Ojojoj!

Vad glad jag blir och så himla tacksam att få bli så bekräftad. Härligt för själen på något sätt, en själ som blivit lite kantstött och trött. Trött på oförmågan av många organisationer att känna igen och ta tillvara på medarbetares kompetens. Förbannad på små människor på mindre ort som tenderar att känna sig hotade när folk besitter kunskaper och förmågor som inte de har. Uttråkad över att inte få använda mina i full kapacitet. Men superglad då jag upptäcker att så inte är fallet på alla ställen...Haha, och ja, nu ska jag le hela vägen hem. Jag visste det! Jag bara kände på mig att jag jobbar för en bra, stark och trygg verksamhet. För folket här är finnemang. Så bra på sina jobb.Toppen all the way around. Goa människor av olika slag som kan det här. Jag inser att jag tillåtit uppgivenheten få krypa alldeles för nära, ja så farligt nära att jag börjat förlika mig vid hur det är här och intalat mig själv att det inte går att ändra på och att det inte finns undantag, men hallå! Men det är inte bekräftelse jag är ute efter, nej nej, utan det är att få använda allt jag kan och allt jag har med mig för att göra skillnad. Är det för mycket begärt?