Kan man vika ut sig lagom?

var frågan en bloggare ställde nyligen då besökstatistiken i dennes blogg skenat iväg till oväntade höjder. 

Ja, det är en fråga som även jag ofta ställer. För förutom de tragiska skvallertanterna i byn så är det ju för mig en massa okända människor där ute som regelbundet tittar in och läser om mitt liv, och hur mycket kan man egentligen dela med sig av?

Det händer ju så otroligt mycket på det personliga planet här just nu och mitt liv tar en ny riktning men ändå skriver jag mest om skogspromenader vid sjön och renovering. De gånger jag skriver om att JAG BLIR MATT till exempel eller något annat smarrigt skjuter även min statistik i taket och jag kan inte låta bli att undra om folk särskilt gillar att läsa om elaka vuxna, idioter, ledsamheter och intriguer? Vad tror ni? Är det att föredra framför heminredning måntro?

Vid tillfälle har jag faktiskt skrivit om rätt personliga och jobbiga saker men har märk att samhället tyvärr är lite skevt vad gäller hantering av sådan information. Till exempel när jag skrev kilometervis, mest för att få skriva av mig, om arbetsplats mobbingen jag råkade ut för 2012 och hur jag upplevde det blev jag både sanktionerad, hotad, och uppmanad att ligga lågt med mina tankar och funderingar kring vad som hade hänt. JAG som bara lyfte fram tragedin i ljuset upplevdes som problemet. Jag blev den besvärliga. Efter detta har jag nu full förståelse för att journalister mördas när de försöker rapportera från diktaturer och krig och andra eländen runt om i världen och varför TV producenterna för program som Uppdrag Granskning hotas till livet. Man vill ju hindra informationen från att komma ut helt enkelt. Som tjuvar i mörkret vill ju förövarna förstås få fortsätta omärk och det blir ju fruktansvärt besvärligt om någon börjar rapportera om eller granska det som försegår, och vad gör man då? Jo, man hotar, mördar, eller sanktionerar den som påtalar fel och brister, för det är ju skämmigt om det hela kommer ut. Eller? Notera här att det blir inte utövarna som är problemet utan de som rapporterar om det.

Uttrycket "Don't Shoot the messenger!" kom ju till av en anledning, eller hur? 

Det som är svårt för människor i vår omgivning, och speciellt för svenskar som är notoriskt fega, är att om de får vetskap om att någon betett sig illa eller att det har gått fel till så kan det ju bli så att de måste ta sida, stå upp för eller emot något när de egentligen skulle vara skönast att få vara neutral och inte behöva lägga sig i. Sticka huvudet i sanden med andra ord. Vända ryggen åt medmänniskor som far illa. Jo, för det är ju just det som människor utan civil kurage och moral kurage jämnt och ständigt gör. Avstår från att ta parti. Avstår från att säga ifrån. Låter mobbarna fortsätta mobba. Och det här är så jävlar svenskt att det blir skämmigt! Fasiken vad glad jag kan känna mig över att vara en modig amerikan ibland, istället för en feg svensk. I USA är det tvärtom, där säger majoriteten ifrån och att hissa bullshit flaggan när något inte går rätt till har man absolut inte som helst några problem med. Ja, det här har jag ju rantat om förut...

Men jag måste säga att jag är oerhört stolt över min dotter. Hon är stark och modig och besitter mycket mer civilkurage än vad jag gjorde vid hennes ålder. Hon säger ifrån, påtalar fel och brister, står upp för det som är rätt och emot det som är fel. Men fasiken vad mycket skit hon får utstå för att hon är sådan och det gör ont i mitt modershjärta varje gång hon blir besviken på en kompis som visar sig vara för feg för att göra det rätta och som därför håller sig neutral och inte står upp för henne som hon skulle göra för dem utan att blinka en sekund. Men jag har talat om för henne att det är tusen gånger klokare att gå ensam i rätt riktning än att gå med gruppen i fel riktning. Jag har även talat om för henne att just för att hon är så modig och vägrar att stå och titta på när något är fel eller någon blir utsatt så kommer hon att bli grymt besviken på människor i sin omgivning. Gång på gång kommer hon få att vara med om att folk väljer den fega linan och att de kommer att svika henne genom att inte stå bredvid och stötta för att de inte vågar helt enkelt. Men samtidigt som den Mamma-Björn som bor inom mig vill attackera alla som sårar och sviker min dotter, så är jag så stolt att jag kan spricka att hon inte är en feg medelmåtta. Fan, hon törs den jäntan! Och hon har redan börjat rensa i vänkretsen och väljer bort sådana som beter sig illa och snackar skit. Tänk att det hade inte jag modet att göra förren jag var långt över trettio. Heja dej min underbara dotter!  Världen skulle behöva fler starka, modiga, och omtänksamma unga kvinnor som du!