Jag är utsatt för klasshat

På road trip genom USA

För en liten tid sedan skrev jag ett inlägg om klasshat. Jag inspirerades att skriva om ämnet efter att jag under sömnlösa nätter råkat snubbla på ett program som heter Tendens Dokumentär och som hade gjort en serie om klasshat där de inledande delarna hette Dom Kallar oss White Trash och där de efterkommande delarna Akademikerjävlar. 

Jag blev helt fascinerad av serien och inte minst för att jag fick jordens AHA-upplevelse av det jag hörde. Jösses, tänkte jag. Det är ju precis det här jag har varit med om....Ha! Var det så enkelt att det var klasshat det handlade om hela tiden?! 

På något sätt så var den insikten enormt befriande för mig då jag helt plötsligt kände att det jag har varit med om här på mindre ort i Dalarna, sedan jag flyttade hem efter tjugo år utomlands, egentligen inte hade något som helst med mig som enskild person att göra, och därmed inte heller är något som jag behöver ta så värst personligt. Även om det svider och gör ont. 

Men även om jag vet att inte ta det personligt längre är fenomenet en bidragande orsak till att jag håller mig mest för mig själv här hemma på orten. Av förekommen anledning så ligger jag lite lågt och beblandar mig inte så mycket med ortsborna, eftersom jag har dålig erfarenhet av det. Jag har mina egna rutiner och lever i min egen bubbla men har kontakt med vänner som bor på andra platser i Sverige och förstås mycket tät kontakt med framförallt mina vänner i USA. 

Japp, så är det nu och det är bara att acceptera. Jag tror inte att klass skillnader går att sopa under mattan. Det kan vara svårt att bo på en mindre ort och jag tror att man måste vara enormt stark som återvändare för att ens klara av det. Det hjälper också att jag har en grupp likasinnade på andra ställen och så mina fina vänner utomlands som finns där i ur och skur. 

Jag fick en otroligt fin och välformulerad kommentar från svenska Annika som är Universitetsprofessor i San Diego efter mitt förra inlägg. Jag tycker verkligen att hon sätter fingret på hur det är att leva på mindre ort som annorlunda och därför vill jag dela med mig av hennes kommentar här. Annika har annars en superbra egen blogg som man kan hitta om man klickar  HÄR.  

Tusen tack för din kommentar Annika! Jag tror den klargör ganska mycket hur situationen ser ut för oss Akademikerjävlar som flyttat hem till en mindre ort på landsbygden. 

Skillnaden mellan Annika och mig här är att jag var väldigt naiv när jag flyttade hem och förstod inte att jag skulle behöva förminska mig själv för att passa in. Anledningen till den missen var att för mig var det helt självklart att alla skall få vara den man är och att man skall få vara stolt över allt man gjort i livet. Istället blev jag utsatt för elakheter. Men nu vet jag bättre. 

Här kommer Annikas kommentar: 

"Funderat lite kring det här med små samhällen och utanförskap. För mig har det alltid varit självklart att i småstads-Sverige (finns säkerligen många undantag men där JAG växte upp i vilket fall) var det inte okej att sticka ut åt nåt håll. Jag hade kompisar där problemet var att familjen hade mer pengar än andra i samhället (internatskolor för barnen, flera hus eller hästägande t.ex. som gjorde att det skvallrades). I mitt fall handlade det mest om att vara bra i skolan - fick man full pott på prov och sånt var det bäst att ljuga och säga att man hade fått treor eller fyror (på min tid). Kunde man svaren på alla frågorna så svarade man ändå inte så ingen skulle tro att man var en som smörade eller var en besserwisser. Det är en lärdom jag har tagit med mig till småstäder och små samhällen överallt annars också. Jag tonar ner min utbildning - jag brukar säga att jag är lärare om jag inte vill skrämma folk, det låter inte lika läskigt som universitetslärare eller doktor eller professor. 

Jag känner sällan av riktig elakhet pga. sånt här, däremot ofta rädsla för det annorlunda eller rädsla att verka okunnig som leder till tystnad eller avståndstagande. Om man t.ex. är på en fest (i min svenska uppväxtort) och någon frågar vad man gör och man säger att man är fakultet på ett universitet i San Diego så blir det ofta tvärstopp i samtalet. Då vänder sig folk till sin ANDRA bordsgranne och ställer samma fråga (och blir lättade när svaret blir "jag är sjuksköterska"...). Men som sagt i mitt fall har det aldrig slagit över i rena elakheter (jo, när jag var tonåring i skolan)....men så har jag ju aldrig försökt att flytta tillbaka igen utan bara varit på korta besök. 

Man kan vara förstående mot de här tendenserna och man kan anpassa sig en del. Problemet är att jobbar man alltför hårt på att anpassa sig och inte skrämma nån så får man ju gömma så mycket av den man är och det man gör. Det blir jobbigt i längden. Därför räcker det med korta besök för mig i sammanhang där det är hårt tryck på att passa in. Ska jag slappna av och ha roligt och trivas så är det med folk som accepterar "hela paketet" - utbildningen, utlandsboendet, nördigheten ;) osv.

Hoppas du iallafall har en "kärngrupp" omkring dig som accepterar dig som du är! Det behöver man för att må bra.
Kram"

Jag vattnar slänten utanför vårt hus i Monterey, Kalifornien. 

Ha en riktigt fin dag! 

Vad blir det för mat?

