Jag blir så illa berörd...

när jag ser att man sparkar på någon som redan ligger ner. Det är elakt, ja, nästintill sjukt elakt. Då har man verkligen an axe to grind, som man säger på engelska. Det måste råda nästintill hatiska känslor där. 

Jag läser i pressen att Isabella Löwengrip ska ha lurat sina läsare när hon gjorde reklam för olika klädmärken och skrev om en kjol att den var gjord av silke och en tröja att den var gjord av kashmir osv. när plaggen i själva verket innehöll minimala mängder av dessa material och bestod i själva verket mest av polyester och annat konstmaterial. 

Nu fälls hon för vilseledande reklam hos reklamombudsmannen. Läs genom att klicka på länken här: 

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/GGRGAQ/isabella-lowengrip-falld-hos-reklamombudsmannen--ljog-om-kladesplagg

Men herre jösses! Give me a f***ing break liksom! Vem har inte suttit och tittat på ullkappor och kashmir-sjalar på nätet bara för att sedan klicka in sig på produktinformationen och läsa innantill att det är 10% ull i ULLKAPPAN och inte mer än 5% kashmir i sjalen. Men det är ju som ull och kashmir de marknadsförs, eller hur!!???

Att nu ge sig på Isabella Löwengrip över det faktum att hon i sin blogg haft på sig en påstådd kashmir tröja utan så mycket kashmir i samt en silkes kjol utan så värst mycket silke bevisar bara för mig att det finns personer där ute som har som mål att slita henne i stycken, och det skall göras till varje pris. 

Man vill bränna henne på bål liksom. Onekligen kan man uppfatta det som så. Hennes företag gick nästan i konkurs och man är så skadeglad och ivrigt att gnugga skit i hennes ansikte över allt man kan komma på. Mycket för att hon är en ung och vacker och driftig kvinna, och speciellt andra kvinnor vill klösa ögonen ur henne. Män misslyckas lika mycket men blir aldrig behandlade så. 

Män har företag som går i konkurs varje dag. Män är lika framgångsrika och drivna men nästan ingen ger sig på män och absolut inte på samma sätt. Det handlar till allra största del om små, elaka, avundsjuka patetiska människor (läs kvinnor) med bara så lite makt, så börjar de sparka på en annan kvinna när hon redan ligger ner. 

Det handlar inte om något annat här, tro mig? För varför komma dragandes med sådana trivialiteter annars och slå upp det med så stora och så för henne förödande rubriker. Gå till personangrepp. Det är B.S. i min bok! Så behandlar man ingen. Och så tordes de som gör detta absolut inte göra så länge hon var stark och framgångsrik och innan företaget gick utför. För dessa elaka krakar är inte starka och modiga nog att ge sig på folk medan de står upp, nej, så de väntar tills de redan är sårade och därmed lättare att skada ännu mer. Jag kan typen. Jag har tyvärr träffat på dem. 

Vidare har man ju som konsument innan man köper något ett alldeles eget ansvar att kolla upp vad varan är gjord av. Gå in på vilken websida som helst där man kan klicka hem kläder. Det står sällan Röd Polyester Tröja i beskrivningen på en tröja som innehåller lite ull, det står med allra största sannolikhet Röd Ulltröja även om tröjan bara består av 10% ull. 

Som sagt var så blir jag mycket illa berörd när man behandlar en annan människa på det här sättet och kanske för att jag har varit med om det själv och vet att det är fruktansvärt. Att redan ligga ned och sedan få ta emot käft-smäll efter käft-smäll av små elaka människor, oftast andra kvinnor. 

Det är min erfarenhet att kvinnor kan vara hur elaka som helst mot andra kvinnor, och att de då mycket gärna ger sig på någon som redan befinner sig i underläge. Det blir ju lättare då. 

När jag kände mig som allra ynkligast och svagast i livet, när jag redan mådde som värst, när jag var mitt i en tragisk och jobbig skilsmässa med ledsna barn och andra svårigheter och oklarheter gällande livet så gav sig två kvinnor på min arbetsplats på mig. Jag blev utsatt för lögner och trakasserier. Vuxenmobbing. Grymheter som jag inte ens trodde var sanna, mest för att jag absolut inte i min vildaste fantasi hade kunnat tro att någon kunde vara så beräknande elak. Jag trodde inte ens att det fanns sådana människor. Jag hade varit naiv och levt ett skyddar liv och trott gott om alla. Det gör jag tyvärr inte längre. Upplevelsen har förändrat mig ända in i kåren av mitt jag, tyvärr. 

