Tacksam

Jag kliver ur sängen denna morgon och känner mig så oerhört tacksam, och den känslan fyller kroppen med en nästan överraskande glädje och energi.

Jag kan andas ut! Fasiken så skönt det är...

De sista 48 timmarna har jag befunnit mig i ett läge som, om det skulle gå som det såg ut att gå från början, hade kunnat göra livet rätt svårt ett tag framöver och därför gick jag i skogen med Lando igår på vår vanliga eftermiddagsrunda och bad högt till Gud om hjälp. Ja, jag vet att det låter flummigt för många, men jag är bergsäker på att vi har andlig hjälp om vi bara ber om det, i form av någon slags kraft, må vara oklart i vilken skepnad, men den finns där det har jag erfarit många gånger förut och nu i morse innan jag ens klev ur sängen fick jag veta att allt har ordnat sig. Problemet var löst och borta! En högst osannolik utgång från början faktiskt och jag hade redan igår ställt in mig på att kavla upp ärmarna, ta tag i rodret, ta ut stjärnpositionerna (eftersom jag har tappat bort både karta och kompass för länge sedan) och navigera om för att undvika katastrof. Men nu helt plötsligt behövs inte det längre. Makalöst! I dag skall jag gå i skogen och tacka Gud. Var så säkra. 

Jag har tänkt på att alla reagerar så enormt olika när de hamnar i skarpt läge i livet och jag har till exempel märkt att min egen hjärna blir glasklar och enormt fokuserad. Säkert något primitivt beteende som vi människor har med oss sedan grottmänniskotiden.  Jag lever och andas lösning och då kommer det ofta en. Blixtsnabbt i vissa fall. I bland via något som känns som divine intervention, alltså sådant som andra lättsamt må kalla för tur, men som känns mer är bara tur, för att den är så osannolik, som i det här fallet. Jag fick hjälp! Det är jag stensäker på. 

Nu kliver jag ur sängen och startar dagen i djup och ödmjuk tacksamhet. 

Ha en fin onsdag! 

Glädjetjut!