När man har lite tur

och hittar ett par mjuka och pudrigt rosa-grå sling-backs i mocca från Vagabond som man har jagat hela sommaren och på 50% rabatt. Oj vad jag har suktat, men de har varit slutsålda överallt i min storlek. Men plötsligt...

Lika så de rutiga byxorna från Zara som var slut i min storlek on-line. Men så ringer äldsta dottern från ett shoppingcenter i Malmö och hon råkar vara inne på Zara. Jag skickar bild på byxorna och ber henne kolla upp om de finns i affären och i min storlek. Och JA! De finns. Hon köper dem och tog med dem hem på tåget när hon kom till Mora på en kort visit igår. Nice! 

Och vilka härliga byxor! Vilket skönt material och underbar passform. Jag kan varmt rekommendera dem. Så fina och klassiska och samtidigt helt inne och super-sköna. Nästan som mysbyxor :-) 

Ja, ibland har man tur. 

Mitt liv som hund

Jag har inte kastrerat min schäferhund Lando och vi kastrerade heller inte vår förra schäfer Argos, eftersom vi tycker att hundar skall få vara som de är skapade och naturen brukar ju inte utrusta någon levande art med något som inte behövs. Varken Lando eller Argos är/var aggressiva eller elaka hundar, tvärtom. Men båda hundarna har ändå vid flera tillfållen blivit påhoppade av andra hanhundar, och då uteslutande kastrerade sådana. Min amerikanska exman brukade kaxigt säga att det var för att vår hund minsann var "a real male equipped with balls" som andra hanhundar blev uppretade, men jag har hört att det kan ha att göra med någon lukt som okastrerade hanhundar utsöndrar och som stör kastrerade hanar. Jag kan vara helt fel ute och vet inte vad som är sann fakta och jag dömer absolut inte någon som valt att kastrera sin hund, men jag tyckte ändå att teorin var intressant eftersom både Lando och Argus blivit påflugna ett flertal gånger helt oprovocerat.

Lando har blivit påhoppad och rejält tilltygad av stora fågelhundar samt ett par Golden Retrivers. Han har legat på backen på rygg med två goldenhanar huggandes vilt på honom. Nu varje gång han ser en golden, och det kan vara den snällaste golden som finns, så måste jag koppla honom för han skäller och blir alldeles tokig. Samma sak händer när vi möter den typen av fågelhund som attackerat honom för flera år sedan. Min hund generaliserar alltså. Han har blivit fruktansvärt kränkt och tilltygad av dessa hundraser och nu kan han helt enkelt inte med dem.

Varför tar jag upp det här nu då? Jo, för att jag tror att Landos och Argus beteenden är en basinstinkt och den basinstinkten besitter även vi människor. Man gillar inte det som förknippas med fara och dåliga erfarenheter, och jag vet själv att det är just därför jag har mycket svårt för många kvinnor på mindre ort i Dalarna, för det är just sådana, den typen, den sorten, som förpestat mitt liv här med diverse elakheter. Jag har blivit påhoppad och rejält tilltygad av uteslutande kvinnor från mindre ort i Dalarna, och kanske precis som med teorin runt hundar för att jag har något som inte de har eller för att jag i min starka och helt okastrerade personlighet på något sätt provocerade, upplevdes som ett hot eller triggade igång avundsjuka. Det är synd, för jag vill inte generalisera och försöker med hela min förmåga att inte göra det. Jag jobbar på saken, för i grund och botten vet jag att det bara handlar om att vi alla är olika, och framför allt att många här har svårt för sådana som är lite annorlunda. Man är inte van vid mångfald helt enkelt.

Vad du behöver veta om mig

Have a lovely Friday! 

På promenad

och jag kunde inte låta bli att fota det här. 

The EPA-traktor, ett mycket vanligt förekommande fordon här på orten. 

Och den här är "kittad" med en tjock bunt doftgranar som dinglar från backspegeln som sig bör. Makalöst underbart. Jag ler hela vägen hem liksom :-)

Vägen ner mot båthamnen.

