Att klyftorna ökar i vårt samhälle

är det inte bara jag som påstår för det rapporterade nämligen även nyheterna om i morse. Vidare sa man på nyheterna att det nu har blivit vanligt att få vänta upp till två månader på provsvar gällande cancer diagnos.  För många patienter är det då redan för sent.

Våld, skjutningar och sprängningar har nu blivit vardagsmat i Sverige samtidigt som kraftfulla insatser som fungerar för att stoppa detta vansinne lyser med sin frånvaro från vår sittande och till synes totalt handlingsförlamade regering. Det är ju de som innehar makten att faktiskt göra något men allt som kommer från det hållet är bara snack. 

Jag köper privat sjukvårdsförsäkring för att säkerställa att jag kan få den vård jag behöver inom den privata sjukvårdssektorn om det skulle bli nödvändigt. För att aldrig behöva stå i kö och vänta med alla andra.

Vidare inser jag att det gäller att göra sig så oberoende av samhället det bara går för att inte påverkas negativt av de förändringar vi står inför och därmed sporras jag att gasa ännu hårdare och snabbare mot avfart frihet.

Som helt ekonomiskt oberoende blir man nämligen unfuckwithable och då kan man välja själv  i alla situationer medan andra tvingas att Gilla Läget. Jag avskyr nämligen de orden! Det är bara att gilla läget...I helvete heller! Jag känner nämligen inte igen vårt vackra, fina och underbara Sverige längre. Det Sverige jag så stolt har skrutit om alla de åren jag bodde utomlands och där jag otaliga gånger har sagt: Det skulle aldrig hända i Sverige. Men jag hade fel. Nu händer det...Tvyärr.

Morgonpromenad i min Dalaskog. 

Så bra för själen. 

Ha en underbar lördag! 

Källan till glädje...

Jag tänker för mycket! Det är mitt problem, och värst är det när jag börjar tänka för mycket på vårt svenska samhälle och på det jag ser omkring mig. Jag ser nämligen ett samhälle i total förändring och när den förändringen är klar som kommer vi att vara ett helt annat och väldigt segregerat land, ja, ungefär av den skala man ser i USA idag.

Den stora skillnaden ligger i att här kommer det att få negativa konsekvenser för stora delar av den oförberedda befolkningen av förut aldrig skådade mått eftersom många kommer att stå dåligt rustade att ta hand om sig själva på precis alla plan där välfärdens tjänster och offentliga medel förr fanns med sitt skyddande nät finansierat av skattebetalarnas pengar. 

I takt med att välfärden urholkas så går vi nämligen bland annat mot privatiserad sjukvård, privatiserad äldreomsorg (alltså där man betalar hela beloppet själv mot faktura) och segregerade skolor. För att inte tala om det allmänna pensionssystemet som bara kommer att utgöra ett mycket litet komplement till den pension som folk i framtiden kommer att få spara ihop till alldeles på egen hand.

Hur många svenskar är beredda för det här tror ni? Jag är! Så hade vi det nämligen redan i USA och det fungerade utmärkt för den starka medelklassen och uppåt på grund av att det alltid har varit så i USA och det är därmed en självklarhet att alla betalar sin egen nota. Rättvist och bra tycker amerikaner. De som detta upplägg inte kommer att fungera så bra för här i Sverige är samma grupper som detta inte gynnar i USA: De lågutbildade, sjuka, de med funktionsnedsättningar, de svaga, de arbetslösa och för alla andra som lever marginaliserade av olika anledningar, och inte allt för sällan på grund av dåliga livsval och bakgrund. Dithän är vi på väg gott folk. Är man beredd på detta och kan förbereda sig så är det inga problem, men står man där och inte fattar vad som händer så är katastrofen ett faktum. Tyvärr tror jag att många inte förstår vad som händer i samhället just nu. The wind of change....

Ja, sådana här saker tänker jag på och grottar ned mig i och läser om och tittar på statistik och forskning om och blir därmed frustrerad och ledsen. Det kan faktiskt hända att jag gråter en skvätt av ilska över det eskalerande våldet i samhället samt att vi har en helt handlingsförlamad regering som tappat kontrollen och misskött samhället och statskassan så kopiöst att det  nu inte finns någon återvändo.

