Jag känner ofta att jag är felplacerad här på mindre ort i Dalarna.
Jag känner att livet här är begränsat vad gäller innehåll. Det är trångt och lågt i tak.
Inte fysiskt utan mentalt.
Jag känner sorg över ett innehållsrikare liv därute som jag missar och saknad efter mina vänner som jag har så mycket gemensamt med och som har samma referensramar som jag i livet. Jag saknar kvalitet både på utbud och på människor.
Här saknar jag också en kontext där jag kan vara den jag är fullt ut och hittar ingen likasinnad. Vidare är diskursen på konversationer här oftast vardagsbunden och av nästan enbart praktisk karaktär. Konkret och inget abstrakt. Praktiskt och väldigt lite teori. Vidare känner jag ofta att jag får lov att förminska mig själv i olika sammanhang här. Det gör ont ibland, som om att jag håller på att spricka. Som om att jag måste be om ursäkt för vem jag är och vad jag kan och vad jag har varit med om för att inte trampa andra på tårna. Hålla låg profil. För folk är begränsade här. Och det förväntas jag ta ansvar över.
Är man i ett lokalt sällskap här så talar många hellre om andra människor än om något riktigt ämne, alltså man föredrar skvaller och gärna av lite negativ karaktär där man gottar sig i någons otur eller olycka. Det ligger heller inte i många människors natur här att glädjas med andra utan då ligger avundsjukan närmare till hands och nästan som en automatisk och inbygd reaktion på andras framgång. Det är så tråkigt och man kan bli illa omtyckt av människor som man knappt känner om de uppfattar en som någon som är stor på sig, någon som vill vara lite för mer eller om någon tror att man har det bättre än dem på något sätt. Är man snyggare och trevligare och kompetentare och har mer pengar, ja då är man så gott som körd. Man kan till och med bli hatad. Många har dålig självkänsla och det är grunden till avundsjuka, skitsnack, elakheter, vuxenmobbing och elakt skvaller. Tyvärr! Många här verkar ha dålig självkänsla.
Allt det här är bara så trist! Jag längtar ofta bort och fantiserar om att flytta till Stockholm eller utomlands. Varför inte? Eller varför ens ha ett fast ställe? Jag kanske kan bo lite här och där....
Jag har levt i en värld där man inte skvallrar, inte snackar skit, och absolut inte pratar om folk som inte är närvarande, förutom om man har något fantastiskt positivt att säga om dem. Jag har levt i en värld där folk är beresta, intressanta och intresserade, på-lästa, och bildade (vilket är något helt annat än att bara vara utbildad). Jag kommer från en värld full av gästvänliga, skarpa värdar och värdinnor med enorm social kompetens och ett oklanderligt uppförande som kan hålla sin ände av vilken konversation som helst utan några som helst problem.
Jag kommer från en värld där det är bra att vara bra och där man skryter över grannens framgång, gör sig delaktig i andras lycka och gläds med de som är välsignade med tur och framgång. Man är stolt att känna duktiga och framgångsrika människor helt enkelt. Inte avundsjuk och hatisk och elak mot dem.
Jag kommer från en värld där man uppskattar kultur och litteratur och musik och språk och där man samtalar om händelser, nyheter, politik, projekt, samhället, böcker man läst, filmer man sett, mat man har lagat, restauranger och resor och dieter och gym och hälsa och ja...sådant som är intressant att diskutera med människor som är fulla av spännande innehåll och kunskap.
Jag kommer från en värld där man har middagskonversationer och inte där människor är uppfostrade att låta maten tysta mun.
När jag sitter till bords med folk vill jag hitta ett trevligt och intressant ämne att prata om, något som är spännande eller något som roar. När jag träffar nya människor så ställer jag frågor för att lära mig saker och ting, men det är mycket sällan som någon här ställer motfrågor och det blir en ju en jobbig exercis för mig som tar så mycket energi att jag till slut bara släpper taget och ger upp. Varför anstränga sig liksom? Varför göra det trevligt för andra när det verkar vara något som de inte alls värdesätter. Då tystnar jag och tar en klunk kaffe och tittar ut genom fönstret och längtar bort. Jag undrar hur folk är funtade egentligen. Är de inte nyfikna på livet? På nya saker? Nej, det är de inte för de vet inte ens om att det finns något annat där ute. De är mest nyfikna på skvaller. Tyvärr. Jag kommer på mig själv med att ständigt strö pärlor för svin. Ofta. Och jag får skylla mig själv. Faktiskt. Jag befinner mig ibland i situationer som inte bara är slöseri med min tid utan till och med slöseri med livet. Ja, så illa kan det faktiskt vara. Jag tänker: Aldrig mer...men så är man där igen. För någon annans skull, i ett sammanhang som man absolut inte får ut något av personligen. Hemma hos Fru Dum-Dum och Herr Skitstövel, eller hos Fru Bitterfitta och Herr Mes.
Ja, jag är så felplacerad här. Passar inte alls in. Jag är så enormt uttråkad i denna torftiga miljö. Den tär på tålamodet varje dag. Jag är faktiskt livrädd att jag bara en dag skall tappa behärskningen och explodera och skrika: - IDIOT! Åt någon av dem som faktiskt förtjänar det.
Det här är ett ärligt inlägg som kommer rakt ur hjärtat. Jag hade inte planerat att skriva om det här. Jag tänkte faktiskt skriva om något helat annat men det här bara vällde ut. Det är faktiskt så här jag känner det. Omgiven av folk men ändå så otroligt ensam. Det är som om att jag står utanför och tittar på medan mitt eget liv som jag vill leva det är on-hold. Jag tar mina skogspromenader med Lando och läser massor med böcker.
I böckernas värld får man nämligen vara med i en massa spännande miljöer och situationer och lära känna spännande karaktärer, och på så sätt lär man sig massor. Det berikar livet. Det är en utmärkt flykt. You do not need bigger boobs. You need to read better books! Det uttrycket är väldigt applicerbart här eftersom många kvinnor här satsat på större bröst i hopp om att det skall göra livet bättre, när de i själva verket bara behöver läsa lite bättre böcker. Men tyvärr läser många inte alls....Så vill man prata litteratur här så får man ha en monolog.
I am knee-deep in water but dying of thirst! I allt det här otroligt vackra. Mina underbara Dalaskogar och sjöar och älven. Mina stigar och skogsvägar...jag älskar det, men det behövs något mer.
Varför flyttar jag inte då kanske man undrar? Det ligger i framtiden. Det ligger i min plan, det står redan i min vackra gröna planeringsbok av läder, men just nu har jag väldigt starka skäl att vara kvar här ett tag till. Sedan kommer det att bli en ändring. För här blir det aldrig mer än det här, så som det är nu, och det duger inte för det finns så mycket mer i livet. Man kan inte bara sitta här och vänta på att man skall bli gammal och dö...Nej, så'n är inte jag.
Men jag vet också att man klarar allt som är tidsbegränsat. Det här är enbart en del av en fas och jag får brottas med mig själv för att se till att göra det allra bästa av den.
Det är tisdag redan!
Godmorgon.
Varm Kram!
