Jag läser med rysningar om vad entreprenören och bloggaren Isabella Löwengrip har råkat ut för där hon har blivit uppsökt i sitt hem av ljusskygga (och antagligen kriminella) typer som vad jag förstått tydligen hotat henne på grund av att hennes nu ex-pojkvän är skyldig dem pengar.
Hela den historien får mig att tänka på vad barnen och ja råkade ut för 2012 i samband med skilsmässan från min amerikanske man. Jag har aldrig skrivit om det förut och händelsen har som tur var suddats ut under åren. För man kan inte gå runt och tänka på något så bisarrt och som är så overkligt och obehagligt att folk här hemma på mindre ort i Dalarna inte ens tror att sådant kan hända. Därmed skulle jag knappt ha blivit trodd om jag skulle ha varit öppen och berättat vad som hände just där och då.
Jag ska inte gå in på för mycket detaljer men det hela ägde rum när min amerikanske make försökte delge mig skilsmässopapper här på plats i Sverige från en amerikansk advokatfirma. När man skiljer sig i USA, och speciellt om man är oense om villkoren, så gäller det att vara först till kvarn med att delge den andra parten eftersom det är den som delger som då dikterat villkoren som den som delgavs sedan får protestera emot om man nu inte är överens. Min makes agenda var att diktera villkoren för hela skilsmässan samt att ge mig och barnen så lite som möjligt, helst inget alls. Så det låg i hans intresse att hinna först med: "-You have been served!". Ja precis som i amerikanska filmer.
De amerikanska delgivningsdokumentet skickades således från den amerikanska advokatbyrån till en känd och dyr advokat i Stockholm som sedan fick i uppdrag att delge mig detta dokument uppe i Dalarna.
För att uträtta detta uppdrag så anlitade advokatbyrån i Stockholm medlemmar ur ökända motorcykelgäng och dessa typer dök nu upp på min arbetsplats på skolan bland mina elever och kollegor (ja vem som helst kan faktiskt gå in på en svensk skola), brakade genom buskarna hemma hos mina föräldrar, och gick runt min villa i Kråkberg och tryckte huvudet mot fönsterrutan och skrämde slag på Emilia och Bella som var hemma själva vid ett sådant tillfälle, eftersom jag hade ett möte på skolan, och som gömde sig skräckslagna under sängen i mitt sovrum. De drog sig för ingenting för att skrämma mig till att skriva på.
Jag lekte katt-och-råtta leken med medlemmarna från motorcykelgänget i flera veckor och flickorna och jag fick lov att ändra våra rutiner. Jag hade ju som amerikansk militärfru genomgått anti-terrorism träning och tro det eller ej men den fick jag användning för nu. Vad ironiskt.
Jag stålsatte mig till max och istället för att förgås av rädsla, vilket jag lätt hade kunnat gjort, blev jag heligt förbannad. Det hela kändes samtidigt jätte-overkligt. Som om jag var med i ett avsnitt av The Twilight Zone och jag gick nog med ett ständigt adrenalin-påslag som någon slags skyddsmekanism och djupt inneboende djurisk överlevnadsinstinkt.
Dessa skrämmande typer, som säkert inte hade några studieskulder precis, fick aldrig tag på mig och gav till slut upp. Men det hela slutade med att de gjorde en vild chansning och spikade upp delgivningsdokumentet från USA på min dörr hemma i villan, och jag kollade genast upp och insåg att detta var ett fullt lagligt i delstaten Virginia men att det stred mot Geneve konventionen som både USA och Sverige hade skrivit på. Därmed var det inte giltigt, men det trodde de ju inte att jag skulle ha koll på.
Det här var en fruktansvärd tid och mycket obehaglig. Det som räddade mig var nog att jag blev rasande arg för att dessa flintskalliga, skinklädda och tatuerade kriminella typer skrämde mina barn. Där gick gränsen! Lågvattengränsen var liksom nådd! Jag drabbades av mamma-björn-syndromet och började precis som björnhonan att instinktivt, oberäkneligt och förblindad av ilska att skydda mina ungar genom att aggressivt göra allt i min makt för att kämpa emot faran och hotet.
Ja, det var en kortversion av min egen erfarenhet av att bli uppsökt och jagad av ljusskygga typer. Och det är faktiskt så det går till. Jag har faktiskt talat med en del personer som har en hög ställning i samhället eller inom företag som har varit med om precis samma sak. When the stakes are high går det ofta till så här som jag beskriver.
Nu kommer vissa läsare att tänka att så där går det inte till. Inte i Sverige. (Det är mycket man tror inte kan hända i trygga Sverige men som faktiskt händer). För det har de varken hört talas om eller varit med om eller känner någon som råkat ut för. Men då vill jag bara krasst säga att det händer inte helt vanliga människor med helt vanliga liv. För där finns inget att hämta. Det drabbar alltså inte en typisk medel-Svensson. Nej det skall vara mycket som står på spel innan man befinner sig i centrum av ett sådant här händelseförlopp vill jag lova.
