Källan till glädje...

Jag tänker för mycket! Det är mitt problem, och värst är det när jag börjar tänka för mycket på vårt svenska samhälle och på det jag ser omkring mig. Jag ser nämligen ett samhälle i total förändring och när den förändringen är klar som kommer vi att vara ett helt annat och väldigt segregerat land, ja, ungefär av den skala man ser i USA idag.

Den stora skillnaden ligger i att här kommer det att få negativa konsekvenser för stora delar av den oförberedda befolkningen av förut aldrig skådade mått eftersom många kommer att stå dåligt rustade att ta hand om sig själva på precis alla plan där välfärdens tjänster och offentliga medel förr fanns med sitt skyddande nät finansierat av skattebetalarnas pengar. 

I takt med att välfärden urholkas så går vi nämligen bland annat mot privatiserad sjukvård, privatiserad äldreomsorg (alltså där man betalar hela beloppet själv mot faktura) och segregerade skolor. För att inte tala om det allmänna pensionssystemet som bara kommer att utgöra ett mycket litet komplement till den pension som folk i framtiden kommer att få spara ihop till alldeles på egen hand.

Hur många svenskar är beredda för det här tror ni? Jag är! Så hade vi det nämligen redan i USA och det fungerade utmärkt för den starka medelklassen och uppåt på grund av att det alltid har varit så i USA och det är därmed en självklarhet att alla betalar sin egen nota. Rättvist och bra tycker amerikaner. De som detta upplägg inte kommer att fungera så bra för här i Sverige är samma grupper som detta inte gynnar i USA: De lågutbildade, sjuka, de med funktionsnedsättningar, de svaga, de arbetslösa och för alla andra som lever marginaliserade av olika anledningar, och inte allt för sällan på grund av dåliga livsval och bakgrund. Dithän är vi på väg gott folk. Är man beredd på detta och kan förbereda sig så är det inga problem, men står man där och inte fattar vad som händer så är katastrofen ett faktum. Tyvärr tror jag att många inte förstår vad som händer i samhället just nu. The wind of change....

Ja, sådana här saker tänker jag på och grottar ned mig i och läser om och tittar på statistik och forskning om och blir därmed frustrerad och ledsen. Det kan faktiskt hända att jag gråter en skvätt av ilska över det eskalerande våldet i samhället samt att vi har en helt handlingsförlamad regering som tappat kontrollen och misskött samhället och statskassan så kopiöst att det  nu inte finns någon återvändo.

Jo, vissa dagar känns tunga. Och så har vi skolan där vi skall göra så mycket med allt mindre resurser. Jag känner mig orolig för många elever och speciellt de som behöver extra stöd och insatser. Hjärtat värker när man ser hur många unga som har svårigheter och skulle behöva de extra anpassningar som det inte längre finns pengar till. Hur skall det bli? Jag försöker göra skillnad varje dag men känner ofta att jag inte räcker till.

Men det hjälper inte att oroa sig eller gå runt och fundera ut lösningar. Jag måste bara sluta tänka så mycket helt enkelt. Jag måste sluta bry mig om samhället och världen och koncentrera mig på det lilla jag kan göra inom min bubbla. Det är svårt för egentligen är jag en regnbågskrigare.  

Men glädjen och positiv energi finns och källan till den hittar jag på närmare håll än man anar. Efter en tung dag svänger jag förbi Bella & Trollet i stallet och oj vilket lyckopiller. Vilken glädje.

Dagen efter kommer jag in på min sista engelska lektion, den sjätte i ordningen för dagen. Trött och tömd efter att ha spelat med i fem föreställningar redan....Men så ser jag vad eleverna har skrivit på tavlan....Omedelbar glädje och energi fyller mig. Det är helt plötsligt som om att jag flyger fram och orkar hur mycket som helst. Ännu ett obeskrivbart lyckopiller. Och alla som har att göra med högstadieelever vet vad jag menar. Sådana här kärleksförklaringar får man inte hur som helst av en högstadieklass. Underbara ungar tänker jag, och så sjunger jag och ler hela vägen hem. 

Ha en fin fredagseftermiddag!