Söndagens middag: En favorit i repris!

Lax med gorgonzola. 

Lättlagat och supergott.

Detta behöver man: 
Lax
Broccoli
Gorgonzola ost
Grädde
Lite riven Ost
Citronpeppar & salt

Grädda i 225C grader i ca. 25 minuter

I dag är det måndag och vi kliver på ekorrhjulet igen. 

Ha en fin tur! 

Man skall inte låta de små sakerna i livet bli de stora sakerna

Att få skriva av mig om allt möjligt, det tycker jag är skönt. Det är liksom befriande att få ur mig mina tankar och funderingar och göra dem till ord, meningar och hela berättelser. Få ur dem ur huvudet och få ned dem på pränt. Det är ett fantastiskt sätt att både bearbeta och sortera upp sådant som händer i mitt liv. När jag har gjort händelsen till en text så ser jag helt plötsligt solklart vad det hela handlar om och sedan är det lättare att gå vidare i livet eftersom det är avhandlat och klart på något vis.

Genom åren har jag lärt mig att det inte är så värst produktivt att gå runt och älta för det stjäl nämligen bara en massa livsenergi och tid från sådant som är mycket viktigare och som man egentligen borde fokusera på istället. Been there. Done that. Tyvärr. Jag har hakat upp mig på saker som har tagit år av mitt liv. Fy för det!

Men det är ju också så att vissa händelser måste få ta den tid det behöver för att man skall få det ur systemet. Sorg, chock och trauma till exempel, det behöver få vandra sin stilla gång genom olika stadier eftersom det måste bearbetas. Så jag menar inte att man skall ignorera sådant som man mår dåligt av för då kan det bli väldigt fel och har man riktigt otur så kan man få bära det med sig som osorterat och felpackat livsbagage i alldeles för många år vilket också stjäl av livet.

Det jag syftar på är sådana där negativa småsaker i vardagen som man skall försöka att låta bli att haka upp sig på även om de känns både illa och irriterande. Man skall försöka låta bli att göra en hel storm av små vindpustar och absolut inte låta de små sakerna i livet bli de stora sakerna.

Det bästa är att istället försöka ta kontroll över tankarna och medvetet styra bort tankeverksamheter från den negativa händelsen och fokusera på annat. Men det krävs träning för att klara av att göra så. Det hjälper dock när man har kommit så pass långt att man inser att allt som sker bara är en liten del av livet. Det är normalt att det går upp och ner, och att sorg varvas med glädje helat livet ut.

Det här handlar lite om att lära sig konsten att checka ut och att skapa sin egen bubbla i livet faktiskt. I syfte att inte låta negativa saker i omgivningen eller i omvärlden påverka en för mycket.  Det gör jag nästan varje dag här på mindre ort i Dalarna. Jag har lärt mig åt vilket håll jag skall titta och jag väljer sådant som gör mig glad och som fyller mig med energi över drama och negativitet.

Vidare kan det faktiskt vara så att när man stöter på patrull i livet så är det livets sätt att tala om för en att det är dags att ändra riktning och att man håller på med fel saker. Det är förunderligt hur det fungerar egentligen. Om man lyssnar riktigt noga så är det bara livet som säger: Du ska inte vara här längre! Du skall vidare! Du skall göra något annat! 

Vad är det jag vill säga egentligen med allt detta svammel? 

Jo, jag vill säga: 

Don't Sweat the Small Stuff in Life! 

And 

Don't Let the Little Things 
Become the Big Things! 

I helgen har Sjöräddningen från hela Sverige övning tillsammans den svenska Kustbevakningen med sina svävare här på Orsasjön. Lando och jag stötte på dem på stranden under våran eftermiddagspromenad. Så spännande! Jag har faktiskt aldrig sett svävare på så nära håll förut.

Fredag kväll blev det hemmagjord pizza och bubbel framför 

hockeyn på TV där Mora IK vann över AIK. 

Bubblet i mitt glas är numera Ramlösa. Men bubbel som bubbel. 

Bara det bubblar :-) 

Vänskapsknuten...Ja, suck så vacker den är på marmorbordet. 

Jag fick den i 50-års present. 

Ha en strålande fin söndagskväll! 

Det handlar om klasshat!

Ni som har följt min blogg i många år vet att jag sedan jag flyttade hem till Sverige efter nästan tjugo år utomlands har råkat ut för vad jag kallar lite knepigt folk här på mindre ort i Dalarna. 

Jag har varit utsatt för rena rama elakheter som enligt mig helt saknat grund och nästan kommit som en blixt från en klarblå himmel i form av passiv aggressivitet, glåpord, okontrollerad ilska, taskigheter och renodlad trakasseri.  

Jag kommer ihåg en gång för några år sedan, precis efter det att jag flyttat hem från Japan, och vi var några stycken som var ute på lite festligheter och skulle avsluta kvällen på hotellet där det var en massa folk och underhållning. Vi gick in i folkmyllret och så helt plötsligt så kommer en kvinna upp till mig, en kvinna som jag känner mycket ytligt så passa att man typ hejar om man möts på gatan men som jag inte skulle stanna och prata med för så pass känner jag henne inte. Ja, hon kom ialla fall rakt upp till mig och sa: Du din jävla fi**a! Tänk så paff jag blev. Jag hade inte sett människan på kanske 15 år och detta var vad jag möttes av. 

