Man undrar: Vad skulle de tycka?

 Good Morning Lovlies....

 Mitt i veckan redan och vardagshjulet snurrar på. 

Den här veckan har vi utvecklingssamtal måndag och onsdag så det blir lite senare än vanligt på jobbet. Jag tycker ändå att det går ganska bra i jämförelse med förra läsåret. Mycket p.g.a. att jag har ett jättebra schema i år och inte lika mycket undervisningstid som förr. Jag känner att jag hinner med det som ska göras. Toppen. 

Tyvärr har jag fått något skit i kroppen där jag har ont i halsen och en dov huvudvärk. Många runtomkring, både elever och lärare, är förkylda. Ja, man borde vara hemma men när de är gränsfall så är det lättare att gå till jobbet än att sjukanmäla sig och planera för en vikarie, som man ju måste göra om man blir sjuk. Jag har funderat på att göra i ordning vikariepärmar till både engelskan och spanskan med uppgifter som eleverna kan göra om de har en vikarie, men det har inte blivit av ännu. Det är som om att det aldrig finns tid för det där lilla extra-arbetet som man skulle behöva göra. Vi får se nu på K-dagarna under höstlovet, som säkert mest kommer att bestå av eget arbete eftersom så många lärare tar ledigt då, om jag hinner rodda med något sådant.

 Några fina höstbilder från de senaste dagarna.

 

Den gamla järnvägen bakom gården är numera en fin gångväg eftersom det inte längre går några tåg här. Man kan ta den vägen ner mot centrum eller norrut upp mot skogen. Det är en vacker promenad. 

I söndags skulle vi inte göra något men det blev ändå lite fönsterfix i kammaren nere, och så satte vi igång uppe där det nu skall bli ekgolv i det nytapetserade lilla sovrummet.

 

Vi bar upp ekgolvet och satte ihop sågen i rummet utanför.

Vi...läs hockeytränaren. Haha...Stackarn.

En fika på Kaffestugan i centrum är alltid trevligt.

Väldigt mysigt ställe och så typiskt svenskt med fika och glasdisk för bakelser och annat gott.

Den vackraste vägen till och från jobbet man kan önska sig, den har nog jag. 

Utsikt över lantliga gårdar och Orsasjön med de blånande bergen i bakgrunden.

Nästan hemma. 

Det är barndoms-nostalgi på hög nivå att få bo hemma hos mormor. 

Jag undrar ibland om hon tycker att vi gör fint. Vad skulle hon ha sagt om tapeterna och köket och badrummen och om den stora altanen på framsidan? Vad hade hon tyckt om den gröna tapeten i kammaren innanför köket, eller om ekgolvet i det stora sovrummet uppe där hon och hennes bröder, min mamma och min morbror alla är födda. Hade hon gillat den nya täljstenskaminen i vardagsrummet som håller värmen så bra? Jag tror hon gillar allt. Så var hon.

Hoppla...Vi gick lite all -in på det här med pumpor i år :-)

 Men hockeytränarens barnbarn kommer på höstlovet och då skall det karvas pumpa.

Det var Bella som hittade dessa stora pumpor. En arbetskamrat till henne odlar hemma. 

På tal om Bella så la Region Dalarna ut denna fina bild på sitt Instagramkonto. 

Där står min långa fina dotter i mitten med rosa skor. 

Hon tar hand om sjuksköterskestudenter under utbildning. 

Hon jobbar så hårt och har hand om så sjuka patienter på kirurgavdelningen. Våran vårdpersonal gör verkligen ett enastående jobb. Trots ständig brist på resurser. Jag är en sådan enormt stolt mamma. Jag är så otroligt stolt över båda mina döttrar som gör sådana fina insatser i slitiga och påfrestande välfärdsyrken.

Medan Bella jobbar så passar jag hennes hundar. Hon har två hundar nuförtiden eftersom hon har adopterat en gatuhund vars mamma blev påkörd av en bil vilket lämnade hela valpkullen moderslös. Kanske inte helt optimalt med två hundar men hunden Mila är så snäll och kärleksfull och mild på det sättet som sådana hundar oftast är, nästan som om att de vet att de har blivit räddade från en säker död. Jag har set det förut, det är ett fenomen. Att adopterade hundar är extra tillgivna och ödmjuka. 

Det blir härliga skogspromenader med hundarna och det behöver jag. Min kropp och själ är ju van sedan tretton år att gå många och långa promenader varje dag, men efter Landos bortgång kom jag av mig helt. 

 

Ja, så det här upplägget är bra för oss alla. Bara win-win hela vägen rakt igenom. Ja, jag hjälper gärna till med hundarna när Bella jobbar kvällar, nätter och helger. För tänk vad mycket hjälp jag har fått genom åren med Lando av mamma och pappa som har passat honom när jag jobbat. I pay it forward, som det heter på engelska. Nu hjälper jag min dotter med hundarna.

Älskar min Dalaskog. 

Ha en riktigt fin onsdag.

Varm Kram