Det är vackert ute nu.  

About last night

#nofilter. 

My total fascination with our fantastic nature makes me realize 

that I am really an extremely simple and low maintenance woman. 

Just give me a sunset over a body of water and I am totally happy! 

Hellre skogen är krogen! 

Det här gick jag och stirrade på igår kväll på min Lando-promenad. 

Det är helt magiskt och riktigt gott för själen.

Det finns något helande med att titta på det här. 

Jag. Idag.

Vad gör man när man vill vara lite färgglad? Jo, då målar man naglarna i en hallonröd färg som matchar tröjan och så känner man sig glad hela dagen nästan per automatik. Underbart!

Jag fick en kommentar av en anonym läsare som tycker att jag trycker ner svenskar när jag skriver att jag tycker att svenskar, inklusive mig själv, ofta klär sig i rätt trista färger. Jag fick faktiskt lov att tänka efter om det är att trycka ner någon genom att skriva sin åsikt om färger på sin alldeles personliga blogg. Men, nej jag tycker inte att jag trycker ner någon när jag skriver en sådan generell åsikt om fakta som faktiskt är sann, och som även gäller mig själv: Svenskar klär sig ofta i svart, grått, och mörkblått, inklusive jag själv. Blicka nerför Drottninggatan i Stockholm en vinterdag får ni se. Svart, svart, svart, mörkblått, beige, brunt, grått, grått, grått. A note to self: Försök att vara lite mer färgglad!

Kan man leva på 10 000 kr i månaden?

I går hade jag ett samtal med en person som lever på endast 10 000 kronor i månaden, eller 9 987 kronor för att vara exakt. En svensk ensamstående pensionär som har jobbat i hela sitt liv. Hen berättade att hen aldrig köper någonting förutom mat till sig själv och hunden samt bensin till sin gamla bil, och så tillkommer ju bil-och hemförsäkring och alla fasta boendekostnader förstås. Klädkontot är nästintill obefintligt och täcker bara sådant som man nöter ut, säger hen. Alltså underkläder, strumpor, och skor vid behov. Alla städ- och hygienartiklar köper hen på lågpriskedjor som Dollar Store och ÖB. Hen har aldrig råd att resa eller gå på restaurang, men säger att hen inte saknar det utan trivs på sin ort och i sin omgivning. Men ändå, tänker jag. Tänk att bara ha råd att typ existera. I Sverige. Det tror man inte om vår välfärdsnation Sverige. Jag blir ledsen, förtvivlad, förbannad! Är det så här de människor som gjort så mycket för att bygga upp Sverige genom att arbeta och betala in skatt hela sitt liv skall ha det?!

Som ensamstående har man det ju lite sämre, säger hen. Par som kan dela på boende och alla utgifter får det bättre och har kanske till och med lite pengar över i slutet av månaden. Och hen har nog helt rätt i det. Men hen påpekar även att man inte blir gladare av att köpa en massa saker, utan det är en till exempel kopp kaffe med goda vänner som gör hen glad. Humor och gemenskap.

Jag tror att vi har fått för oss att konsumtion = lycka fast det finns så mycket annat i livet som skänker lycka och helt gratis. Blir man lycklig av att ha en massa saker och kläder? Nej, man blir bara stressad av en källare, ett förråd och ett garage fullproppade med saker. Det är så befriande att göra sig av med grejor och kläder som man inte behöver, rensa ur livet och  minimera det materialistiska och släppa in plats för upplevelser istället. Jag är helt inne på den linjen faktiskt och min yngsta dotter som värnar om miljön är bra på att påminna mig om att vi skall konsumera mindre. Tack för det!

Jag skulle faktiskt vilja prova på att ha köpstopp i ett helt år.
 Jag undrar om jag skulle klara det...

Ja, och då skulle detta i sådana fall vara reglerna...

Men under underhåll måste väl även hygienartiklar ingå plus ansiktskrämer och parfym. 

