Livet är brutalt

Måndag och tankarna går återigen till den 14-åriga flickan som blev överkörd av en känd missbrukare och återfallsförbrytare från orten som hade för vana att köra vårdslöst och utan körkort. 

I morse när jag åkte till jobbet åkte jag förbi platsen på E45an där flickan dog och där hade man tänt en massa ljus och lagt blommor och nallar. Så vackert och så otroligt tragiskt att man går sönder. Många besöker platsen, många är ledsna och chockerade.

Jag känner inte flickan men tragedin gör mig så otroligt sorgen och så förtvivlad och omständigheterna påminner om att livet inte bara är skört utan att det även är rätt brutalt ibland. Men så onödigt. Så meningslöst att ett barn måste dö. Det hade kunna förhindras! Och just det gör mig arg! Nej arg är ett alldeles för milt ord. Jag är heligt förbannad. Rabiat!

Mannen som dödade flickan var både välkänd av polisen och redan dömd. Men dömd- vad hjälper väl det om en sådan person trots sin dom fortfarande var på fri fot och får vistas bland oss och dessutom ha tillgång till bil och bilnycklar, trots att han inte har körkort och gärna kör både vårdslöst och påverkad. Skall man inte beslagta ett sådant dödligt vapen från en sådan person som man vet inte drar sig från att använda det?!!??

Livet är brutalt och ibland undrar man vad det går ut på egentligen. 

Brottslingar och förbrytare verkar ha fler rättigheter än skötsamma vanliga medborgare. Det daltas och daltas och våra fängelsen är tydligen nu så överfulla att vi i Sverige uppmanas att "tänka om" angående det där med fängelsestraff, som i att färre skall få sitta bakom lås och bom. Vi vanliga människor har inget skydd för att rättssystemet tar så mycket hänsyn till brottslingar. 

Jag har ett bättre förslag: 

Bygg fler och större fängelsen! Lås in buset! 

När världen känns så brutal och orättvis så vill jag bara dra mig tillbaka i min egen lilla bubbla i mina Dalaskogar vid sjön. Jag tror att det enda vi kan göra är att försöka skydda våra familjer och oss själva. 

Det har blivit med rättssystemet som det redan är med sjukvården i Sverige, man kan inte lita på att man får hjälp om man behöver det utan måste se till att man tar hand om sig själv och sina nära och kära i förebyggande syfte. 

Kväll i stugan och man kan se kyrkan från köksfönstret. Så fint. 

Vi tänder ljus och tänker på alla som sörjer och har det tungt just nu.

Det finns inte ord. 

Varm kram