Att vara självförsäkrad

Om man är ekonomiskt fri, alltså har en passiv inkomst som täcker sina levnadskostnader så som boende, driftskostnader, mat, internet, telefoni, bilunderhåll och drivmedel samt  förbrukningsvaror (för det är så jag definierar ekonomisk frihet) så är man ju även självförsäkrad. 

Tänk på saken. Har du en passiv inkomst som är lika stor som dina utgifter varje månad och är ekonomiskt fri så spelar det ju heller ingen roll om du blir sjuk eller arbetslös för du är ju absolut inte beroende av eller behöver vare sig sjukpenning eller A-kassa. Man kan då heller aldrig bli utförsäkrad och man tvingas inte att söka en massa jobb som man egentligen inte vill ha för man klarar sig ändå på egen hand. 

Håll i den känslan. Att klara sig alldeles själv och utan att vara beroende av någon myndighet som har en massa snariga regler och som ställer en massa konstiga villkor som man måste uppfylla för att få (tillbaka sina egna inbetalade skatte-) pengar när man behöver dem som mest. Tänk så skönt, för då behöver man ju heller aldrig oroa sig. Frisk eller sjuk så har man sina pengar. Samma summa varje månad. Ja, bara en sådan sak. 

Om tre år är jag där. Juni 2022, om allt går som jag planerat. Då är jag 52 år gammal och då behöver jag aldrig oroa mig för den ekonomiska biten igen, för då kommer jag att klara att täcka mina levnadskostnader varje månad utan att behöva använda min lön. Det är också då jag blir fri att välja. 

Jag tänker på det här med försäkringar. De enda försäkringarna som jag kommer att behöva ha då är bilförsäkring och hem- och villa försäkring. Enkelt och bra. Allt annat kommer jag att klara att betala för med mitt eget kassaflöde. Tänk bara vilken känsla! 

Jag tror nog att det är den amerikanska mentaliteten i mig som bryter igenom i det här. Den som har att göra med att man skall kunna betala för sig själv och ta hand om och klara sig helt själv i alla lägen utan någon som helst assistans från staten och det svenska välfärdssystemet, som ju ändå håller på att raseras och urholkas.

Är det någon mer än jag som undrar vart pengarna har tagit vägen? För så vitt jag vet så har antalet skattepliktiga vuxna svenskar inte blivit färre precis. Och vart har alla pengar som den äldre generationen jobbat ihop och betalat in till staten i form av skatt i utbyte mot ett löfte om pension och äldreomsorg tagit vägen? Är det bara jag som undrar det? Det verkar så, för det är ju ingen annan som frågar. Själv blir jag rabiat bara jag tänker på saken. Mest för att jag vet svaret: Regeringen har spenderat dem på annat och därmed har de begått kontraktsbrott mot det svenska folket. Vi har blivit lurade helt enkelt.

Allt blir sämre i välfärden i Sverige nu eftersom det verkar som om att vi inte längre har några pengar kvar, och vem kommer att klara sig bäst då? Jo de som kan ta hand om sig själva på alla plan. De som har råd att betala för privat sjukvård, privata skolor åt sina barn och för privat äldreomsorg på äldre dagar.

Det är åt det hållet det brakar med sossarna vid rodret. En socialdemokratisk regering som gör att de med pengar kommer att kunna leva som vanligt medan de som är beroende av ett väl fungerade välfärdssystem kommer att få det så mycket sämre.

De som traditionellt röstar på socialdemokraterna, arbetarklassen och medelklassen, röstar ju absolut inte på något som gynnar dem som demografisk folkgrupp. 

Så börja spara och investera nu. Jag läste senast i går att om man lägger manken till så kan man vara helt ekonomiskt oberoende inom 6 - 10 år beroende på vad man har för omkostnader och lön. Alltså, desto mindre pengar man behöver för att kunna leva varje månad och ju högre lön man har att spara och investera för desto snabbare går det att bli ekonomiskt fri och tvärtom. Men det går. Alla kan göra det. Man behöver bara lägga om livet lite och anpassa sitt leverne så pass att det finns utrymme för sparande och investerande. 

Jag har flera bloggar i min blogglista som handlar om just detta och den yngsta personen slutade jobba och gick i pension när han var 33 år gammal. Läs gärna hans blogg och börja med hans bakgrundshistoria där man kan läsa om vad som motiverade honom och vad som fick honom att börja. Bloggen heter Mr. Free at 33 och den ligger i min blogg lista till höger om man är intresserad. Han var en fattig pojke som hade vuxit upp i fosterhem...Ja, resten kan ni läsa själva. Det är en fascinerande historia som verkligen får en att tänka: Kan han så kan jag! 

Godmorgon lördag! 

Ha en fin dag! 

You can do it!