Det har tagit flera år att komma över det jag skriver om nu och jag har bearbetat det genom åren i fler än ett blogginlägg. Historien slutade med att jag sa upp mig och gick på dagen från arbetsplatsen. Men det blev att trauma att hantera. Jag hamnade i en utmattningsdepression. Nu har jag rest mig upp igen och kan faktiskt säga att jag är i en mycket bättre position än mina före detta antagonister på många plan. Det kallas karma. 

Som tur var har jag kommit över det hela nu, men jag kommer aldrig att glömma. Dagen jag såg en av dessa elaka kvinnor i ett sammanhang och inte kände något alls så visste jag att jag var över det. Förr när jag råkat stöta på någon av dessa elaka människor så har hela kroppen reagerat. Magen har vänt sig ut och in och jag har blivit illamående och känt ilska. Nu känner jag inget längre. De berör mig inte. Jag kan bara konstatera att de är vidriga människor, och det kommer de alltid att vara.  Sådana som passar på att sparka på någon som redan ligger ner. Inte undra på att jag blir extra illa berörd när jag ser att andra blir utsatta. Det drabbar individen hårt. 

Isabella Löwengrip kommer att resa sig igen. Hon kommer att bli otroligt framgångsrik inom någon helt annan bransch än den hon var i innan. Jag vet det för hon är den sortens människa. Och även om hon då kommer att verka oberörd och människor kommer att fjäska som aldrig förr på det sätt som ytliga människor gör runt sådana som hon, så kommer hon att ha sin shit-list och hon kommer att komma ihåg exakt vilka som sparkade på henne när hon låg ner. Det är så vi funkar. 

En sommarbild - Nu längtar jag till varmare dagar. 

I morgon är det Valborgsmässoafton men vi jobbar 8-16. 

Eleverna är lediga medan vi lärare har så kallade K-dagar. 

Ha en fortsatt trevlig eftermiddag! 

Tio år som bloggare!

I dag firar jag tio år som bloggare, och min blogg fyller därmed tio år! 

Att börja blogga är bland det bästa jag har gjort. Förutom att det är enormt roligt att skriva och fotografera för bloggen så har jag också fått en hel del otroligt fina blogg-vänner. Både bland personer med egna bloggar och bland en del bloggläsare. I bland känns det som lite med de brevvänner man hade förr i tiden, sådana som man aldrig träffat men ändå visste så pass mycket om att det kändes som om att man kände varandra rätt väl. 

Ja, det är faktiskt så att jag tror mig känna av personligheterna hos de bloggare som jag ofta interagerar med genom våra kommentars-fält. Bara så kul och det var helt oväntat. Jag hade absolut inte ens anat att det skulle kunna bli så när jag började. Helt fantastiskt! 

Jag har faktiskt bloggat nästan varenda dag under tio års tid nu. Ja, tänk vilken resa och personligen så känns det som en fantastisk fin dokumentation av vårt liv under den tiden. 

Jag började blogga innan uppkomsten av så kallade Influencers, visst fanns det någon enstaka, som Blondin-Bella, men de var rätt sällsynta, och jag förstod aldrig riktigt syftet som ju var helt och hållet kommersiellt.  

Det var många som startade bloggar på den tiden, för det var liksom på modet då, liksom den tidens sociala media att ha. The in-thing. Men vi är faktiskt ganska få som fortsatte när de flesta hittade andra sociala media kanaler som instagram till ex. 

Kanske vi som bloggar av den anledning att vi verkligen älskar det och inte bryr oss så värst mycket om trender är de som finns kvar, och våra bloggar har för det mesta ett helt annat syfte än de som kommit på senare tiden och vars mål oftast är att påverka unga människor att konsumera. 

Min blogg har funnits på två språk. Jag bloggade nämligen helt på engelska de första fem åren för det var det språk som mitt hjärta pratade då. Engelska alltså, efter nästan 20 år i mitt amerikanska liv och bland amerikaner. 

