Jag är utsatt för klasshat

På road trip genom USA

För en liten tid sedan skrev jag ett inlägg om klasshat. Jag inspirerades att skriva om ämnet efter att jag under sömnlösa nätter råkat snubbla på ett program som heter Tendens Dokumentär och som hade gjort en serie om klasshat där de inledande delarna hette Dom Kallar oss White Trash och där de efterkommande delarna Akademikerjävlar. 

Jag blev helt fascinerad av serien och inte minst för att jag fick jordens AHA-upplevelse av det jag hörde. Jösses, tänkte jag. Det är ju precis det här jag har varit med om....Ha! Var det så enkelt att det var klasshat det handlade om hela tiden?! 

På något sätt så var den insikten enormt befriande för mig då jag helt plötsligt kände att det jag har varit med om här på mindre ort i Dalarna, sedan jag flyttade hem efter tjugo år utomlands, egentligen inte hade något som helst med mig som enskild person att göra, och därmed inte heller är något som jag behöver ta så värst personligt. Även om det svider och gör ont. 

Men även om jag vet att inte ta det personligt längre är fenomenet en bidragande orsak till att jag håller mig mest för mig själv här hemma på orten. Av förekommen anledning så ligger jag lite lågt och beblandar mig inte så mycket med ortsborna, eftersom jag har dålig erfarenhet av det. Jag har mina egna rutiner och lever i min egen bubbla men har kontakt med vänner som bor på andra platser i Sverige och förstås mycket tät kontakt med framförallt mina vänner i USA. 

Japp, så är det nu och det är bara att acceptera. Jag tror inte att klass skillnader går att sopa under mattan. Det kan vara svårt att bo på en mindre ort och jag tror att man måste vara enormt stark som återvändare för att ens klara av det. Det hjälper också att jag har en grupp likasinnade på andra ställen och så mina fina vänner utomlands som finns där i ur och skur. 

Jag fick en otroligt fin och välformulerad kommentar från svenska Annika som är Universitetsprofessor i San Diego efter mitt förra inlägg. Jag tycker verkligen att hon sätter fingret på hur det är att leva på mindre ort som annorlunda och därför vill jag dela med mig av hennes kommentar här. Annika har annars en superbra egen blogg som man kan hitta om man klickar  HÄR.  

Tusen tack för din kommentar Annika! Jag tror den klargör ganska mycket hur situationen ser ut för oss Akademikerjävlar som flyttat hem till en mindre ort på landsbygden. 

Skillnaden mellan Annika och mig här är att jag var väldigt naiv när jag flyttade hem och förstod inte att jag skulle behöva förminska mig själv för att passa in. Anledningen till den missen var att för mig var det helt självklart att alla skall få vara den man är och att man skall få vara stolt över allt man gjort i livet. Istället blev jag utsatt för elakheter. Men nu vet jag bättre. 

Här kommer Annikas kommentar: 

"Funderat lite kring det här med små samhällen och utanförskap. För mig har det alltid varit självklart att i småstads-Sverige (finns säkerligen många undantag men där JAG växte upp i vilket fall) var det inte okej att sticka ut åt nåt håll. Jag hade kompisar där problemet var att familjen hade mer pengar än andra i samhället (internatskolor för barnen, flera hus eller hästägande t.ex. som gjorde att det skvallrades). I mitt fall handlade det mest om att vara bra i skolan - fick man full pott på prov och sånt var det bäst att ljuga och säga att man hade fått treor eller fyror (på min tid). Kunde man svaren på alla frågorna så svarade man ändå inte så ingen skulle tro att man var en som smörade eller var en besserwisser. Det är en lärdom jag har tagit med mig till småstäder och små samhällen överallt annars också. Jag tonar ner min utbildning - jag brukar säga att jag är lärare om jag inte vill skrämma folk, det låter inte lika läskigt som universitetslärare eller doktor eller professor. 

Jag känner sällan av riktig elakhet pga. sånt här, däremot ofta rädsla för det annorlunda eller rädsla att verka okunnig som leder till tystnad eller avståndstagande. Om man t.ex. är på en fest (i min svenska uppväxtort) och någon frågar vad man gör och man säger att man är fakultet på ett universitet i San Diego så blir det ofta tvärstopp i samtalet. Då vänder sig folk till sin ANDRA bordsgranne och ställer samma fråga (och blir lättade när svaret blir "jag är sjuksköterska"...). Men som sagt i mitt fall har det aldrig slagit över i rena elakheter (jo, när jag var tonåring i skolan)....men så har jag ju aldrig försökt att flytta tillbaka igen utan bara varit på korta besök. 

Man kan vara förstående mot de här tendenserna och man kan anpassa sig en del. Problemet är att jobbar man alltför hårt på att anpassa sig och inte skrämma nån så får man ju gömma så mycket av den man är och det man gör. Det blir jobbigt i längden. Därför räcker det med korta besök för mig i sammanhang där det är hårt tryck på att passa in. Ska jag slappna av och ha roligt och trivas så är det med folk som accepterar "hela paketet" - utbildningen, utlandsboendet, nördigheten ;) osv.

Hoppas du iallafall har en "kärngrupp" omkring dig som accepterar dig som du är! Det behöver man för att må bra.
Kram"

Jag vattnar slänten utanför vårt hus i Monterey, Kalifornien. 

Ha en riktigt fin dag!