda om man vill fånga det. 

På sjön finns skridskobana, ishockeybana och längdskidspår.

I går var jag så sugen på spenatsoppa så jag gjorde en sådan till middag och det blev så gott.  Svensk husmanskost är oslagbar. Sådan här mat är jag uppvuxen på. Mamma brukade också göra pannkakstårta när jag var liten. Den var fylld med lager av lingonsylt eller hjortronsylt av egenplockade bär samt grädde förstår. Vilken fest! 

På den tiden var det heller inget daltande med barn som det är nu när barn i princip blir tillfrågade om vad de vill äta redan i väldig tidig ålder. Vi åt det som serverades och ifråga satte aldrig det. Det var aldrig något snack om mat. -Kom in och ät!, ropade mamma, och det var precis vad man gjorde. 

Nuförtiden så får ju vissa tre-fyraåringar nästan en meny av sina föräldrar att välja från hemma vid köksbordet, och det mina damer och herrar, det är så vi skapar narcissister det. Så det så. Barn är det viktigaste i världen men de ska absolut inte stå i universums centrum. Då förstör man barn.

Lando lapar lite sol på sin plats i soffan.

På eftermiddagen hann jag sedan hem i tid för att fånga solnedgången över sjön vid ca. 15:20-tiden. Det är ljuset som jag fascineras av. En sjö har tusen ansikten med sina olika ljus och reflektioner i de olika årstiderna. Vilket konstverk. 

Jag förundras, och tänker samtidigt att jag nog är en riktigt low-maintenace-woman som kan bli så förtjust över något så enkelt som dagens sista ljus över sjön. Samtidigt ser jag på Facebook att mina väninnor i Kalifornien är på PRADA-modevisning där Jeff Goldblum gjorde slutnumret. Ja, vilka olika liv vi lever nu. 

Ibland frågar jag mig själv: Vill jag tillbaka till allt det där? Jomen, visst vore det kul att ha lite fler sociala sammankomster än vad vi har just nu på mindre ort i Dalarna, men jag har också kommit till en insikt som är så skön och den är att man inte vill samma saker i livet nu som man ville när man var lite yngre, och därmed så vill jag nog absolut inte tillbaka till samma upplägg. Nu är det mest miljöerna jag saknar. Vita sandstränder och turkost hav, eller mysiga gator som det finns på Coronado, i Annapolis  och i Georgetown. Åh vad jag älskar Georgetown. Jag saknar Used Book Stores! Älskar Used Book Stores. Där kan man hitta riktiga skatter.

Jag har varit otroligt utåtriktad och social, en riktig trevlighets-madam, som någon kallade mig en gång. Men nu är jag lite mer av en enstöring och mest intresserade av upplevelser som inte kräver att jag står i centrum på något vis. Nu vill jag bara njuta och uppskattar egentid. Jag tillhör dem som kan konstatera att pandemilagarna faktiskt inte har påverkat mig så mycket eftersom jag nästan redan levde enligt alla rekommendationer. Det enda som jag har saknat och saknar är resor. Faktiskt! Bara en sådan sak bevisar hur behoven förändras ju äldre man blir. Det är en ganska skön insikt faktiskt.

Jag önskar alla en tillvaro full av vackra soluppgångar och solnedgångar!

Ha en riktigt fin tisdag. 

Varm Kram!

Inga tulpaner, men ryssar och citroner.

Vilken skön helg efter första veckan på jobbet 2022. En vecka i full fart och med massor på agendan. Så mycket att denna fröken var så otroligt trött på kvällarna att hon knappast orkade någonting och somnade som en sten supertidigt. Tur man har hund så att man kommer ut på promenader och får lite frisk luft varje dag i alla fall. 

I fredags var 18 lärare/personal på skolan sjuka/VAB/corona-karantän och flera av lektionerna var inställda. Otroligt. Men det är sådana tider nu och det är bara att hoppas på att man får vara frisk och stå på benen. 

Jag är så trött på det här nu och undrar hur det hela skall sluta, och hur kommer historien att behandla den här perioden? Som en tid där flera av världens stater blev mer auktoritära? En tid där många regeringar införde en striktare samhällskontroll? Och helt utan att majoriteten inte ens ifrågasatte det hela eftersom politikerna hänvisade till pandemin. 

Hur kommer den historiska analysen att se ut? Jag är nyfiken. All of this in hindsight. För jag tror att vissa restriktioner som mydigheter runt om i världen implementerat på grund av pandemin kommer att kvarstå på många håll, kanske även i Sverige. Vi går mot en allt mer auktoritär värld. Inte bra!