Med tiden blev min röst svensk, imagine that! Och nu känns det mest naturligt att blogga på svenska och detta trots att en läsare i USA tyckte att jag var pretentiös som börjat blogga på svenska. Haha...det fick jag skit för minsann. Men den läsaren bad senare om ursäkt efter att jag förklarat att svenska faktiskt är mitt modersmål. 

Min blogg har också haft olika namn. Jag hade ju aldrig från början tänkt att jag skulle behöva byta namn men helt plötsligt så passade inte namnet på bloggen ihop med mitt liv längre. 

När jag började blogga var jag fortfarande gift men en yrkesofficer i den amerikanska flottan. En som jag hade beställt genom universums lag (attraktionslagen, the secret) en kväll efter att jag hade varit och sett filmen TOP GUN på sommarlovet mellan åttan och nian. En sådan där kille ska jag ha, tänkte jag, och så blev det också. Men den beställningen hade jag förträngt bara för att minnas långt senare efter det att jag blivit en Navy Wife och levt ett fantastiskt spännande och internationellt liv. So, be careful what you wish for! Det blir för det mesta sant :-) 

Namnet på min första blogg blev således The Fortunes of a Navy Wife. Efter en tid i Sverige bytte jag till Our Life in Sweden, men där blev jag trakasserad av en anonym läsare på ett sätt som gjorde att jag inte ville stanna kvar där så värst länge, det var som att ha en stalker som ville en illa, så jag lösenords-låste den bloggen och bytte till As we Walk in Fields of Gold, efter en av mina favoritlåtar av Sting, och lagom tills dess att vi flyttade tillbaka till USA och Kalifornien igen. Den bloggen innehåller alltså  blogginlägg från tiden i Kalifornien (och är väldigt trevlig att titta tillbaka i). The Fields of Gold som Sting sjunger om i sin låt syftar nämligen på Kaliforniens underbara vallmo-fält, tillika Kaliforniens state flower. 

När vi senare flyttade hem till Sverige igen och köpte ett renoveringsobjekt vid Orsasjön så passade det bra att starta ett nytt kapitel i livet med ett nytt blogg-namn The Swedish Lake House, vilket är exakt samma blogg där jag bloggar nu fast under namnet Från Glam till Damm, som jag ändrade när jag började tycka att livet i ekorrhjulet och resan mot ekonomisk frihet innehåller lite väl mycket damm och alldeles för lite glam :-) I bland måste man ju få tillämpa lite humor....

Både bloggen The Fortunes of a Navy wife och As We Walk in Fields of Gold finns länkade till höger här på min bloggsida under titeln My Previous blogs medan Our Life in Sweden är låst och det är bara jag som kan komma in där, på grund av den där otäcka människan. 

Här nedan är några av de bilder som jag hade med i mina allra första blogg inlägg för tio år sedan.....

Huset som jag köpte i byn Kråkberg i Mora när vi hade flyttat hem till Sverige första gången efter att ha bott i Japan på en stor amerikansk flottbas. 

Vi hade rätt galna grannar, men man kunde se sjön från huset och skogen låg runt hörnet. Vi sålde huset när vi flyttade tillbaka till Kalifornien. För jag skulle ju aldrig komma tillbaka till Sverige. Over my dead body liksom. LoL! Man skall heller aldrig säga aldrig. 

Älskade superfina hus! Vårt första egna hem i Sverige efter alla åren utomlands. 

Hela familjen i Washington D.C. 

My Girls! 

Så här skrev jag i mitt allra första blogg-inlägg som sprillans ny bloggare för tio år sedan: 

28 April, 2010

"I never thought I would start my own blog. I am actually not still convinced this is a good idea, yet. The reason: I am terribly private and very shy. Not that anyone who knows me would ever believe that, but I am. Ok, I must admit I have no problem standing in front of 300 people and give a presentation, but when it comes to issues pertaining to myself I clam up, and thus, I kind of have to talk myself into this blog-thing....

The purpose of this blog is primary to make it possible for all my lovely friends and family worldwide, yes we are quite the international crowd, to follow our daily life and doings and to see plenty of pictures of the girlies. So hold on for dear life, here we go!"