Ett tag kändes det som om att jag bara behövde visa mig för att jag skulle behöva utstå någon gliring eller renodlad elakhet från folk jag inte ens känner. Jag kommer ihåg att jag var hemma hos min kusin på en stor fest och helt plötsligt när folk börjar få i sig lite alkohol kommer det en man som är några år yngre än mig och sa: Men du var ju riktigt trevlig du, det trodde man ju inte! Varför skulle man inte tro det liksom? Man går väl inte hem till någon man känner på fest och utgår från att någon av de andra inbjudna gästerna inte skulle vara trevlig. Det är ju bara konstigt. 

Vissa gånger har även mina döttrar blivit utsatt för elakheter av vuxna. Elakheter som inte var något annat än ilska och hat gentemot mig men som riktades mot mina barn då dessa patetiska människor inte kunde komma åt mig eller hade tillgång till mig som person att vara elak emot. Det har jag förstått. För i min värld har elakheterna varit helt ogrundade, för vare sig jag eller mina döttrar är personer som går runt och är otrevliga eller oförskämda mot någon. Tvärt om. Vi är glada och trevliga och generösa och vänliga och lättsamma. 

Men blir man vid upprepade tillfällen illa behandlad så börjar man onekligen att ransaka sig själv till slut och söker och söker och går igenom händelser och konversationer om och om igen i huvudet för att se om man kan komma på att man har gjort dessa människor något någon gång. Men, nej. Och extra knepigt blir det när människor som man faktiskt inte har så värst mycket att göra med överhuvudtaget, och aldrig har haft, uppträder fientligt emot oss. 

Det allra värsta jag har råkat ut för i den här kategorin som jag beskriver är den arbetsplatsmobbning som jag utsattes för på ett företag där jag jobbade alldeles i början efter det att jag flyttat hem till Sverige...Elakare kvinnor har jag aldrig träffat på i hel mitt liv faktiskt. Det var nästan som om att de ville hoppa på mig och klösa ögon ur mig om de nu hade kommit undan med det. För det fruktansvärda som jag utsattes för då saknade gränser. Lögner, förtal, elakheter och systematiska trakasserier. Ja, det var hemskt och det slutade med att jag sa upp mig och gick på dagen. 

Jag har skrivit om den händelsen här i min blogg förr och händelsen var något som tog flera år att komma över faktiskt, mycket på grund av att jag blev så chockad att människor ens kunde behandla en annan människa så illa som jag blev behandlad. Jag trodde inte att det fanns sådana elaka människor. Men jag hade fel. Ondska finns. 

Men nu har jag kommit över det, även om jag aldrig under resten av mitt liv kommer att glömma det, och nu inser jag att de som gjorde detta emot mig tillhör de mest patetiska sortens människor som finns. Elaka och enormt avundsjuka själar som måste ha haft super dålig självkänsla, och jag utgjorde tydligen ett direkt hot mot hela deras existens som småstadsdrottningar i denna lilla håla. Vilka osorterade människor säger jag då. Och ja, de tar då hem förstapriset i grenen elakhet. 

Men som jag skrev tidigare så har jag ju aldrig riktigt fattat förr vad allt detta handlar om egentligen utan har väl tänkt att det är den svenska avundsjukan och jantelagen som ställde till det så för mig. Men nu vet jag äntligen vad det handlar om....Det hela är inget annat än rent klasshat! Det ni. Klasshat...Smaka på det ordet. 

Denna insikt kom som en riktig AHA-upplevelse, som Oprah Winfrey skulle ha kallat det, under några nätter då jag inte kunde sova och låg och lyssnade på radio. Först lyssnade jag på en serie i sex delar som heter Dom kallar oss White Trash och sedan en fortsättning i flera delar som heter Akademikerjävlar. Serien är en dokumentär och den handlar om inget annat än klasshat. 

Det var några personer som var med i de här programmen som pratade om exakt sådant som jag har varit med om. Helt oförklarade och helt ogrundade elakheter och påhopp av människor i omgivningen. Bara så störande och konstigt för de flesta men inte för mig för jag kände igen mig i dessa berättelser och det jag och dessa personer har blivit utsatta för är inget annat än KLASSHAT. 

Enligt serien De kallar oss white trash och Akademikerjävlar så är det tydligen så att många människor på mindre ort och i typiska arbetarklassområden utan någon högre utbildning eller högre löner tycker tydligen att människor som jag och som de som medverkade i programmet är stora på oss och jävligt stroppiga och att vi går runt och tror att vi är för mer än dem, och därför tycker de nte om oss alls och vill gärna kasta en sten i huvudet på oss och tar tillfället i akt och säger Du din j**la Fi**a , om de kan komma undan med det. 

Ni kan ju bara tänka er när detta om att det hela handler om KLASSHAT gick upp för mig. Jag kände ju igen allt liksom. Men vilken lättnad på något sått. Ett social-psykolgiskt gruppfenomen. Men samtidigt, oj så intressant. 

Jag hade nämligen varit totalt naiv. Jag hade trott att det skulle gå hur bra som helst att flytta hem till byn igen efter alla år utomlands. Det skulle bara gå att komma hem trodde jag, och så skulle allt vara som vanligt igen. 