Jo, vissa dagar känns tunga. Och så har vi skolan där vi skall göra så mycket med allt mindre resurser. Jag känner mig orolig för många elever och speciellt de som behöver extra stöd och insatser. Hjärtat värker när man ser hur många unga som har svårigheter och skulle behöva de extra anpassningar som det inte längre finns pengar till. Hur skall det bli? Jag försöker göra skillnad varje dag men känner ofta att jag inte räcker till.

Men det hjälper inte att oroa sig eller gå runt och fundera ut lösningar. Jag måste bara sluta tänka så mycket helt enkelt. Jag måste sluta bry mig om samhället och världen och koncentrera mig på det lilla jag kan göra inom min bubbla. Det är svårt för egentligen är jag en regnbågskrigare.  

Men glädjen och positiv energi finns och källan till den hittar jag på närmare håll än man anar. Efter en tung dag svänger jag förbi Bella & Trollet i stallet och oj vilket lyckopiller. Vilken glädje.

Dagen efter kommer jag in på min sista engelska lektion, den sjätte i ordningen för dagen. Trött och tömd efter att ha spelat med i fem föreställningar redan....Men så ser jag vad eleverna har skrivit på tavlan....Omedelbar glädje och energi fyller mig. Det är helt plötsligt som om att jag flyger fram och orkar hur mycket som helst. Ännu ett obeskrivbart lyckopiller. Och alla som har att göra med högstadieelever vet vad jag menar. Sådana här kärleksförklaringar får man inte hur som helst av en högstadieklass. Underbara ungar tänker jag, och så sjunger jag och ler hela vägen hem. 

Ha en fin fredagseftermiddag! 

What I wore to work

 Blus - In Wear 

Byxor - White House Black Market

Supersköna Skor i råsiden - Ralph Lauren 

Allt hittat i min alldeles egen garderob :-) 

Skorna och byxorna är från 2015. 

Blusen såg jag på Isabella Löwengrip 2016 och kopierade den på stört. 

Förresten...Tittar ni på serien Fartblinda? 

Många av scenerna är inspelade i Isabellas nya hus på Lidingö. 

Vad kul att låna ut sitt hem till en sådan bra serie. 

Ha en fin kväll! 

Jag skulle vilja

skriva av mig rejält just nu om hur Sverige har förvandlats till ett land som jag inte längre känner igen. Ja, jag skulle behöva ranta på som bara den om det just nu faktiskt. Om hur regeringen för länge sedan brutit det samhällskontrakt de har med alla svenska medborgare och skattebetalare i vårt land. De som lämnar ifrån sig pengar varje månad i utbyte mot ett löfte om en väl fungerande välfärd. 

Vårt svenska välfärdssystem håller nämligen på att kollapsa, för just nu läcker det som en sil och skolan, sjukvården, äldreomsorgen, polisen och alla andra samhällsinstanser som vi finansierar med publika medel får lida och går på knäna. För det finns inga pengar, får vi indirekt veta av politiker som klär in det hela i andra ord, lögner och bortförklaringar. 

Vidare har vi ett eskalerande våld och jag vaknar upp varje morgon till nyheter om bränder, bomber, explosioner, våldtäkter, mord och misshandel. Jo, jag skulle behöva ranta minsann, för jag är arg, ledsen och uppgiven. Men vet ni vad? Jag orkar inte. Och jag är nog inte ensam. Folk förfäras, mest under en för mig totalt ofattbar tystnad. Fega som fan. En tystnad som är resultatet av en allt mer avsmalnande åsiktskorridor där yttrandefriheten blivit rejält inskränkt och där det inte riktigt är helt acceptabelt att tycka i dessa frågor faktiskt. 

Varför? Jo, för det hela är ett totalt misslyckande av vår sittande regering och detta i sin tur har fått ödesdigra konsekvenser för hela samhället. På grund av en totalt havererad och misslyckad integrationspolitik så ser vi nu en ökning av extremism från båda riktningarna och ett ämne som sedan är ett minfält att ens börja debattera om på något sätt.