Alltså det är bara så kul att blogga! Jag älskar att skriva i min egen blogg och jag älskar att läsa andras bloggar. Det är en helt egen värld som jag älskar att besöka eller fly in i och där trivs jag toppenbra. 

Grattis till min blogg på 10-års dagen! Hipp-hipp hurra! Nu kör vi tio år till, minst! 

Japp...

då var det söndag igen då, efter en väldigt skön och trevlig helg. Humöret är på topp för nu nalkas den bästa tiden på året. Våren och försommaren. Då allt blir så ljuvt och vackert. Det behöver vi alla nu. 

På tal om ljuvligt och vackert: Utanför dörren växer massor av tulpaner och det trots att jag inte har planterat några tulpanlökar alls. Alltså, bara en sådan sak. Jag förundras. Var kom de från liksom? 

Fredagens middag: En fantastiskt god men superenkel kycklingsallad med grillat kycklingbröst, spenat, isbergssallad, ruccola, avocado, tomat, feta ost, krispig bacon och en rejäl klick tryffel majonäs. Mums, mums...

Tidig lördag morgon i soffan med mitt morgon kaffe och skrivbok. I den planerar jag mitt liv. Jag älskar att göra listor och planer och uträkningar. Skriva ner och därmed manifestera hur jag vill ha det i livet och planera vad som komma skall. Hur lång tid tar det att spara ihop till en miljon kontant till exempel? Det vet jag nu, och i lördags morse gjorde jag upp en exakt plan för att göra det. Vad kul det skall bli! GOALS! YES! Älskar att ha något att jobba mot. 

Helgfrukostar....Det blir ju bara så bra när man har lite extra tid och kan ta det lugnt. 

Lördagens middag: Grillad pepparbiff (av rostbiff).  Säsongspremiär på grillen förresten. 

Till det lagade jag till smörstekt färsk sparris och en salsa på avocado, tomat, rödkök och fetaost. 

I dag, söndag, har vi varit uppe på fäboden norr om Orsa och krattat löv. Jag blev så överraskat lycklig av att kratta! Tänk! 

Jag tror att det har att göra med att världen är så galen och så upp och ner just nu och då mår man säkert extra bra av att få göra något jordnära som att kratta löv och påta i trädgårdslanden till exempel. 

Dessutom ser man resultat på en gång och det blir så fint. Det syns att man har gjort något och man blir så nöjd liksom. 

En av de mest fridfulla platser jag vet. 

Det var alldeles knäpptyst förutom ljudet av kvittrande vårfåglar och göken. 

Jag hittade en endaste liten påsklilja. Men det kommer....

Snart kommer hela gården att svämma över med ett hav av vitsippor. 

Det här är en liten syren-berså från min gammel-mormors tid. 

Bara så mysig och den ger lite skugga under heta sommardagar. 

Mina högstadie elever vet förresten inte vad en berså är. Jag har frågat :-) 

Våren har inte kommit så långt här. Det märks verkligen tydligt att Sverige är ett avlångt land. 

Färdigkrattat. 

Det blev så fint. Och solen värmde och jag blev så lycklig :-) 

SIMPLE ABUNDANCE  

Verkligen. 

Ha en superfin söndagskväll. 

Nu väntar en kortvecka på jobbet och sedan Valborg. 

Härligt! 

Stor kram. 

Att tjuv-kika i andras bokhyllor...

Skrivet 5:40 - Alltså den här underbara egentiden på morgonen. Den är guld värd. Att få sitta här med min kaffekopp i det nästintill himmelska morgonljuset och få samla tankarna om livet och inför dagen är som sammet för själen. Just den här tiden i total stillhet och reflektion är så viktig för mig för jag har märkt att den gör skillnad.

I dag är det fredag redan och tänk vad denna vecka bara blåste förbi i vad som känns som absolut maxhastighet. Ibland undrar jag om det är bra eller dåligt att tiden går fort och jag har kommit på att det beror på.

Just nu befinner jag mig i vad jag tänker på som en ”transport-sträcka” i livet, en tid då jag gör stora uppoffringar och indragningar på olika områden för att senare aldrig någonsin i livet behöva göra det igen. Jag lever som ingen annan nu för att kunna leva som få senare. Ja, och då är det helt OK att tiden tickar på snabbt kan jag konstatera. Det är ju bättre att åka Concord mot destinationen än att ta The-Slow-Boat-to-China liksom.