Men vad jag inte insåg då var att det liv jag hade levt hela mitt vuxna liv utomlands och det jag åstadkommit hade gjort mig alldeles för olik de människor som bor här och som hade bott här under hela den tid jag varit borta och levt i en helt annan värld. Jag hade ju inte bara gått och blivit en Akademikerjävel, jag tillhörde nu en internationell och kulturell övre medelklass. Inte undra på att jag fick blodet att koka på vissa här hemma på mindre ort i Dalarna, som nu projekterade orsakerna till sin dåliga självkänsla på mig. För nu gick jag ju runt och trodde att jag var för mer och var stroppig, tydligen. Folk blir inte snälla mot mig om de tror att det är så. 

Jag kan varmt rekommendera att ni lyssnar på Tendens Kortdokumentär serie Dom kallar oss white trash och påföljande Akademikerjävlar. Det är bara så intressant. Men det finns inget man kan göra åt denna klasskillnad som orsakas av människors olika livsval och bakgrunder. Man blir olika helt enkelt, och folk med dålig självkänsla kan ha extra svårt att hantera detta faktum har jag förstått. 

Men tänk när jag fattade vad det egentligen handlar om....Vilken lättnad! 

Jag är helt felplacerad här på mindre ort i Dalarna.

Det är kämpigt faktiskt.

Mina kusiner som bor i större städer säger att jag var modig som flyttade hem hit.

Gamla klasskamrater och kompisar utomlands och i Stockholm har sagt att det räcker för dem att komma hit några enstaka semesterveckor under sommaren, men inte mer. Att enda anledningen till att man åker hem hit någonsin är för att man är härifrån. Jag förstår precis vad de menar. Jag brukar skoja och säga att man måste gå runt och vara lite smått salongs-berusad för att ens klara av detta (och jag som har gett upp Proseccon nu sedan årsskiftet. Hur skall det gå?! LoL :-)

Jag skall kämpa på ett tag till, men det finns en exit-plan :-) 

Man ska vara snäll.
Faktiskt.
Så var snäll.

En Akademikerjävel har faktiskt också känslor och hjärta.

Godnatt! 

När man har oro inombords

I går löste sig en väldigt jobbig sak som jag gått och oroat mig över en längre tid nu, och oj vilket stenblock som omedelbart föll från mina axlar i och med det. Jag hade inte insett hur mycket den oron slukade och tyngde ned hela mig. Jag kände det nu när den helt plötsligt försvann och var som bortblåst. Oj, vilken lättnad! 

Jag hade gått i mina Dalaskogar i flera dagar och bett stenhårt om en lösning och så kom den....Tusen tack för det! 

Jag tror faktiskt att även om man känner att man har oro inombords så underskattar man den skadan som inre stress ställer till med i hela kroppen och själen. Stress och oro som ligger där under ytan och nöter och gnager och mal dovt under dygnets alla timmar påverkar ju hormonsystemet negativt. Hormonerna styr sedan kroppens alla funktioner och påverkar därmed hela människan som helhet. 

Jag har vanligtvis lite svårt med sömnen och sover mycket sällan en hel natt utan att vakna ett visst antal gånger för att släppa ut Lando, dricka vatten, gå på toaletten eller bara för att ligga vaken och fundera på allt i livet tills värken i själen domnar och jag somnar...

Har man oro i kroppen dessutom så kan det lätt bli väldigt konstiga tankar och drömmar som i sin tur gör sömnen ojämn och orolig. Så här har det varit för min del nu i flera år, och tro mig att det lämnar en utmattad emellanåt. 

Men i natt har jag sovit hela natten! Helt makalöst! Det har jag inte gjort på flera år faktiskt vad jag kan minnas. Jag somnade före tio i går kväll och vaknade kl. 6 i morse av att det luktade nybryggt kaffe i hela huset,  och oj vad förvånad, nästan förvirrad, jag kände mig att jag hade sovit över 8 timmar i ett sträck. Jag som till och med brukar vakna före klockan som ringer 5:45 am hade inte ens hört den. Ja, så kan det bli när saker och ting har löst sig och jag slipper ligga och tänka på det när jag egentligen skulle behöva sova. 

Ja, tänk vad bra man skulle kunna få sova varje natt hela livet från och med nu om man ständigt slapp oroa sig för än det ena och än det andra. Slippa grubbla och alltid känna sig lugn och trygg. Drömläge! Det läget måste jag jobba mig fram till, för så vill jag ha det permanent. 

Man är ju en helt annan människa när man har fått sova i en hel natt. Ja, det är faktiskt en av de saker som jag har varit mest lycklig och förundrad över i dag....Tänk att jag sov en hel natt, liksom. Över 8 timmar i ett sträck utan att vakna en endaste gång. Vilken grej! Hallelujah! Ja, för det var nästintill en religiös upplevelse. Fri från oro. 

Hur har ni det med sömnen? 

Jag har läst och hört att många vuxna har problem med den. 

"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är. I ljusa irisringen du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär".

Magiska bilder från Orsajsön och min hundpromenad i går kväll. 

Ha en helt underbar kväll! 

Thank you God for blessing me so much. 

Dyr mat!

Eftersom jag har gått upp 5 kg så försöker jag nu att äta supernyttigt och undviker kolhydrater (bröd, pasta, potatis, ris, mjöl etc) och allt socker så återstår ju en diet baserad på typ protein, grönsaker och fett. 

Varför har jag bestämt mig för den här varianten av diet? Jo, det finns nämligen väldigt mycket forskning på LCHF och KETO kost samt en massa andra vetenskapliga studier som visar att socker är boven i dramat och därmed komponenten som orsakar några av våra allra vanligaste kroniska sjukdomar och en massa andra eländigheter förutom oönskad övervikt.