Smink har ju de flesta kvinnor redan i massor. Kanske det är dags att göra slut på det man redan har, och ja det räcker nog ett helt år. Bara en sådan sak. 

What-I-wore-to-work

Cashmere sweater: Day Birger et Mikkelsen. 

 Barre pants: Hunkydory

Suede flats: Heelow

Lite väl grått och mörkt kanske. Min kompis Linda från Riga
skulle ha tagit mig i örat om hon sett detta.
Hon har förbjudit mig att vara en färglös människa.
Jag kan höra hennes röst: "-Var är dina röda klänningar?"
Jag har faktiskt shoppat med henne i Stockholm och hon styrde fysiskt undan mig från allt grått, svart, brunt, marinblått och beiget. "-Det är bara för tråkiga svenskar", sa hon.
Jag håller med, det vet jag, för jag har blivit en tråkig svensk nu.
Sober, färglös, och osynlig :-)
En säker svensk i svart. Godnatt! 

Min färgglada väninna Linda och jag i färggladare tider. 

Mitt nya jobb

Jag har inte skrivit så mycket om mitt nya jobb,
men jag är glad att rapportera att allt flyter på jättebra och jag stortrivs. 

Jag har bytt skola och jag har bytt åldersgrupp på elever. Bara när jag jobbade på The Sullivan Elementary School i Japan, på Svenska Skolan i San Diego och var volontär på Gulfside Elementary School i Florida har jag haft så här unga elever som jag har nu, och det kan ju kännas lite ovant, men det är ju också omväxlande och utmanande på ett bra sätt. Jag tvingas att tänka annorlunda och måste också hitta nya sätt, alltså på det didaktiska planet. Yngre barn lär sig på ett lite annorlunda sätt än ungdomar på gymnasiet, och bara den insikten är jätteintressant.

Vidare jobbar jag mycket mer självständigt, vilket passar mig utmärkt. Det är absolut inte så att jag har samarbetssvårigheter tvärtom, det är faktiskt så att alldeles för många har problem att samarbeta på ett korrekt sätt, och det är det jag är gravt allergisk emot. Jag har jobbat i servicebranschen och personifierar samarbete, men på rätt sätt och där samarbete betyder att alla blir en egen unik kugge i hjulet. När man samarbetar bestämmer man inte över andra, man kommer överens, och det är där det genast blir svårt för många kollegor med en lite mer bestämmande personlighet. Och är man en Miss Bossy-Pants så blir det omöjligt. Men saken är ju den att alla är olika och har olika sätt som fungerar bäst för dem och det måste man respektera. Tänk vad förvånansvärt många det finns som glömmer bort det och kräver av andra att de skall dansa efter deras pipa i arbetslaget. Speciellt så kan lärare vara eftersom de är vana att bestämma i klassrummet och då kan det lätt bli så att de blandar ihop saker och ting och börjar behandla en kollega som en elev och därmed börjar styra och ställa med sina arbetskamrater. Inte OK, och jag är så glad att jag slipper sådant nu. För det känner jag djup tacksamhet!

För mig är personlig frihet enormt viktigt och då blir det svårt om kollegor klampar in och härjar runt i processen. Det här är faktiskt ett vanligt förekommande problem på många arbetsplatser, och speciellt arbetsplatser där det finns många kvinnor. Men det är inte många som tar upp problemet utan bara fortsätter att existera i det och mår dåligt av situationen. Törs inte säga ifrån. Så typiskt svenskt faktiskt. Men i mitt arbetslag är det högt i tak och det känns skönt att få känna sig som en egen stark och unik kugge i hjulet i den gemensamma färden framåt. Härligt!

