Att bara blicka framåt

Min fina väninna Linda och jag.
Tacksam är ordet! 

När man drabbas av utmattningssyndrom vänds livet upp och ned och sådant man förut tyckte var kul, som att till exempel umgås med vänner och gå på fester och middagar eller bara gå ut och fika med en kompis, kan plötsligt kännas så jobbigt att det nästan blir en omöjlighet. Jag har skrivit om det här fenomenet förut då jag själv drabbades av enorma sociala fobier vilket gjorde alla sociala relationer en börda. Jag drog mig undan livet och orkade inte längre höra av mig till vänner och bekanta. Svara på sms blev till och med svårt och under den allra värsta tiden hörde det inte alls till ovanligheterna att jag inte ens svarade på telefonsamtal. Beteendet vad gäller telefonsamtal sitter faktiskt i lite och i dagsläget svarar jag fortfarande absolut inte på telefonnummer som jag inte känner igen, skulle aldrig komma på tanken, och jag är full av beundran över det personer som kastar sig på telefonen när det ringer och utsätter sig själv för vem som helst i andra ändan.

Det som är viktigt för alla att förstå är att bristen på ork att umgås är absolut inte riktat personligt mot de vänner vars sms, telefonsamtal, och inbjudningar som förblir obesvarade. Nej, det har att göra med utmattningen och har samma orsak som ligger bakom att kroppen inte längre lyder, att man vissa dagar inte ens kan ställa sig upp eller röra på munnen, att man ligger kvar under ett täcke av bly som beror på det där stoppet som man inte ens kan föreställa sig om man inte råkat ut får det själv.

Jag är ingen specialist men om jag själv får spekulera så tror jag att orsaken att jag själv drog mig undan även de bästa av vänner var för att jag kände att jag absolut inte hade något att ge längre. Inget roligt och positivt att komma med. Ingen glädje, styrka eller energi att dela av mig av och då var det som om jag höll mig undan för att inte bli en börda och för att inte göra situationen obekväm eller negativ för mina vänner. Jag tror det är så man gör när man i vanliga fall är en person som tar ansvar för att andra skall trivas och ha det trevligt. Vid en middag skall man vara konversant, och är man bjuden någonstans skall man ju vara trevlig och bidra till den goda stämningen. I ett socialt sammanhang förväntas man ju vara delaktig och då inte orken fanns där drog jag mig undan. Tackade nej i flera år. Evigt tacksam mot dem som trots detta aldrig slutade bjuda in. Vissa försvann helt men mina riktiga vänner finns kvar, för dom förstår och vet att inte ta det personligt. Fast det måste vara svårt som bara den.

Nu när jag börjar komma ut på andra sidan, för det går fram och tillbaka, kan jag ha dåligt samvete över att jag inte varit en bra vän och därför blir jag tårögd av tacksamhet och glädje när jag får höra ord som: "-Nu ska vi se framåt och inte titta på det som har varit".  Vänner som förstår är guld. Jag är kvar här, jag har bara gått i ide och har lagt mig under en sten ett tag.

Idag pratade jag med en fantastisk väninna, Linda från Lettland, som jag känt i över tjugo år och som inte alls tycker att jag har varit en dålig vän och som dessutom vill planera roligheter när jag har lust och ork, för nu skall vi bara blicka framåt, enligt henne, och oj så glad jag blir att höra det!

Att bara blicka framåt är en konst, men jag skall försöka bli specialist på det nu.