Lite matinspiration från min förra blogg, när jag hade tid att äta nyttigt. 

Själv har jag också otaliga gånger känt att jag blir svullen och pluffsig av bröd, pasta,  mjölprodukter, alkohol och av allt annat som innehåller en massa socker. 

Men är det någon mer än jag som har reagerat över vad dyrt det är att äta nyttig mat?! Att bara ha protein och grönsaker och nyttiga varianter av fett på sin inköpslista i mataffären är inte att leka med för matkontot minsann. Väljer man sedan ekologiska varianter av dessa kategorier mat så är det lätt att matkontot är tömt redan i mitten av månaden. Så håll i hatten! 

Det kanske finns en anledning till varför rika människor i regel väger mindre än fattiga människor. Rika människor har råd att äta nyttigare...Kan det ligga något i det? Ja, det är klart att det gör det, tillsammans med en rad andra intressanta faktorer. Det vet jag som är en Social Science major, men för att avhandla de faktorerna behövs ett helt eget blogginlägg i ämnet. 

På min inköpslista står: 

• Kycklingbröst
• Lax
• Torskfilet
• Räkor
• Kalkonbröst
• Köttfärs
• Rostbiff (stek)
• Bacon
• Avokado
• Tomater
• Gurka
• Grönkål
• Isbergssallad
• Ruccula 
• Purjolök
• Broccoli
• Blomkål (till blomkålsmos) 
• Bladspenat
• Hackad spenat (till spenatsoppa) 
• Blåbär
• Hallon
• Gurkmeja
• Färsk ingefära
• Selleri
• Dijonsenap (näst intill sockerfri) 
• Hellmans majonäs
• ICAs Beasås (som innehåller mindre än 1 gram socker) 
• Grädde 40%
• Ost 
• Smör
• Gorgonzolaost (till laxen) 
• Fetaost
• Steksmör
• Olivolja 
• Vitlök
• Ägg
• Ramlösa (istället för Prosecco. Går lika bra! Bubbel som bubbel :-) 

Då går startskottet

I dag börjar jag jobba igen och därmed är vardagen tillbaka. Konstigt nog tycker jag att det är lite skönt faktiskt. Det är som om att jag vill snurra igång ekorrhjulet för att få igång tiden och nedräkningen till våren. Alla säsonger har ju sin charm och nu längtar jag till takdroppens och tulpanernas tid. 

Vi lärare har två så kallade K-dagar utan elever då vi jobbar med annat i arbetslagen och förbereder oss inför den nya terminen. Eleverna kommer på torsdag och jag känner mig lugn inför det som komma skall eftersom jag arbetade in mig rejält i höstas och känner därför att vårterminen nu kommer att gå som på räls. 

Jag har lärt mig massor angående vad som funkar bra, vad som funkar sämre och vad som inte funkar alls med högstadieelever. Lessons learned kallar jag det, och med den vetskapen i bagaget kan jag nu hålla mig borta från de gropar jag trillade i och de minor jag ideligen tycktes snubbla över i höstas.

Detta innebär bland annat att jag måste sätta tydligare gränser, för man kan faktiskt engagera sig själv till utplåning när man jobbar inom skolans värld. Jag har insett något så klyschigt som till exempel att jag kan inte rädda världen och det är inte hur man har det utan hur man tar det. Så det så. 

Då är vi alltså tillbaka i vardagen, den första det här nya decenniet, och därmed går det officiella startskottet för allt liksom...Köpstoppet, viktresan, och vårterminen. Jag är redo! Bring it on! 

Haha. det låter ju som ett typisk nyårs-blogginlägg, men det var det då absolut inte meningen att det skulle vara. Jag fortsätter bara på sådant som redan är påbörjat...men några få finjusteringar. För man får inte hålla fast vid sådant som inte fungerar så det gäller att ständigt utvärdera och göra ändringar där det är nödvändigt. Allt annat är ohälsosamt. 

Ha en strålande fin första vardag på det nya året 2020! 

Kram

När man ställer sig på vågen

Orsasjön i dag på min morgonpromenad

I morse tog jag mod till mig och ställde mig på vågen. Jo, jag kände att nu var det faktiskt dags att stirra sanningen i vitögat och ta tjuren i hornen.

Sedan slutet av november - början på december så har jag nämligen inte haft någon som helst självdisciplin vad gäller vare sig kost eller motion utan har bara slappnat av och njutit av advent, Lucia, jul och nyår och av allt kulinariskt överflöd som dessa högtider traditionsenligt för med sig. Lussekatter och pepparkakor och glögg och choklad-askar och julmat och nyårsmat och så fyllde jag 50 någonstans där på mitten....Ja, det ena firandet har avlöst det andra och jag visste att det skulle få konsekvenser.

Vidare har mörkret som råder när jag åker till jobbet och när jag kommer hem från jobbet här i mörka Skandinavien gjort att mina långa härliga en-timmes briska power-promenader uteblivit helt samtidigt som slutet av hösten inneburit en extra stress-laddad tid på jobbet.

Stress, fel mat, dålig sömn och ingen motion....Katastrof! Klart att det blir konsekvenser av sådant leverne. 

Jag kan alltså konstatera att jag har gått upp hela 5 kg sedan jag kollade sist någon gång i höstas! Men vad trist! Jag kände det på mig och inte undra på att jeansen sitter lite väl obekvämt tighta. Men det är bara att ta tag i det hela och försöka råda bot på eländet.