Det enda negativa inom skolvärlden är att det ibland känns som om det är alldeles för många möten och ibland undrar jag vad jag gör på ett möte eftersom det ofta är så att inget som diskuteras på just det mötet har med mig att göra. Och är jag bara där för att få allmän information om sådant som inte rör mig direkt så skulle jag väl bara kunna få tillgodogöra mig den informationen i ett protokoll eller ett e-mail. Jag tror att skolan i allmänhet och överallt måste se över just att tiden används mer effektivt i det avseendet och att om mötet inte är relevant för en person eller personalgrupp så skall de inte bli kallad utan få den tiden till annat viktigt arbete. Tid är dyrbar! Den skall användas rätt! Möten skall vara super-strukturerade och avhandlas effektivt. Man skall inte sitta på obligatoriska möten som inte är relevant för det man gör bara för att sitta av arbetstidtid. Jag önskar att man kunde styra upp VEM som skall vara på VILKET möte och VARFÖR.  Just a thought.

Ha en fin dag!

Att rösta i Sverige och i USA

I dag har Bella och jag röstat i kyrkovalet. Jag visste inte att man fick rösta i Kyrkovalet i Sverige när man har fyllt 16 år redan och eftersom Bella nyss fyllde 17 så fick hon vara med och rösta idag för första gången någonsin. Jättestort! Jag hoppas att många ungdomar röstade. Alla skall utnyttja sina demokratiska rättigheter och rösta tycker jag. Det är så viktigt!

I USA röstade ca. hälften av alla medborgare i presidentvalet. Bara hälften! Chockerande faktiskt! Men, vi pratade om det idag Bella och jag. Det är faktiskt svårt att rösta i USA. Man får ju inte ett röstkort hemskickat till sig som vi får i Sverige utan man måste aktivt först registrera sig för att rösta och detta skall ske i god tid några månader innan själva valdagen för det finns en deadline, och har du inte registrerat dig, alltså anmält att du tänker rösta innan själva valdagen så får du helt enkelt inte rösta, fastän du är myndig och amerikansk medborgare. Och hur gör man ens när man registrerar sig för att rösta? Det är det många amerikaner som inte ens vet och det är krångligt. Jag hade själv ingen aning om hur man gjorde, och hade jag inte varit gift med en amerikan så hade jag stått där som ett fån på valdagen med mitt pass och körkort och trott att jag fick rösta automatiskt. Sedan har vi alla lågutbildade, fattiga, marginaliserade och hemlösa människor människor utan fast adress och för dem är det ju nästan omöjligt att förstå eller ens delta i valen på grund av denna krångliga byråkratiska procedur och därmed står de helt utanför den demokratiska processen. Sedan kan man ju faktiskt fråga sig om val i USA är så demokratiska i och med att man fortfarande använder sig av den urgamla modellen från 1787 och har vad som kallas The Electoral College vilket faktiskt innebär att amerikanerna inte röstar direkt på sin presidentkandidat utan röstar på personer som i sin tur röstar på presidenten åt folket. Kortfattat så är historien bakom processen att man år 1787 inte litade på folkmassan att rösta på ett ansvarsfullt sätt och därför var det vissa utvalda män som staten litade på som fick förtroendet att rösta åt folket, och det systemet har fått vara kvar och hänger med fortfarande. Helt otroligt!

Gör aldrig misstaget att tro att USA är ett modernare land än Sverige. 

I och med mitt dubbla medborgarskap så får jag rösta i både Sverige och USA och det känns ganska häftigt och ofattbart på samma gång. Lilla jag får alltså sitta här i lilla Mora i Dalarna och rösta på vem som skall bli president i USA, och nästa år får jag även vara delaktig i att rösta fram en (förhoppningsvis ny) regering i Sverige.

På tal om presidentval så läste jag en super-bra ledare i Dagens Industri av Arvid Åhlund som heter Därför Förlorade hon och som förklarar varför Hillary Clinton förlorade valet och jag kan faktiskt hålla med om orsakerna fastän hon skyller mest på andra. Man förstår det hela om man bott i USA eller vistats med amerikaner under en längre tid. Det sitter i mentaliteten liksom. Jag försöker länka till artikeln HÄR om någon är intresserad. Den flyter på rätt bra och är rätt lättsam så LÄS HÄR och få lite perspektiv!

