Därför måste jag vara ekonomiskt fri!

Efter två verkliga berättelser från mitt liv på mindre ort i Dalarna i de två senaste inläggen, så känner jag mer än någonsin av hur viktigt det är att vara helt ekonomiskt fri och därmed aldrig behöver stå ut med vare sig människor eller situationer som kan kännas outhärdliga. 

Jag måste få leva mitt liv på mina egna villkor. Jag måste få vara helt fri att kunna välja min egen väg i alla lägen.

För mig innebär detta bland annat att jag aldrig skall behöva befinna mig i någon som helst situation bara för att jag måste, för att jag behöver pengarna och för att jag därför inte har några valmöjligheter.

Jag vill aldrig behöva stå ut med skit eller bara bita ihop och gilla läget, som folk kallar det, för varför skall man det? Varför skall man gå med på att befinna sig i en situation som är osund eller med människor som är elaka eller felsorterade bara för att få ihop till sitt levebröd?

Om man verkligen tänker efter så kommer man till den skrämmande insikten i vilken slav man är till det allt mer eskalerande ekorrhjulet bara för att överleva. För personer som mig själv, som värderar frihet högst av allt i livet, blir den situationen nästintill outhärdlig. Jag måste få vara helt fri. Jag måste kunna få välja helt själv i alla lägen. Jag måste kunna få vända galna människor ryggen och bara gå om jag känner att jag måste det för att må bra. 

Men för att kunna ha det så så måste man också vara helt ekonomiskt fri. Alltså man måste kunna täcka sina levnadskostnader utan att behöva lönearbeta, för endast då är man fri. Man måste vara helt oberoende och först då är man vad jag kallar UNFUCKWITHABLE. 

Leif GW Persson, som är ekonomiskt fri, sätter fingret på det hela på bästa sätt när han i sin bok Gustavs Grabb menar att ekonomiskt frihet inte handlar om pengar för honom utan om att han kan göra vad han vill, säga vad han vill och tycka vad han vill i alla lägen.

Alltså, Leif GW gillar att vara mångmiljonär men inte för själva pengarnas skull utan för att just innehavet av dessa pengarna ger honom total frihet. För vem annars skulle tordas uttala sig som honom utan att vara rädd för sanktioner som skulle kunna få ödeläggande konsekvenser på en karriär och därmed den inkomst man behöver för att överleva.

Jag tänker faktiskt på det ibland när jag bloggar. Jag kan tänka: Vem skall läsa det här nu då? Och vem kan på något sätt använda sig av det jag skriver för att på något sätt försöka sabotera mitt liv? Jo, för sådana människor finns där ute ska ni veta. Och på mindre ort i Dalarna är det smockfullt av dem.  Mest i form av bittra kvinnor. Det har jag råkat ut för faktiskt.

När jag skrev öppenhjärtigt om den arbetsplatsmobbing och de trakasserier jag utsattes för på en före detta arbetsplats, utan att nämna namn på personer, så blev jag hotad om att det skulle få konsekvenser för min dåvarande anställning om jag inte slutade skriva om vad jag hade vara med om. 

En av personerna som hade utsatt mig kontaktade min nya chef och hotade med att om de inte tystade ner mig och mitt bloggande så skulle min gamla arbetsgivare, där jag blev mobbad och trakasserad, avbryta sitt samarbete med min nya arbetsgivare. Så rädda var de alltså för mina ord i min blogg. Min nya chef berättade att personen som kontaktat henne var rätt hotfull i situationen, men som tur var så kunde personen inte skrämma min nya chef, som ju var en sund och frisk och välbalanserad människa och som insåg vad det hela handlade om.

Men det hela gick faktiskt så långt att jag tog reda på, genom en person som jobbade som kommunikatör på regeringsnivå,  att jag faktiskt visst hade rätt att skriva om det jag varit med om i min personliga blogg och utan konsekvenser i och med att vi har yttrandefrihet i Sverige och får därmed tycka och skriva och säga vad vi vill, bara det inte är hets mot folkgrupp, och det var ju absolut inte med i mina texter om min situation. Nej där handlade det bara om chefer, som hade låtit bli att agera trots att de visste vad som hände, och om mellanchefande småstadsdrottningar som ville kunna härja fritt med sina elakheter utan att någon skulle få veta vad som hade hänt. Därmed gjorde de ett försök att tysta ned mig, med den konsekvensen att jag då bara skrev jag ännu mer. Haha...och fortfarande gör.

Men deras agerande påminner mig om diktaturer där man hotar, sanktionerar, straffar och i värsta fall avrättar bloggare, journalister och andra som påpekar fel och brister och uttalar sig kritiskt mot ledarskapet för att man räds deras åsikter. Det hela är en härskarteknik. Att hota folk för sina åsikter. Att hota någon som berättar sin livs berättelse....

Förutom total frihet på alla plan och utan konsekvenser har jag känt många gånger nu att vi slösar bort tiden i våra liv genom att ägna den på en arbetsplats eller i någon typ av transport till och från jobbet, ständigt längtandes till helgen eller semestern. För man får leva på helgerna eller klämma in hela livet på sitt sommarlov varje år. Men då kan det också hända att man är så slutkörd att man inte orkar något annat än att ligga i soffan och titta på TV. 

Jag tror att många känner igen sig i det upplägget. Man lever i "Oh My God, it's Monday!" och "Thank God it's Friday"-  mentaliteten och jag vet att många finner sig i detta utan att ifrågasätta livs-slentrianen, kanske just för att det inte finns några alternativ och man accepterar det för att man måste, men jag vill inte ha det så. Jag vill ägna den största delen av mitt liv till att leva och inte till att lönearbeta. 

Jag vill kunna vakna varje morgon och bestämma själv vad jag vill göra. Jag vill inte ställa klockan på kvart i sex och vara tvingad att åka till en arbetsplats. Jag vill ha livskvalitet och jag vill kunna njuta av livet. Varje dag. Resten av livet.

I dag är det fredag!

Jag ska på medarbetarsamtal. 

Jag kommer att tala om för chefen att jag trivs väldigt bra på jobbet, bittra mattanter till trots, för det gör jag. Det är sant. Jag är nämligen välsignad med världens bästa elever och kollegor i världsklass. 

Lucky me! 

Ha en helt underbar dag!