Nu är det tvärnit för allt socker och alla kolhydrater, och så har jag inte druckit en droppe alkohol sedan julveckan och skall försöka låta bli att göra det detta år faktiskt. Undantag skall finnas för något enstaka glas cava eller prosecco om jag reser någonstans eller hamnar i någon annan trevlig speciell situation. Jag tror inte på regler utan undantag...LoL! 

Köpstopp och vinstopp...samma år alltså! Hur brutalt kan det bli?  Om jag varken får shoppa eller dricka vin, vad ska jag göra då liksom? LoL! Ja, ni ser....I-landsproblem....Men skall man tillämpa maximalt med självdisciplin så är det väl lika bra att ta alla områden på samma gång. Eller hur?! Medan man ändå håller på. Jag tror att det kommer att bli jättebra faktiskt.

Jag sätter upp mål, och jag älskar ju att ha mål. En riktning att följa...Nu har jag alltså både ekonomiska mål och hälsomål och jag älskar processer där jag har något att arbeta emot....Det ska bli spännande. Livet blir mera meningsfullt när man siktar på något. 

Nu har jag en hel del att jobba med alltså. 

Ha en fin eftermiddag! 

Värdet på mitt ISK-konto

Bortsett från det jag har satt in så har värdet på mitt ISK-konto (där jag investerar i aktier) gått upp med nästan 25% under 2019! Helt fantastiskt!! Vilket vanligt sparkonto ger den räntan liksom? INGET!

Det är det här som jag försöker förklara för vissa personer i min närhet som istället för att investera sina pengar försöker att vinna sig rika på Trav och Triss. Alltså de lägger flera hundralappar i veckan på spel och det har de gjort i hur många år som helst och de har ännu inte kammat hem en endaste miljon. Nada! Zip! Men hoppet finns kvar ändå tydligen. 

Jag gjorde en snabb överslagsräkning åt en person baserat på vad hen lägger på Trav och Triss i veckan samt det ungefärliga antalet år som hen har sysslat med detta (hela det vuxna livet) och jag kom snabbt fram till att om hen bara hade investerat pengarna istället för att spela med dem så hade hen varit mångmiljonär nu. 

Men folk är alltså rädda för aktiemarknaden, för den kan ju krascha säger man och så är alla deras pengar borta menar de. Men de tycker inte något om att spela bort ofantliga summor med pengar över sitt  eget livsspann i hopp om att vinna sig rika, och utan att få annat än småsummor här och där tillbaka (som lockbete att fortsätta spela). Men det de investerat i spelet är pengarna som är borta för alltid. Det hade jag varit livrädd för om något. 

Nu har det ju gått ofantligt bra för aktiemarknaden en tid. Rekord faktiskt. Men jag har lärt mig att historiskt sett över tid så snittar aktiemarknaden på 8-12%, och det är därför tiden är viktig. 

Själv ägnar jag mig bara åt att köpa aktier. Jag håller inte på med att sälja och köpa och sälja i hopp om snabba klipp. Nej, det har jag inte tid med och det har jag heller inte tillräckligt med kunskap om för att kunna göra på ett lukrativt sätt anser jag. 

Nej, jag är i detta för the long run och meningen är att skapa en penninga-maskin där jag i framtiden skall kunna leva enbart på aktieutdelningar och utan att någonsin röra investeringarna. För det skulle ju vara totalt ologiskt att slakta hönan som värper de gyllene äggen. Alltså så rör man aldrig det investerade kapitalet. Det får istället sitta där och jobba...som en penning-maskin från vilken man sedan får en passiv inkomst. 

Det är när den maskinen producerar tillräckligt med inkomst för att täcka de dagliga omkostnaderna, alltså levnadskostnaderna, som man i min bok är ekonomiskt fri. Fortsätter man sedan efter att den milstenen är nådd så kan man komma upp i summor där man kan sätta både silver- och guldkant på tillvaron. 

Men mitt första delmål är att bli helt ekonomiskt fri. Jag vill alltså att min passiva inkomst skall täcka mina egentliga levnadskostnader varje månad vilka är tak över huvudet, driftskostnader, mat, transport, TV, internet, telefoni, privat sjukvårdsförsäkring (detta är en ny budgetpost eftersom jag inte tror att vi kan räkna med att välfärden ska fungera så mycket längre),  samt förbrukningsvaror. 

Konceptet Ekonomiskt Fri för mig betyder alltså inte ett lyxliv i sus och dus och överflöd, som många tycks tro. Nej det handlar om frihet och om att aldrig behöva vara beroende av någon eller något för att kunna leva ett bra liv och ta hand om mig själv. Det handlar alltså om FRIHET och inte om pengar. 

Om man är ekonomiskt fri så är man ju även självförsäkrad och därmed aldrig beroende av till exempel A-kassa eller sjukpenning om det skulle bli aktuellt med sådana lägen. Ingen kan ställa en massa krav som man skall följa för att kunna klara sig och överleva. För man har ju en inkomst ändå, vad som än händer. Stanna upp och tänk den tanken och känn in den känslan. Att vad som än händer så klarar man sig och kan betala för sitt liv. Underbart läge att få befinna sig i....Pengar köper nämligen säkerhet, bekvämlighet, frihet, valmöjligheter och tid. Så länge man är slav till pengar så har man få valmöjligheter men så fort man inte är det längre så blir man herre över sitt eget liv. 