Men när ekorrhjulet spinner på snabbare än någonsin är det just de här guldstunderna i absolut stillhet som är den stora återställaren av allt. Att få ankra lugnet och sortera upp tankarna och bara få existera i total och djup tacksamhet är motvikten till allt det där andra som lätt gör att vi börjar stressa oss sönder och samman och tappa fokus på vad som egentligen är det viktiga i våra liv. 

Morgonljuset. Det magiska. Köket och en del av vardagsrummet badar i det på morgonen.

Morgonljuset lyser upp min fina karta på Italien och målningen av älskade Hotel del Coronado. Italien som var vårt hem i några år och Hotel del som är ett av mina absoluta favoritställen på våran ö i södra Kalifornien, har självklart sina platser på väggen hemma hos oss. De är ju en del av mitt liv. 

Nästan allt i mitt hem berättar historien om mitt liv på ett eller annat sätt. Ja, faktiskt nästan varenda möbel, matta, tavla, fotoram, prydnadssak, julgransdekoration och mattallrik har en speciell story. Jag skulle ha väldigt svårt att leva i ett hem fyllt med trendig och totalt opersonlig mängd-inredning. Ja, ni vet sådant som man ser på många influencer-konton. Sådant där som de flesta har hemma nu. Samma soffor, samma tavlor, samma mattor, samma av alldeles för mycket vilket får mig att nästan tycka synd om människor som uppenbarligen verkar har ett behov av att vara som alla andra och inte våga ta ut svängarna i sin helt egna stil. Trist, tråkigt. Men alla har ju sin stil sägs det: Sin egen eller som-alla-andra-stilen.

Själv älskar jag att gå in i ett hem och bara genom att titta på hemmets innehåll kunna utläsa historien bakom de människor som bor där. Vilka är de? Vad har de för intressen? Vart har deras resor tagit dem? Etc.. Och det blir ju svårt i ett helt opersonligt hem där målet är att kopiera en trend. 

Går man in i ett typiskt amerikanskt militärhem så brukar man lätt som en plätt kunna avgöra vilka länder familjerna varit stationerade i samt om de varit övervägande vid Stilla Havs-flottan eller Atlant-flottan. Det ser man på inredningen. Kommer man in i ett hem med en massa persiska mattor så vet man med all säkerhet att man här varit med i Persiska viken, men kan även ha varit i Medelhavsområdet runt Turkiet. Finns det marmor och keramik i glada färger har familjen ett förflutet på en bas i Italien eller Spanien. Ett riktigt tränat öga kan till och med se skillnad där, och har man en massa blå-vit porslin, asiatiska möbler och underbara hibachis så har familjen alla gånger bott några år i Japan. 

Det är ju bara så kul med helt personlig inredning....Jag är dessutom svårt förtjust i att smyg-kika i andras bokhyllor. Men tala inte om det för någon J - Tell me what you read, and I’ll tell you who you are, var det någon som sa. Håller någon med? Jag tror att det ligger något i det faktiskt. 

TGIF! 

Lönepåslag och det där med löftet om slopad karensdag.

När jag åkte till jobbet i går morse så slog det mig helt plötsligt vad makalöst fantastiskt det är att livet trots allt rullar på till största delen som vanligt för min del. Förutom det där med social distansiering, lite extra handhygien samt att vi är väldigt rädd om våra äldre så lever jag livet i stort sett som förr. 

Jag har svårt att tänka mig hur det skulle vara att leva i ett samhälle som har stängt ned och där människor nu lever under undantagstillstånd. Där man stängt ned stränder och nationalparker och skogar och ja, till och med havet, eftersom det i Kalifornien nu tydligen inte ens är tillåtet att vistas ute på havet i sin alldeles egen båt. 

Inte undra på att de som tänker lite extra i alla lägen nu börjar ifrågasätta om situationen på vissa ställen inte missbrukas för att få kontroll över folket vad gäller även andra områden än smitt-spridning. För varför skulle man inte få sitta i sin bil och titta på solnedgången till ex. och varför skulle man inte få vandra i en nationalpark?  Och varför får man böter om man är ute och går alldeles ensam på stranden och som enda person där dessutom? Det ligger ju absolut ingen risk för smittspridning i de situationerna. 

