En riktig utmaning

Högstadiet är nog det allra svåraste stadiet att undervisa på enligt min personliga erfarenhet. Inte för att det är svåra ämnen utan för att det är lite si och så med både motivationen och disciplinen i elevgrupperna, och speciellt svårt blir det om man inte har haft klassen från början och därmed varken har haft chansen att sätta tonen för uppförande, inställning, arbetssätt eller klassrumsklimat. Sådant måste enligt min mening vara glasklart och etablerat från början. 

Jag anser att det finns mycket slappt och odisciplinerat och där vissa pedagoger tyvärr inte alltid har så höga förväntningar på sina elever och då blir ju allt därefter på alla plan. Man har gett upp på något vis. 

Själv anser jag att det är extremt viktigt att ha väldigt höga förväntningar på eleverna och att verkligen låta dem känna och veta det. Detta i sin tur leder till att de vet att jag tar dem och deras utveckling på allra största allvar samt att vi jobbar tillsammans (lärare-elev i team) för att utveckla de färdigheter som de behöver för att uppnå kunskapskraven och därmed målen i ämnet. Tryggt, säkert och med ramar, respekt och tillit. Alltså där jag som lärare ser den enskilde eleven och genuint bryr mig om hur arbetet skall läggas upp runt den enskildes situation för att eleven skall lyckas och förhoppningsvis även känna glädje i sitt lärande.

Att undervisa på mellanstadiet och på gymnasiet är mycket lättare än högstadiet av de anledningar att mellanstadieelever fortfarande älskar skolan och tycker om sin fröken och har inte börjat att protestera mot något medan gymnasielever har sökt sig till sin linje samt vill ha bra betyg för att komma in på högskola/universitet. 

Högstadiet är svårt- javisst, men också en utmaning som jag gärna tar mig an. 

Målet är att få med mig alla elever i lärandet så att de lyckas i framtiden. 

Jag älskar att vara lärare. Har jag sagt det? 

Japp....och då är det redan fredag. 

Have a lovely Friday!