"Money is a great servant, but a horrible master"

Morgonljuset i mitt kök i morse - Gudomligt! 

Nu börjar man orka något igen....

Nu kommer energin!

Ha en underbar kväll! 

Vad ska man ha på sig på jobbet?

Min svenska blogg kompis Annika, (som ni hittar HÄR) som jag träffade för ett par år sedan i San Diego och som är Universitetsprofessor i USA, har ett jätte roligt blogginlägg idag där hon ställer frågan om hur hon skall klä sig som kvinnlig professor 2020. 

I USA är det ju lite annan klädkod på arbetsplatser än vad det är här i Sverige. Man får faktiskt inte klä sig hur som helst inom vissa företag och organisationer. Det älskar jag som gillar ordning och reda. 

När jag jobbade för det amerikanska försvarsdepartementet, DODDS, så fick vi anställda lov att följa en mycket strikt klädkod som i sin tur satte en mycket fin professionell ton på arbetsplatsen. Detta i sin tur förmedlade respekt för ämbetet, en respekt som jag ser håller på att gå förlorad helt på vissa arbetsplatser här i Sverige. Inom skolans värld till exempel.  

Här på mindre ort i Dalarna har det enligt min mening spårat ur totalt och folk klär ofta sig lite hur som helst på jobbet och inte så sällan på ett sätt som enligt min mening är totalt oprofessionellt och oacceptabelt.

Det är min personliga åsikt att man bör klä sig för det jobb man har. Är man förskolelärare eller jobbar på hunddagis så är det ju kanske opraktiskt och att komma till jobbet i kavaj och kjol som på bilden precis nedan till exempel, men det hoppas jag att alla förstår som läser det här inlägget. 

"-Som man är klädd blir man hädd", brukar min pappa säga och det är dagens sanning det! Även om alldeles för många lever i förnekelse så finns det inget som öppnar så många dörrar som om man är snyggt och propert klädd och tvärtom. Min farbror som har jobbat som diplomat i hela sitt liv har berättat för mig att om man sätter på sig en kavaj och en slips och går rakt fram med bestämda steg och säker blick så kan man ta sig förbi vilken avspärrning som helst. Man blir sällan ifågasatt i de kläderna med andra ord....

Jag tycker att det här med work wear är ett jätte roligt ämne. Jag kan sitta och googla runt på bilder och på Pinterest hur mycket som helst. Jag tycker också om konceptet Kapsel Garderob där man kan kombinera ett visst mindre antal plagg i all oändlighet utan att ha en jättestor garderob. En väninna i Kalifornien har visat mig hur hon har en garderob till jobbet och en helt annan garderob till sin lediga tid. Smart! På så sätt så har man alltid snygga och välvårdade plagg att tillgå när man skall jobba. Smart koncept! 

Ann Taylors Tropical Wool Suit är mina absoluta favoriter när det kommer till work wear. Jag har kavaj, kjol, och byxa i både den svarta och mörkblåa varianten och de plaggen kan jag kombinera i all oändlighet, samt både klä upp och klä ned. Så här klär jag mig dock inte på skolan här i Sverige. Men kavaj har jag ibland. 

Det här liknar den stilen jag har nu när jag jobbar i den svenska skolan .

The cropped pant! En riktig favorit i min garderob. Så snygg till både klackar och till ett par söta ballerinaskor. Upptill kan man ha snygga blusar, skjortor, jumprar och koftor. 

En annan sak vad gäller kläder....Är det någon mer än jag som har märkt att man känner sig annorlunda när man är snyggt klädd?! Det finns liksom både budskap och energi i kläderna. 

So, get up! Get dressed! 

Ha en fin fredag. 

Kram.

2020

Då blev det ett nytt år då och det känns onekligen lite häftigt att få leva på 20-talet, ett decennium som annars är så förknippat med 1920-talet och allt galet och spännande som hände då. Jag tänker Gatsby till exempel men också att det till exempel var det decennium när kvinnor i Sverige fick rösta första gången. Min mormor klippte håret i en kort page och bar modern långkofta med breda muddar nedtill och på ärmarna.  Tänk att även vi nu kommer att kunna få prata om vad vi gjorde på 20-talet längre fram...

Jag inleder inte det nya året med en massa löften utan har mina mål som jag fortsätter att sikta på. Dock lägger jag in en högre växel i vissa kategorier samtidigt som jag kommer att försöka ta hand om mig själv lite bättre. Höstterminen påvisade det ohållbara med att ta ut mig i min yrkesroll dag in och dag ut för att sedan tvär-somna i soffan klockan åtta varje kväll. Nej, det är inget liv. I alla fall inte av sorten som jag vill leva. 

Jag gör nu några medvetna justeringar på alla plan för att minska på stressnivån och för att optimera hälsan. Man måste ju se det som sitt eget personliga ansvar att ta tag i och ändra situationer som inte är optimala för gör man inte på ett annat sätt så kan man ju inte heller förvänta sig andra resultat, eller hur? 

Men nu har jag jullov i några dagar till och skall bara vara hemma och mysa. Få ordning på moderskeppet...Det som är så bra med att ha ledig tid när det är dagsljus ute, till skillnad från når jag jobbar, är att jag hinner med riktigt rejäla skogspromenader med Lando. Jag är ute i över en timme och känner att det verkligen gör enorm skillnad att få röra på mig igen. 