Nej, det där är svårt att förstå och därför är jag glad att jag lever som jag gör just nu. I princip helt som vanligt. Går till jobbet på skolan varje dag och träffar flera hundra elever. Hur trevligt som helst trots att det kändes lite trögt efter ledigheten.

På tal om jobb så fick jag ett rejält lönepåslag. Jag blev otroligt förvånad och förstås enormt glatt överraskad. Summan var nämligen mer än dubbelt så hög som jag räknat med, faktiskt 150% mer än jag trott, eftersom jag redan i förväg hade tänkt ut en möjlig summa i huvudet. Jag hade till och med nästan ställt in mig på att ingen skulle få någon lönehöjning nu i dessa tider då både staten och därmed kommunerna måste tänka på att spara in om det skall räcka till allt. Men tack kära gode Gud säger jag då. Det är ju alltid både välsignat och motiverande med ett rejält tillskott i kassan. 

För mig är det onekligen väldigt motiverande med högre lön eftersom jag är av den orubbliga åsikten att YOU GET WHAT YOU PAY FOR. Lönen har ett oerhört högt signalvärde nämligen. Chefer som ger anställda en låg lön signalerar, vare sig de förstår det eller ej, att de inte förväntar sig något arbete av högre kvalitet minsann, medan chefer som gör tvärtom sänder signalen att de förväntar sig en stor och betydande insats. Haha...Ja, så nu känner jag verkligen att här gäller det att prestera så att man lever upp till förväntningarna, vilket var hur jag tolkade budskapet. Haha...Jag som skulle dra mig tillbaka lite och ta det lugnt :-) Fortsätter det så hår så blir det svårt att gå i pension tidigt. Ja, det skulle ju vara typiskt!

På tal om lön så märkte jag häromdagen att regeringens utlovade slopade karensdag inte alls innebar någon slopad karensdag minsann. Näp! Alla som är anställda får, helt oberoende av lönenivå, en schablonsumma på 700 kronor före skatt vilken blir ca. 490 kronor efter skatt istället för vanlig sjukpenning som är 80% av lönen.

Upptäckten gjorde mig heligt förbannad rent ut sagt! Inte undra på att folk går till jobbet fastän de har symtom! Istället för att slopa karensdagen som regeringen ju faktiskt gick ut och lovade och sa att de skulle göra, och som vi alla trodde att de skulle göra, så får man alltså fjuttiga 490 kronor istället för sjukersättning, som alla hade trott att de skulle få, på första sjukdagen. Helt oacceptabelt låg ersättning! I min mening så gör den inget för att hindra smittspridningen i samhället. Många har inte råd att vara hemma vid minsta symtom som de uppmanas att vara om ersättningen är så låg. Tyvärr så vet vi ju att den grymma verkligheten är att pengar kommer före människoliv i alla situationer, varje dag på veckan året runt. 

Förutom upptäckten om avsaknaden av den av regeringen utlovade slopade karensdagen så orkar jag knappt titta eller lyssna på något om situationen längre eftersom det är overload. Det blir som det blir och det är bara att göra det bästa av situationen.

Vidare tycker jag att det rapporteras om Corona precis som om att det hela bara gäller Stockholmarna. Alla kurvor och lägesrapporter handlar nämligen nästan helt uteslutande om läget i Stockholm. Precis som det var efter terrorattacken 9-11, allt handlade om planen som flög in i The World Trade Center i New York. Jag träffar till faktiskt ofta på människor som inte vet att ett plan även flög in i Pentagon och att ett tredje gick i backen i Shanksville, Pennyslvania.

Det är mycket vanligt att vi i resten av Sverige helt glöms bort av politikerna i Stockholm som skall värna hela befolkningens intressen. Så är det absolut bland många miljöpartister misstänker jag. Ni vet de politiker som vill höja bensinpriset så att ingen skall ha råd att åka bil, de som säger att vi helst skall sluta åka bil helt och istället cykla och åka kollektivtrafik.