Dalaskogen levererar: Idag har det rensats lingon i massor. Pappa kom också hem från älgjakten med älgkött som mamma och han håller på att ta reda på nu. Vi är så välsignade med härligheter från naturen och i egen-plockad, egen-jagad och egen-fiskad och därmed ekologisk form. Underbart!

En korg med barndomsminnen 

Solnedgång över Dalälven. 

Godnatt! 

Godmorgon i stugan

 säger jag med några bilder från gårdagens promenad.

Jag är så fantastiskt nöjd med att jag går/springer minst 5 km i de vackraste av omgivningar varje dag. Det är verkligen bra för både kropp och själ.

Ha en underbar söndag!

Gnäll-blogg?

Min blogg är ju absolut inte en sådan där vacker, fin och neutral blogg full av solskenshistorier, perfekta liv och fina fasader. Nej, tvärtom. Här avhandlas ofta en hel del av livets smuts och negativa sidor och här klagas och gnälls det rätt rejält emellanåt faktiskt. Stress, frustration och sorg blandas med lycka, tacksamhet och glädje, och summa summarum av det hela är ju LIVET i helhet. Eller hur?

Lägg sedan därtill att jag är en person med åsikter och då kan det ju bli rätt besvärligt för en och annan vuxenmobbare, småstadsdrottning, små-påvar  eller brydibritta som trots att jag aldrig nämner namn i bloggen känner igen sig och sina pinsamt oacceptabla handlingar i något inlägg. Och ofta är det jag som skriver om vad som hänt som blir kritiserad och hotad. Jösses, inte undra på att journalister blir fängslade och dödade i många länder där det råder förbud mot både pressfrihet och yttrandefrihet eftersom regimer och sadistiska ledare inte vill att sanningen skall komma ut och bli offentlig. Och det vill ju inte vuxenmobbare, småstadsdrottningar eller små-påvar heller...

Jag har ofta tänk på en sak: Är det inte konstigt att folk som inte har en åsikt och som aldrig säger ifrån eller ifrågasätter något är de mest omtyckta? Jag hade en kollega på min förra arbetsplats som var tyst som en mus och som aldrig sa något på möten utan bara var tyst och åsiktslös och neutral. Hon gjorde inget speciellt , sa inget speciellt och var ingen speciell, och oj vad hon var omtyckt av de som bestämde på jobbet. Själv har jag väldigt svårt för sådana typer, för jag vet att de tycker saker men det säger de bara bakom ryggen på andra för de skulle aldrig stå för sin åsikt framför personalgruppen på ett personalmöte.

Ha en underbar lördagskväll!

Amerikanskor och fredagsmat!

Det här är några av mina amerikanska väninnor! 

En av dem la just ut bilden på FB och jag lånar den av henne för att påvisa ett fenomen som jag länge förundrats över: 

Att mina amerikanska väninnor ser så vackra, glamorösa och strålande ut! 

Som från en annan värld. 

Så här ser vi inte ut i Sverige! Om jag skulle ta en gruppbild med mig och mina svenska väninnor här i Sverige skulle det absolut inte se lika glamoröst ut. 

Varför? 

Är det någon som vet? 

Jag tror att det är the American Lifestyle. 

Kolla bara klädseln när de träffas på lunch! 

Vackra färgglada klänningar och snygga frisyrer. 

Det är liksom acceptabelt att se kvinnlig och piffad ut. 

Och det är OK att stråla liksom, och bland mina vänner strålar man tillsammans. 

Det är det som är det härliga i det hela. 

Lunch! 

Till och med jag själv såg mycket mer färgglad och strålande ut när jag bodde i USA för man dras med i det hela. Man fixar håret och hyn och sätter på sig en snygg trevlig och gärna superkvinnlig outfit när man går ut. 

Det är något i luften :-) !!!!

Själv tycker jag att man bara behöver kliva av planet i USA 

så börjar man nästan genast att per automatik att se lite annorlunda ut. 

Jag tycker dessutom att det är trevligt när folk ser trevliga ut. 