För i Sverige är det nämligen så här att så fort man kritiserar en situation eller ett läge där invandrare, asylsökare, och nyanlända är inblandade så anses man nästan automatiskt vara en rasist, och eftersom rasist är det värsta man kan vara i Sverige (som för övrigt är ett av de minst rasistiska länder i världen) så håller man hellre tyst av rädsla för konsekvenser, även om man absolut inte är en rasist. Det finns inget som just det ordet som tystar ned folk så snabbt, och sedan törs man inte tycka något mer helt enkelt. Detta i sin tur får mycket negativa konsekvenser då den undertryckta opinionen blir en tryckkokare. En tickande bomb. För någonstans kommer folk så småningom, förr eller senare, få utlopp för sina åsikter. Det skapar i värsta fall hat, ilska, segregering, radikalisering och extremism av farliga mått. Livsfarligt läge! Jag är livrädd för vart vi är på väg. För det här är ett problem vi inte kan tiga ihjäl. 

Andas, andas, andas....

I dag hade vi schemabryt och då hade jag tid med en snabblunch och en liten trevlig tripp till den lokala bokaffären på gågatan i Mora med båda döttrarna, innan arbetet på skolan fortsatte. Så mysigt! 

Vi åt sallad på Kaffestugan och sedan köpte jag böckerna Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, som min fina bloggvän Anna rekommenderat, samt Agneta Sjödins roman Drömdagboken som skall bli en riktig feel good läsning. Och jag behöver absolut feela lite good just nu. 

Dagens bokfynd. Så nöjd! 

Gågatan i Mora i dagens sommarvärme. 

Jag i dag

Ha en fin kväll! 

Sliten

I dag har jag undervisat 6 stycken lektioner i engelska. 

Jag har haft 6 klasser med högstadielever där jag kört järnet. 

Nu är jag så trött att jag har ont i kroppen. 

Tankar på att kliva av Ekorrhjulet är starka vill jag påstå. 

Tre år till och sedan kan jag välja. 

What-I-wore-to-work

Blus - Saint Tropez

Jeans - DAY Birger et Mikkelsen

Skor - Billi-Bi Copenhagen

Tur man har hund som måste motioneras varje kväll.
Annars hade jag gått och lagt mig på stört.

Ha en fin måndagskväll!

När det inte blev som förväntat

Mitt klassrum. 

Här har det varit alldeles tyst hela veckan. Jag har inte orkat blogga alls. Noll energi och ingen inspiration. Jag har slitit som en häst på jobbet....och typ dött i soffan varje eftermiddag. 

Jag fick nämligen en riktig rivstart den gångna vecka, min första som högstadielärare. Vi har stora klasser på ca. 30 elever per klass  (det är nämligen så man i kommunen löst budgetunderskottet inom skolan. Större klasser när fem paralleller har blivit fyra, och färre lärare. Allt handlar ju om pengar och även här) och jag har inte mindre är 27 engelska lektioner per vecka!! 

Så många lektioner i veckan har jag aldrig haft förr då snittet legat på mellan 15 till högst 18 lektioner per vecka, vilket är det normala. Jag har heller aldrig hört talas om att någon lärare undervisar så många lektioner i vekan. Det skall absolut inte vara så här och den enda utvägen blir att riva upp och göra om schemat för hela årskurs 7 - 9. Schemat skall alltså göras om och göras rätt, har vi blivit lovade men tills dess så är detta ett super-skarpt läge att befinna sig i. Men det är bara att hålla i sig och följa med! Man har inget annat val.

På originalschemat, som jag fick innan jag gick på sommarlov, hade jag 17 lektionstillfällen, vilket är det normala. Men under sommaren hände något och när jag kom till jobbet hade man alltså lagt till tio lektioner till per vecka på mitt schema. Jag skall alltså förbereda 27 st. lektioner i veckan. 27 lektionsplaneringar. 27 uppstart och 27 avslut.

Originalschemat som jag fick precis innan jag gick på sommarlov.  17 lektioner. 

Jag var så nöjd! 

Nya schemat som jag fick dagen innan eleverna kom. Inte glad! 27 lektioner. 

Unheard of! 