HALLÅ! De verkar ju alltså pinsamt omedvetna om alla människor på landsbygden i resten av Sverige. Människor som har tre mil till affären, en mil till närmaste granne och sju kilometer till postlådan. Alla Sveriges lantbrukare, alla som bor i norr. Alla som bor där bussen går en gång om dagen eller inte alls.

Vilken miljöpartist var det nu som sa: "Det är inte en rättighet att bo på landsbygden"!? Även om man kanske inte längre kommer ihåg vem som sa det så kommer vi på landet nog aldrig att glömma att man sa så på Rosenbad. Ja, så det är ju inte någon överraskning att all rapportering och alla rapporter baseras på läget i Stockholm.

Ha en strålande fin torsdag! 

Lite guldkant på tillvaron

I lördags gjorde vi en blixtsnabb visit i Stockholm. Vi hade tajmat det så att vi var framme tio minuter innan Svenskt Tenn öppnade. Vidare hade jag använt deras consierge service vilket gjorde att varan bara var färdig att hämta upp. Så supersmidigt! Och speciellt i dessa corona-tider. 

Vi parkerade vid trottoarkanten precis utanför butiken och jag var första kunden i affären. Jag spritade händerna, vid ett bord som var uppställt precis där man klev in i butiken, plockade upp Vänskapsknuten i mässing, som jag beställt och som vi skulle ha med oss i 30-årspresent till den också nyblivna mamman. 

Avslutningsvis tog jag en snabbvända in i utställningen Japanese Magnolia, där jag också var alldeles ensam, och klev sedan omedelbart tillbaka in i den väntande bilen. Yes! Smidigt som bara den. Så snabbt har jag aldrig avhandlat Svenskt Tenn förut. Man vad gör man inte i dessa tider? 

Det var dock helt underbart att få en glimt av Stockholm...Tänk vad lite som behövs för att man skall bli glad. Man hade ju verkligen velat stanna kvar och vandra runt och kanske sätta sig ner och ta ett glas rosevin i solskenet, på en lördag och allt. Men det får bli längre fram. 

Efter besöket på Svenskt Tenn åkte vi hem till lilla familjen för att gratta till nyfödd lillasyster och nybliven 30-årig mamma. 

Så mysigt och vi kunde sitta ute i solen på baksidan och fika. Våren hade kommit så mycket längre än hemma i Dalarna. Träden blommade och gräsmattor och buskar var vårgröna. Energi-kick! Verkligen.

Hemma under påsklovet har vi bland annat satt lite extra guldkant på tillvaron med supergod mat som jag haft både tid och lust och inspiration att laga. Det kan ske mirakel minsann bara man får lite lugn och ro och ledig tid. 

Jag har gjort blomkålsmos för första gången och det är verkligen supergott!
Det skall tydligen vara så mycket nyttigare än vanlig potatismos också. 

Gorgonzola-fyllda köttfärsbiffar med lök och sparris. Mums! När man steker på biffarna så sipprar lite av gorgonzolan ut i stekpannan och häller man på en liten skvätt vispgrädde så har man genast en super-god sås. 

I går jobbade jag första dagen efter lovet och det gick riktigt bra. Jag har ju världens bästa kollegor och elever och det gör skillnad. Så trevligt att se alla igen. Eleverna är friska som attans vill jag passa på att meddela. Inget bortfall där minsann. 

Nu håller vi tummarna för att hälsan fortsättningsvis skall ligga på topp bland alla inblandade tills vi får gå i mål i början av juni och ta sommarlov. 

Då kör vi tisdag då! 

Ha en riktigt fin dag och var rädda om varandra där ute. 

Det är så viktigt med rutiner!

Good Morning Lovlies!

 Nu är det slut på påsklovet. I dag kliver jag på ekorrhjulet igen. Jag måste vara ärlig och säga att jag absolut inte känner någon vidare entusiasm eller lust inför det. 

Längre ledigheter påminner mig nämligen om ett liv i total frihet och om vad jag kan göra med all min egen-ägda tid om jag inte skulle behöva löne-arbeta för mitt uppehälle. Att ägna ett helt vuxet-liv till att göra karriär är enligt min mening totalt överskattat i jämförelse med ett liv där man äger sin egen tid varje dag året runt och därmed kan välja exakt att göra vad man själv vill resten av livet.