På tal om en auktoritär värld, vad sjutton håller ryssarna på med? Vi har just nu en sex-sju ryska landstigningsfartyg i Östersjön och den svenska militären mobiliserar och förstärker på Gotland. Men nästan ingen svensk oroar sig, eller kanske inte ens bryr sig så mycket. Men man kan inte utesluta en invasion, sa självaste försvarsministern i en intervju i går. Är vi svenskar beredda på det? Nej, för vi har glömt bort allt sådant eftersom vi inte har varit inblandade i något liknande på över 200 år. Det känns främmande och overkligt. Galet också att ryssarna skall försöka diktera andra länders utrikespolitik. Putin kanske har tråkigt och måste starta något bara för att han kan. Precis som med invasionen och den olagliga annekteringen av Krim-halvön. Just like that!

Sedan har vi drönaren över våra kärnkraftverk häromdagen. Vad handlade det om egentligen? En stor och stabil drönare som inte påverkades av den hårda blåsten som drog in över landet den dagen. Jag vet inte exakt hur det står till med det svenska försvaret, som ju nedrustats så länge jag kan minnas i alla fall. Men jag hoppas att vi har något att sätta emot om något händer. Eller så blir det som i filmen Den Blomstertid Nu Kommer.  

Jag skulle nog i alla fall känna mig tryggare om vi också gick med i NATO. Men jag är ju lagd åt det hållet av naturliga själ, så jag tycker väl därför inte som gemene svensk där. För mig är NEUTRAL nämligen kodord för FEG. Så det så, och vi måste absolut ha jenkarna på våran sida. Visst har vi redan det informellt, men jag vill ha det på pappret. Men jag tror att Putin skulle bli så provocerad om det blev så att läget skulle kunna bli otroligt delikat, kanske till och med farligt. Men bara en sådan sak. Ska han få bestämma det?

 

Jag missade Tulpanens dag! Kan man tänka sig! Jag som är så förtjust i tulpaner. Jag såg det först på sociala media där alla hade så vackra tulpaner hemma, men hade inte lust att bege mig ut i en endaste affär under helgen. I stället njuter vi av blommorna från julens sista amaryllis som jag har satt i vatten i en glasskål, och de är vackra de med. Vi får köpa hem tulpaner till nästa helg.

Vi har börjat titta på en dansk serie på CMore som heter Livvakterna. Den finns i två säsonger och är så bra att man sträck-tittar. Jag älskar sådana serier. Sådana där man blir helt hooked och bara längtar till TV-soffan så man får se vad som händer sedan. 

Danskarna är bra på serier tycker jag. Riktigt bra till och med. Men Sverige har legat rejält i skymundan vad gäller produktion av svensk film och svenska serier de senaste åren. I stället sänder de den ena reprisen efter den andra. Men nu kommer ju i alla fall fyra nya Beck-filmer. En har vi redan sett och nummer två kommen ut på fredag 21 januari. Men that's it! Eller är det någon som vet om några fler nyproducerade svenska serier eller filmer som är värda att se? Jag gillar genren Bäck, Wallander, Hamilton, Johan Falk, Bron...Ja, den typen.

När solen tittar in i några minuter...

"Blommor förblir det mest häpnadsväckande i ett universum som på det hela taget är iskallt och färglöst", så skrev Göran Greider på Instagram häromdagen, och jag tenderar att hålla med. Vilken dag i veckan det än är och hur det än är så kan man alltid förundras över vackra blommor. Så intrikata. Vilka skapelser! Naturen är helt makalös och alltid perfekt.

Januari och februari är de månaderna på året som jag gillar allra minst och de skulle vi kunna skippa helt och hållet tycker jag. Varför inte gå direkt på mars och lite takdropp och små smygande vårlökar här och där, ja, i alla fall i södra Sverige. 

Jag har också en väldigt stark längtan till platser där det finns vita sandstränder och palmer och där det växer plumeria och citrus. I framtiden när allt det här med coronan lagt sig skall jag resa mycket mer. Vintern med mörker och kyla är inte så bra för min själ känner jag. 

Tänk att spendera hela vintern utomlands och sommaren hemma i Sverige. Det vore perfekt och jag smider planer. Det är kul att planera och jag har svårt att leva i nu:et just nu. Mindfulness hit och mindfulness dit...Jag måste tillåta tankarna att vara i framtiden helt enkelt, annars blir den här vintern svår.

I morse tände jag ljusstaken i badrummet och i den har jag sand från våran strand på Coronado i södra Kalifornien. På tal om Kalifornien...Emilia tog med sig ett helt gäng med underbara citroner från sin farmors trädgård hem. Tänk att bo där man har citronträd i trädgården. Det har Emilias farmor. Och världens vackraste rosor i alla färger och i kaskader längs med planket i hela trädgården. Lyckliga kvinna.

Citroner från flickornas farmors trädgård i Kalifornien.

 

I morgon är det måndag igen och en ny jobbvecka. 

Sex veckor kvar till sportlovet.

 

Ja, för nu kör vi nedräkningar här, eller hur? 

Ha en riktigt fin söndagskväll. 

Varm Kram!