Hur gjorde man då 27 lektioner av 17? Jo, man tog 60 minuters lektioner och gjorde om dem till 40 minuters-lektioner. Till exempel så skall man ha 120 minuter engelska i veckan när man går i åk 8. På originalschemat var dessa 120 min. uppdelade på två 60 minuters lektioner i veckan. Perfekt upplägg! På 60 minuter hinner man välkomna klassen, plocka av alla mobiltelefonerna, ta närvaro, ha en redig genomgång och sedan låta eleverna jobba med lektionsmaterialet samtidigt som man går runt och stöttar. Tyvärr blir det inte lika mycket gjort på 40 minuter för man hinner inte och speciellt inte med 30 elever i klassrummet. Man hinner typ starta och sedan jobba i en kvart innan lektionen är slut.

Elever med lite längre startsträcka har inte en chans för att inte tala om elever med speciella anpassningsbehov. Det finns inte på kartan att man på ett bra sätt hinner med elever med extra behov av hjälp på så kort tid och i sådana stora klasser. Nej, 27 lektioner a 40 minuter är inte optimalt för någon. Inte för lärare och inte för elever. 

För att förklara för den som inte är lärare så kan man likna varje lektionstillfälle som ämneslärare på högstadiet med en föreställning där man själv spelar huvudrollen. Man måste vara intressant och underhållande, helst rolig, och ha massor av energi och driv för att få eleverna med sig och fånga deras uppmärksamhet och intresse. Annars är det kört nämligen och man tappar eleverna. 

Ja, och hur känner man sig då efter att ha haft 27 föreställningar under en vecka? Jo, då kanske man känner att det är bäst att gå hem och sova hela helgen så att man orkar vara på topp till följande veckas 27 föreställningar. Är det så livet skall vara? Sova-jobba-sova-repeat. För man orkar inget annat. 

Den här veckan har jag i alla fall inte varit ett dugg produktiv efter jobbet utan helt slut, så pass att tankar på att börja betala för hushållsnära tjänster hemma igen har dykt upp ska jag erkänna.

Nej så här går det inte att ha det för det blir ingen kvalitet på vare sig undervisningen eller på livet som helhet. Detta upplägg är enligt mig ett recept för en crash-and-burn. 

What-I-wore-to-work! 

Jag gillar att matcha skor och topp. 

Älskar mina ljusblåa loafers i mocka från Ralph Lauren. 

Några bilder från helgen som gick. 

Lite kräftskiva på lördag kväll och så härligt goda och solmogna svarta vinbär från trädgården. 

Bella beställde sina böcker igår inför första terminen på sjuksköterskeprogrammet som börjar nästa vecka. Jag är så stolt och så glad att jag nästan spricker att båda döttrarna väljer att plugga vidare och till yrken där man garanterat får jobb när man är färdig. Så smart. 

Ha en fin söndag! 

Helgen som gick...

Match-your-top-with-your-shoes weekend edition! 

...blev en riktigt slapp hemmahelg med promenader, lite lätt städning och sedan sträcktittande på en superbra brittisk krimserie i 6 delar på TV4 Play som heter The Bay. 

Se den! Så bra! 

Britterna kan det där med krimserier. De är beroendeframkallande. 

Jo, och så blev det ju lite ishockey också förstås då Mora IK spelade mot Leksands IF i Mora på lördag eftermiddag till förmån för Leksandsspelaren Tobias Forsberg som råkade ut för en svår olycka under en match på juldagen vilken gjorde honom förlamad från bröstet och nedåt. 

Mora IK kammade hem vinsten på denna välgörenhetsmatch som dessutom spelades av idel ädel hockeyveteraner. Så kul att se. Superfin hockey! Fint initiativ. 

Söndagens middag: Gorgonzolalax. 

Mums! 

I morgon är det måndag och då kommer eleverna. 

Jag får ca. 200 nya elever i engelska som jag skall lära känna (och lära mig namnen på)

och som jag sedan skall betygssätta i slutet av höstterminen, so help me God! :-) 

Jag avslutar med flickornas sista bild från Hawaii.

Jaaa, jag måste dit snart igen. 

Få platser slår nämligen detta....

Hawaii. 

Ha en fin söndagskväll! 

Helt utslagen

I går, fredag, hade vi alla lärare inom för- och grundskolan i kommunen kick-off på Mora Parken. Dagens tema var Digitalisering, ett ämne som jag faktiskt gruvat mig för att sitta på föreläsningar om i en hel dag, men det var intressant över förväntan. 