I USA finns det till exempel en klädkod på många arbetsplatser som innefattar att man måste ha på sig professional attire - alltså vara professionellt klädd. Jag älskar det. Jag tycker om att se män och kvinnor i snygga kavajer och skjortor och blusar på en arbetsplats. Det inger respekt för ämbetet på något sätt. Precis som det bör vara. 

 2015 i USA

När jag tittar på bilder tagna i USA när vi bodde där sist så tycker jag själv att jag inte alls ser lika blek och glåmig och tråkig ut som jag gör nu i Sverige. För i USA ville jag ju absolut inte vara en grå mus bland alla påfåglar precis. Men det är något mer också, kanske är det hållningen och den självklara självsäkerheten som det är tillåtet att utstråla i USA som gör att man liksom skimrar på ett annat sätt där än i Sverige. Hmmm...något att fundera över. Men jag tror faktiskt att det ligger någonting i det. Man tillåts vara en helt annan person i USA och det lyser igenom. 

Styrkan i personligheten strålar, för i USA får den det. 

Försöker man sig på det här hemma i Sverige eller bara glömmer av sig för en stund och fortsätter att vara sitt amerikanska jag, och speciellt på mindre ort i Dalarna, så kommer alla gråsparvar, för det finns det mest av här, och försöker att hacka ihjäl en. Det har jag ju varit med om. 

Jag i mitt badrum i Kalifornien, USA, 2015. 

Nu ser jag katastrofal ut i jämförelse. 

Well, well. 

Nu till något helt annat....

Fredagsmat: Det är så gott att bli mätt på en sallad och därför får det bli fredagsmaten. 

Jag gör alltid egen dressing och idag blev det en blandning 

av sour cream och hot chili peppers. 

Mums! 

Fredagspromenad: Vilket vackert höstväder vi har. Njutbart!

Ha en strålande fredagskväll!

I en gammal

vitmålad bryggerilåda satte jag min Krysantemum. 

Eller Bollkryss som svenskarna kallar denna vackra höstblomma. 

När det har blivit lite kallare skall jag gå ut i min Dalaskog 

och plocka in lite mossa, enris, och lingon på kvist. Bilden ovan är från förra året. 

Jag väntar även in Kärleksörten som blommar lite senare i höst och 

som är så fin att dekorera med både inne och ute. 

Höstens blommor och grönska är så ståtliga och man skall absolut passa på att använda allt det vackra naturen erbjuder under hösten, gratis, i alla fall här på landet :-) 

Throw-back-Thursday

När jag hamnar i den där mellanförskapstämningen tittar jag ofta på foton från förr. 

Ibland känns det som i ett annat liv och en annan tid, 

och ibland känns det overkligt som i en dröm. 

Är den sann? Har det hänt eller var det bara inbillning? 

Det är faktiskt väldigt nyttigt och ibland livsnödvändigt att få påminna sig själv om sin historia, sina erfarenheter och upplevelser, för då påminns man även om sina kunskaper och kompetenser, många av vilka har blivit halvt ihjäl-kvävda här på mindre ort i Dalarna tack vara Jante-lagen och den svenska avundsjukan. Men också tack vara de brydibrittor, bitterfittor, Miss Bossypants, småstadsdrottningar, vuxenmobbare och andra elaka eländiga själar som jag har stött på och varit utsatt för här på mindre ort i Dalarna och som alla gjort allt som står i deras makt att förminska och förgöra allt jag är, kan och står för. Men efter en lång promenad down memory lane så brukar jag vara rätt återställd igen. Jag reser mig upp, justerar tiaran, ställer mig rakryggad och går vidare i livet. 

Jag med två av mina elever som jag undervisade i engelska under åren i Yokosuka, Japan. 

Ny frisyr!

Same but different! 

LoL

Jag har klippt mig i en axellång page 

vilket innebar att jag klippte av ca. 10 cm på längden. 

Det känns så lätt, skönt och städat. 

