Jag sitter fast

i det där fördärvade men samtidigt välsignade mellanförskapet!

Mellanförskapet har jag skrivit om HÄR. Klicka och läs! 

I går kväll satt jag och tittade på lediga lärarjobb i USA. Jag kontaktade också en mycket nära väninna som är rektor i Fairfax County School District. Vi har känt varandra i 23 år och hon skulle anställa mig på stört sa hon. -We're still hiring!, sa hon.

 Nice to know :-) Just in case. 

Det går i vågor det där, och jag har möjligheten att välja, det har ju inte alla. 

Det råder lärarbrist även i USA, men lönerna i de delstater 

där jag tittar är i alla fall mycket högre än svenska lärarlöner. 

Jag längtar ofta efter mina fina vänner i USA.
De är underbara, varma och av högsta kvalitet. 

Beresta och bevandrade, intressanta och intresserade, högst sociala och högt socialt kompetenta. 

Jag har väldigt lite gemensamt med folk här på orten och det finns inte många som jag ens har lust att umgås med av den anledningen att det ofta känns som om vi kommer från helt olika planeter och inte ens talar samma språk. Det är som om att jag måste hålla tillbaka delar av mig själv för att passa in. Begränsa mig till det som är normalt och vanligt här och anpassa mig till sådant som faktiskt chockerar mig ibland. Jag förstår ju att det beror på att det finns så många olika världar. Alla med sina egna sätt och värderingar, både här och i alla andra länder runt om i världen. Men det är faktiskt svårt att stå ut här ibland. Man vill ju utvecklas framåt, inte hållas tillbaka, för att inte trampa andra på tårna. Det är när den känslan sätter in som jag börjar längta bort. 

Vad är då det perfekta scenariet? 

Större stad i Sverige? Stockholm skulle ju vara underbart. 

Vartannat år i USA och vartannat år i Sverige? 

Jag vet att det är många utlandssvenskar runt om i världen som flyttar hem till Sverige nu, kanske för att man längtar efter den livskvalitet och trygghet som finns i Sverige, kanske för att det känns lite extra galet i andra delar av världen just nu. Kanske för att man börjar bli gammal. Kanske för att man vill tillbaka till sina rötter och vill att ens barn skall få växa upp med smultron, kantareller, den blomstertid nu kommer, midsommar, Lucia, Sibylla, allemansrätten och myggor. Säkert för en hel del andra anledningar också. Men sanningen för många är den, att har man tillbringat nästan hela sitt vuxna liv utomlands så blir man aldrig riktigt svensk igen. Man har varit med om så mycket, träffat så många, sett så mycket och gjort så mycket annat. 

Och att flytta tillbaka till mindre ort är absolut inte att rekommendera för där är skillnaden för stor och då blir det lätt någon variant av Masjävlar eller Änglagård av det hela. I en större stad är man mer anonym och dessutom finns där ett mångfald som gör att man inte sticker ut, för till exempel i Stockholm finns det ju massor av olika nationaliteter och svenskar som reser mycket, lever ett internationellt liv och som har bott utomlands. 

Just nu befinner jag mig i något slags vänteläge. Jag har ju en dotter med häst på ett gymnasium här i Dalarna och då är det inte läge att förändra så mycket. Sedan får vi se åt vilket håll det bär. Man måste inte bestämma sig, man måste inte rota sig och man måste inte bestämma sig för en sak som sedan skall vara konstant i livet, utom att älska sina barn, för det gör man innerligt och för evigt. 

Ha en fin onsdag!