Det svenska samhället och hur det är uppbyggt är inte alls anpassat för en sådan livsstil på samma sätt som till exempel USA är där det finns ett mycket större utbud på både aktiviteter och lediga vänner mitt på dagen och inte bara efter kl. 16 som här på mindre ort i Dalarna till exempel. Det är också säkert därför som många gruvar sig för att gå i pension, för vad skall de göra hela dagarna liksom?

Jag känner också ett litet antal väldigt förmögna människor här på orten som går till ett jobb (som inte har gjort dem rika, eftersom det är ärvda tillgångar, och där jag själv inte skulle sätta min fot om jag slapp) varje dag som vanligt fastän deras passiva inkomster är flera gånger högre än vad mångas årsinkomster är.

Jag har funderat lite över varför de inte bara slutar jobba och lever livet, men jag har faktiskt kommit fram till att förutom att de inte vill så är det nog så att många av dem inte vet hur man gör helt enkelt. De känner troligen inte till livet utanför ekorrhjulet, kanske just för att utbudet är så enormt begränsat här. Så vad skulle de göra med all sin alldeles egna och fria tid liksom? Majoriteten tänker ju inte alls som jag i detta ämne, och det är ju helt i sin ordning det med. Men ibland slås jag av tanken att människan kan bli så invand i en slentrian att det blir svårt att ens kunna föreställa sig något annat.

Men det hela är en vanesak, jag lovar! Jag känner flera pensionärer som gruvade sig för pensionen men som nu, när det har gått ett tag, är så upptagna att de inte ens kan tänka sig hur de någonsin hann med att jobba heltid. Det gäller bara att ha förmågan att bygga upp ett riktigt meningsfullt liv fyllt med roliga aktiviteter som man finner glädje i samt rutiner som håller en på banan och inte gör att man stannar i sängen eller blir slö och förslappad.

Ingen ledig tid i världen är nämligen värt så vidare mycket om man inte är i god fysisk och mental form och är frisk och har en hälsa som tillåter en att vara aktiv och njuta av friheten, upplevelser och resor.   

 Rutiner är otroligt livsviktiga faktiskt, även om de inte alls behöver vara lika rigorösa som när man deltar aktivt i yrkeslivet. Rutiner, eller i alla fall en plan, håller oss nämligen vid bättre hälsa både mentalt och fysiskt och det är skönt att veta ungefär vad man skall göra varje dag med den underbara skillnaden att man kan ändra sina rutiner när som helst eftersom frihet också innebär flexibilitet. Men ingen mår bra av att vandra i planlös tristess.

Träning är ett måste! Man måste hålla kroppen och knoppen i optimal form. Personligen tycker jag till och med som ett ansvar som var och en måste ta för sig själv för att inte belasta vården i onödan nu när den är finansierad av skattebetalarnas pengar. Då tänker jag att det är nästintill fräckt mot resten av befolkningen att inte leva så hälsosamt man bara förmår. Eller hur?

På tal om rutiner, själv är jag till exempel en morgonmänniska och dricker mitt morgonkaffe i sängen kl. 5:45 varje morgon oavsett om jag ska till jobbet eller om det är helg. Nu hela påsklovet har jag gjort exakt samma sak. Jag älskar morgonen. Det är min tid på dagen. Där finns ett obeskrivligt lugn och den här tiden på året även ett magiskt ljus som man inte kan ta igen i någon annan av dygnets timmar. 

Jag hörde just nu på nyheterna att just bristen på rutiner bland människor som har blivit permitterade från jobbet eller av olika anledningar är isolerade i dessa corona-tider leder till återfall av olika missbruk samt en ökning av mental ohälsa bland annars till synes friska och sunda människor. Japp! Rutiner är inte att underskatta minsann. Vare sig man jobbar eller strävar efter ett liv i frihet.

Nu skall jag ta en motionsrunda med Lando i min Dalaskog och sedan hoppa in i duschen och vidare in i ekorrhjulet. En och en halv vecka kvar till nästa ledighet...Snart är det sommarlov! 

                                    Ha en fin dag och var rädda om er där ute! 

                                                                 KRAM