Men helt otippat var föreläsarna helt fantastiska och jag skrattade så att tårarna rann. Verkligen en positiv överraskning då experter inom detta område enligt mina djupt rotade fördomar vanligtvis är trista nördar och vad jag kallar bogger-pickers...Haha, men så var ju absolut inte fallet. Tji fick jag :-) Det blev en toppendag! Härligt! 

Moras rektorer på scenen. 

Jesus klassas tydligen av vissa forskare inom didaktik som en av världens bästa lärare då han använde de ovan listade metoderna när han talade till folk. Variation är nyckeln till en bra undervisning och det var Jesus verkligen bra på som man ser. Underbart! Heja Jesus! 

En kategorisering av elever från förr i tiden. Ingen politiskt korrekthet där inte :-) 

Men nu är jag helt utslagen! Hela veckan har jag varit omgiven av trevliga kollegor och i går ett hundratal kollegor från olika skolor och jag som är en oerhört utåtriktad och social person har varit uppe i högvarv och haft så trevligt och pratat med många. Men även om det låter fantastiskt så har det en enorm baksida för mig, en som folk som inte själva varit med om det kanske inte kan sätta sig in i, och det är behovet av total ensamhet och tid för återhämtning när jag väl kommit hem. 

Sedan jag brände ut mig och gick in i den berömda väggen och blev rejält dålig för några år sedan så har det varit så här. Efter en hel dag bland människor måste jag bara få kliva in genom min dörr och stänga allt och alla förutom den allra närmaste familjen ute. Det har till och med blivit så att jag inte ens orkar svara i telefonen vissa dagar för jag orkar inte prata med en endaste själ, förutom mina barn och föräldrar förstås, efter arbetstid. Så man får sms:a om man vill något. Allt måste vara totalt kravlöst och jag måste få tid och utrymme för total återhämtning.

Jag är alltså en utåtriktad introvert! Och det här kan bli knepigt värre för folk att förstå. 

Oerhört social men med ett enormt behov av ensamhet och egentid.

Jag trivs nämligen alldeles förträffligt i mitt eget sällskap :-)
Tur för mig det. 

Naturen, naturen, naturen är min räddning. Skogarna och vattnet. Här kan jag andas och här får jag återhämtning och kan ladda mina mentala batterier. Tack gode Gud för att jag har detta precis utanför dörren. En vän till mig skrev nyligen på FB att alla behöver vi en skogsglänta, och JA det håller jag fullständigt med om. Tusen tack Gud för att du har gett mig så fina skogsgläntor i livet.

Ha en fin lördagskväll. 

Kram

Det där med jeans...

Jag har faktiskt aldrig varit någon jeans-tjej. Kanske för att jag brukade tycka att jeans var ett hårt och bulkigt och obekvämt plagg och för att jag föredrog byxor av mjukare kvalitet. Jag vet att jag inte hade jeans på mig under hela gymnasietiden i alla fall, om jag ens ägde ett par då.  

Ja, och lägg sedan till alla åren på mycket, mycket varmare breddgrader där det har varit alldeles för varmt att ens ha långbyxor på sig. Det har istället blivit kjol och klänning och byxor av mycket tunnare variant än jeans vid ett fåtal tillfällen då det passad med byxor. 

Jag har inte varit van vid att använda jeans helt enkelt och de gånger jag ens sneglat på jeans så har det varit otroligt svårt att hitta en modell som passar mig. Jag har tyckt att de passar andra men inte mig. 

När vi bodde i Italien hittade jag för första gången ett par lite tunnare jeans och de kom från Ralph Lauren och modellen hette Saturday jeans. De var som sagt gjorda i ett lite tunnare jeans-tyg vilket gjorde dem lite extra gångbara i värmen. Härliga jeans som jag nötte ut och lyckade sedan aldrig hitta just den modellen igen fast jag sökte med ljus och lykta. 

Nu har jag äntligen hittat några märken som har bra jeans och det är bl.a. DKNY, DAY Birger et Mikkelsen samt Calvin Klein. Har man riktigt snygga jeans så kan man också ha dem på jobbet tycker jag, bara man klär upp dem lite med en snygg topp, blus eller en klassisk krispig kavaj. 