Vacker nyårsbukett som jag fick av mamma & pappa på nyårsafton. 

Nu är det skönt att få ta bort det röda och ta in det blåa igen. 

Mina late-bloomers har fått flytta till hallen. Tänk att jag har så enormt svårt att tajma det där med blomningen av julväxter. Ettdera blommar de över direkt innan jul eller så slår de ut efter nyår. Jag vill ju ha full blomning på julaftonen...Suck....Min amaryllis som jag köpte innan jul har inte slagit ut ännu. Dock så växer stjälkarna så det knakar och är hur långa som helst. Nej, nästa jul måste jag nog konsultera en florist. Jag är inte så bra på det där med blommor. 

Till alla som är lediga, njut av ledigheten!

Jul- och Nyårs kraven och stressen är över så det här blir perfekta dagar till kravlöst varande. 

Ha en fin dag!

Kram

Nyårsaftonen

Nyårsafton spenderade vi i hemmets lugna vrå och det var bara så underbart skönt och avslappnat. Jag hade bjudit hit familjen på middag kl. 18 redan eftersom ungdomarna hade eget program senare och för att vi tycker att det är jobbigt att äta en massa mat för sent på kvällen, så klockan 18 fick det bli och det blev så bra.

Kvällens meny var enkel men rejäl. Vi bestämde oss för att skippa den sedvanliga tre-rätters middagen som jag lagat i många år och satsa på varmrätt och dessert istället. Jag hade dock gjort en jätte mumsig mexikansk dipp som serverades i vardagsrummet i väntan på middagen, och det var verkligen uppskattat eftersom just den dippen är en riktig favorit bland mina familjemedlemmar. 

Kvällens middag bestod av Porterstek på oxfilet med Hasselbackspotatis. Mums, mums....Såsen till köttet är nämligen to die for eftersom man gör den av det goda spadet som man kokat upp Portersteken i. Ojojoj...Det slutar nästan alltid med att alla äter mest av såsen för den är så himmelsk, och det passade verkligen bra med Hasselbackspotatis till, som jag faktiskt inte lagat på ca. femton år om jag tänker efter. 

Till efterrätt hade Emilia bakat en extra kladdig och smarrig kladdkaka och till den serverades vaniljglass. 

Alla tyckte i alla fall att maten var supergod och gick hem både nöjda och proppmätta vid 21-tiden. Vid tolvslaget vaknade jag av en massa smällare och fyrverkerier. Det knastrade och small lite väl högt och Lando vankade av och ann lite oroligt men lugnade ner sig sedan. 

Jag tycker att det är så onödigt med smällare och raketer. Först och främst tänker jag på alla djur som blir så otroligt rädda förstås men också på att smällare nu börjat att användas mot blåljuspersonalen. Galet! Man undrar vad det är för typer av människor som häller på så. Usch! Ja, för min del så behövs smällare alltså inte finnas överhuvud taget med andra ord eftersom de nu blivit en så stor del av en massa okynne. Trist! 

Kvällens enkla dukning i tema familje-mys.

Ingredienserna i min Porterstek: 

Kött. 

Jag valde oxfilet men rostbiff eller en vanlig stek som till ex. Fransyska går också utmärkt. 

Bryn köttet och lägg det i en gryta och tillsätt följande: 

En 50cl flaska Porteröl

En tetrapack Svart Vinbär saft koncentrat (sv den typ som finns på bilden) 

1 dl Soja 

2 köttbuljong tärningar

2 finhackade vitlöksklyftor 

2 msk basilika 

Salt och grovkornig svartpeppar till stekningen. 

Smör att steka i.

Jag börjar alltid med att krydda köttet med salt och rikligt med grovkornig svartpeppar. Sedan bryner jag köttet i rikligt med smör så att det får en vacker brun stekyta innan jag lägger det i grytan och tillsätter övriga ingredienser. 

Jag kokar köttet i ca. 1,5 timme. Men man får kolla beroende på hur stor köttbit man har och hur man vill ha det tillagat. 

Under kokningen tillsätter jag oftast ytterligare ca. en flaska Porter-öl till för att inte vätskan skall reducera bort för mycket. Men man kan också tillsätta lite vatten om man vill istället för öl. På Nyårsaftonen tillagade jag dubbla satser av Portersteken eftersom vi var 9 personer som skulle äta. 

När köttet är klart så slår man i det i folie och låter det ligga till serveringen då man skär upp det i skivor.

Sås: 
Börja med att sila av skyn och häll den i ett separat kärl.
I en kastrull (jag tar samma gjutjärnsgryta som jag kokat köttet i ) smällt smör och rör i mjöl, som när man skall göra en redning.
Tillsätt skyn och rör till en fin konsistens.  Rör intensivt så att det inte uppstår klumpar.
Tillsätt ca. 5 dl grädde.
Smaka av.
Tillsätt mer grädde eller mer av skyn efter smak.

Så här ser min sås ut när den är färdig.

Vi hade det så trevligt och så mysigt.

Så här ligger Lando i köket när jag lagar mat. Seriöst. Han flyttar sig inte och jag får kliva över honom. Ja, han fick smaka många bitar oxfilet :-) Förstås.

Kvällens efterrätt: Emilias Kladdkaka med gammaldags vaniljglass.

Perfekt! 

GOTT NYTT ÅR