(Men det där med selfies får jag nog lov att träna lite mer på) 

Jag sitter fast

i det där fördärvade men samtidigt välsignade mellanförskapet!

Mellanförskapet har jag skrivit om HÄR. Klicka och läs! 

I går kväll satt jag och tittade på lediga lärarjobb i USA. Jag kontaktade också en mycket nära väninna som är rektor i Fairfax County School District. Vi har känt varandra i 23 år och hon skulle anställa mig på stört sa hon. -We're still hiring!, sa hon.

 Nice to know :-) Just in case. 

Det går i vågor det där, och jag har möjligheten att välja, det har ju inte alla. 

Det råder lärarbrist även i USA, men lönerna i de delstater 

där jag tittar är i alla fall mycket högre än svenska lärarlöner. 

Jag längtar ofta efter mina fina vänner i USA.
De är underbara, varma och av högsta kvalitet. 

Beresta och bevandrade, intressanta och intresserade, högst sociala och högt socialt kompetenta. 

Jag har väldigt lite gemensamt med folk här på orten och det finns inte många som jag ens har lust att umgås med av den anledningen att det ofta känns som om vi kommer från helt olika planeter och inte ens talar samma språk. Det är som om att jag måste hålla tillbaka delar av mig själv för att passa in. Begränsa mig till det som är normalt och vanligt här och anpassa mig till sådant som faktiskt chockerar mig ibland. Jag förstår ju att det beror på att det finns så många olika världar. Alla med sina egna sätt och värderingar, både här och i alla andra länder runt om i världen. Men det är faktiskt svårt att stå ut här ibland. Man vill ju utvecklas framåt, inte hållas tillbaka, för att inte trampa andra på tårna. Det är när den känslan sätter in som jag börjar längta bort. 

Vad är då det perfekta scenariet? 

Större stad i Sverige? Stockholm skulle ju vara underbart. 

Vartannat år i USA och vartannat år i Sverige? 

Jag vet att det är många utlandssvenskar runt om i världen som flyttar hem till Sverige nu, kanske för att man längtar efter den livskvalitet och trygghet som finns i Sverige, kanske för att det känns lite extra galet i andra delar av världen just nu. Kanske för att man börjar bli gammal. Kanske för att man vill tillbaka till sina rötter och vill att ens barn skall få växa upp med smultron, kantareller, den blomstertid nu kommer, midsommar, Lucia, Sibylla, allemansrätten och myggor. Säkert för en hel del andra anledningar också. Men sanningen för många är den, att har man tillbringat nästan hela sitt vuxna liv utomlands så blir man aldrig riktigt svensk igen. Man har varit med om så mycket, träffat så många, sett så mycket och gjort så mycket annat. 

Och att flytta tillbaka till mindre ort är absolut inte att rekommendera för där är skillnaden för stor och då blir det lätt någon variant av Masjävlar eller Änglagård av det hela. I en större stad är man mer anonym och dessutom finns där ett mångfald som gör att man inte sticker ut, för till exempel i Stockholm finns det ju massor av olika nationaliteter och svenskar som reser mycket, lever ett internationellt liv och som har bott utomlands. 

Just nu befinner jag mig i något slags vänteläge. Jag har ju en dotter med häst på ett gymnasium här i Dalarna och då är det inte läge att förändra så mycket. Sedan får vi se åt vilket håll det bär. Man måste inte bestämma sig, man måste inte rota sig och man måste inte bestämma sig för en sak som sedan skall vara konstant i livet, utom att älska sina barn, för det gör man innerligt och för evigt. 

Ha en fin onsdag! 

What-I-want-Wednesday

Den här fina svensktillverkade soffan med överdrag 

i stentvättat linne från Ellos. 

Denna vackra och sköna stickade klänning i bomull och kashmir med 3/4 

ärmar från Jumperfabriken. En perfekt julklänning!

Ojoj...så såg jag dessa fina byxor på Zara.
Tänk vad snygga de skulle vara till en svart polotröja i kashmir nu i höst.