Jag älskar, älskar, älskar att matcha toppar med skor!

Jag äger flera sådana konstellationer. 

Svårt förtjust....är en understatement. 

Det gör även att jeansen blir uppklädda på stört. 

Tyvärr har jag upptäckt att belysningen vid spegeln i hallen inte är helt optimal 

och därför är det svårt att ta bra bilder som gör färgerna på plaggen rättvisa. Synd.

Men det här är i alla fall mörkblåa jeans, inte svarta som de ser ut på bilden. 

What I wore to work

Rosa tröja i bomull och ull - GANT

Jeans - DKNY (Donna Karen) 

Rosa mocka skor - H&M Premium Quality Collection

Marinblå tunn täckjacka med härligt paisley foder - Park Lane

Och allt hade jag redan hemma i garderoben :-) 

Jag matchar även gärna kläderna med läppstift, läppglans och nagellack.

Läppstift - Chanel no 458
Lipgloss - Christian Dior no 557

De här jeansen från DKNY är makalöst underbara. Jag skulle ha köpt flera par, men jag visste ju inte då att de skulle vara så perfekta. Det vet man ju inte med plagg just när man köper dem, att de skall bli riktiga favoriter alltså.  De här jeansen är från 2014, alltså fem år gamla. Funkar hur fint som helst ändå. 

Tidig morgonpromenad innan jobbet. 

Det härliga med hösten är att mina skogsvägar och stigar är mina egna igen.

Campingen har troligen delat ut kartor till sina gäster i sommar på närliggande skogsstigar 

och motionsslingor...Ja, så lite trångt har det varit på mina stigar i sommar minsann.
Huamej...

Ha en strålande fin fredag! 

What I wore to work

 När det regnar och ruskar och är grått ute så bli det för ovanlighetens skull jeans till jobbet.

Jeans är ju ett vanligt förekommande och fullt accepterat arbetsplagg här i Sverige, men tänk att jag fortfarande har så svårt att få in det i mitt tänk fastän jag har varit hemma i Sverige i så många år nu. På den amerikanska skolan skulle vi lärare absolut aldrig få komma till jobbet i jeans. 

Fuchsia tröja i tunn merino ull - J. Crew 

Underbart sköna jeans med franskant - DAY Birger et Mikkelsen

Favorit mocka loafers - Marzio på Nybrogatan. 

Very casual och very bekväm. 

Marzio på Nybrogatan i Stockholm har de mest underbara skor jag någonsin hittat. Dessa klassiska och nästan overkligt sköna loafers i mocka finns i alla himmelens färger och känns som ett extra skinn på fötterna. Det är inte många par skor man kan gå barfota i en hel dag och vara skön om fötterna. 

Ja, så var det ju dags att sminka sig också då efter att ha gått osminkad hela sommaren, så fram med målar-kittet. Man vill ju inte skrämma slag på någon.  Lite ovant men det blir snart rutin igen. Jag har på sin höjd haft lite mascara på mig vid tillfälle under sommaren, men det är allt. 

Till hudvård använder jag endast Estee Lauder men vad gäller smink har jag väl beprövade och utvalda favoriter som jag är totalt inkörd på nu sedan många, många år, och jag insåg just nu när jag tittade på denna blid att här finns det en redig mix av många märken inblandade. Men jag har testat och valt det som funkar för mig oavsett tillverkare. Jag gillar till exempel inte Estee Lauders mascara men älskar Lancomes. Och Chanel har de absolut bästa läppstiften och de brukar jag toppa med ett lippgloss från Christian Dior, som inte är med på bilden för det ligger i bilen. 

Jag försöker boa-in mig på min nya arbetsplats. 

Det är lite tomt just nu men det blir nog ändring på det strax.

Jag är dock oerhört välsignad med supertrevliga kollegor i arbetsrummet.
Vi pratar och skrattar och det är en underbar stämning.

Som kontrast till all svensk vardag så avslutar jag här med den senaste bilden som flickorna skickade från Hawaii där de tillbringat tid på tre av öarna och nu är på ön Oahu och Honolulu.  Så vackert! 

Ha en fin torsdag!