Så jag har full förståelse för att Isabella Löwengrip har lämnat Sverige med sina barn, det gör hon alldeles rätt i. För de där typerna är inte att leka med. Ni har väl sett serien Gåsmamman? Det är aldrig OK att så fegt ge sig på kvinnor och barn och därmed gå efter en mamma och hennes små barn. Aldrig. Aldrig. Så fy skäms på er som håller på så.
Jag ska inte gå in på för mycket detaljer men det hela ägde rum när min amerikanske make försökte delge mig skilsmässopapper här på plats i Sverige från en amerikansk advokatfirma. När man skiljer sig i USA, och speciellt om man är oense om villkoren, så gäller det att vara först till kvarn med att delge den andra parten eftersom det är den som delger som då dikterat villkoren som den som delgavs sedan får protestera emot om man nu inte är överens. Min makes agenda var att diktera villkoren för hela skilsmässan samt att ge mig och barnen så lite som möjligt, helst inget alls. Så det låg i hans intresse att hinna först med: "-You have been served!". Ja precis som i amerikanska filmer.
De amerikanska delgivningsdokumentet skickades således från den amerikanska advokatbyrån till en känd och dyr advokat i Stockholm som sedan fick i uppdrag att delge mig detta dokument uppe i Dalarna.
För att uträtta detta uppdrag så anlitade advokatbyrån i Stockholm medlemmar ur ökända motorcykelgäng och dessa typer dök nu upp på min arbetsplats på skolan bland mina elever och kollegor (ja vem som helst kan faktiskt gå in på en svensk skola), brakade genom buskarna hemma hos mina föräldrar, och gick runt min villa i Kråkberg och tryckte huvudet mot fönsterrutan och skrämde slag på Emilia och Bella som var hemma själva vid ett sådant tillfälle, eftersom jag hade ett möte på skolan, och som gömde sig skräckslagna under sängen i mitt sovrum. De drog sig för ingenting för att skrämma mig till att skriva på.
Jag lekte katt-och-råtta leken med medlemmarna från motorcykelgänget i flera veckor och flickorna och jag fick lov att ändra våra rutiner. Jag hade ju som amerikansk militärfru genomgått anti-terrorism träning och tro det eller ej men den fick jag användning för nu. Vad ironiskt.
Jag stålsatte mig till max och istället för att förgås av rädsla, vilket jag lätt hade kunnat gjort, blev jag heligt förbannad. Det hela kändes samtidigt jätte-overkligt. Som om jag var med i ett avsnitt av The Twilight Zone och jag gick nog med ett ständigt adrenalin-påslag som någon slags skyddsmekanism och djupt inneboende djurisk överlevnadsinstinkt.
Dessa skrämmande typer, som säkert inte hade några studieskulder precis, fick aldrig tag på mig och gav till slut upp. Men det hela slutade med att de gjorde en vild chansning och spikade upp delgivningsdokumentet från USA på min dörr hemma i villan, och jag kollade genast upp och insåg att detta var ett fullt lagligt i delstaten Virginia men att det stred mot Geneve konventionen som både USA och Sverige hade skrivit på. Därmed var det inte giltigt, men det trodde de ju inte att jag skulle ha koll på.
Det här var en fruktansvärd tid och mycket obehaglig. Det som räddade mig var nog att jag blev rasande arg för att dessa flintskalliga, skinklädda och tatuerade kriminella typer skrämde mina barn. Där gick gränsen! Lågvattengränsen var liksom nådd! Jag drabbades av mamma-björn-syndromet och började precis som björnhonan att instinktivt, oberäkneligt och förblindad av ilska att skydda mina ungar genom att aggressivt göra allt i min makt för att kämpa emot faran och hotet.
Ja, det var en kortversion av min egen erfarenhet av att bli uppsökt och jagad av ljusskygga typer. Och det är faktiskt så det går till. Jag har faktiskt talat med en del personer som har en hög ställning i samhället eller inom företag som har varit med om precis samma sak. When the stakes are high går det ofta till så här som jag beskriver.
Nu kommer vissa läsare att tänka att så där går det inte till. Inte i Sverige. (Det är mycket man tror inte kan hända i trygga Sverige men som faktiskt händer). För det har de varken hört talas om eller varit med om eller känner någon som råkat ut för. Men då vill jag bara krasst säga att det händer inte helt vanliga människor med helt vanliga liv. För där finns inget att hämta. Det drabbar alltså inte en typisk medel-Svensson. Nej det skall vara mycket som står på spel innan man befinner sig i centrum av ett sådant här händelseförlopp vill jag lova.
Så jag har full förståelse för att Isabella Löwengrip har lämnat Sverige med sina barn, det gör hon alldeles rätt i. För de där typerna är inte att leka med. Ni har väl sett serien Gåsmamman? Det är aldrig OK att så fegt ge sig på kvinnor och barn och därmed gå efter en mamma och hennes små barn. Aldrig. Aldrig. Så fy skäms på er som håller på så.
Ha en underbar fredag och remember:
What does not kill you makes you stronger!
"Turbulence is inevitable, but misery is optional.
Make turbulence work for you"~H.Putnam
