Livets sanningar

Jag vaknade denna sista dag på året med ett enormt behov att skriva av mig. Texten bara rinner ur mig och därför är den säkert hemsk och i stort behov av revidering....

Om ensamhet...

Jag tittar på ett inslag om ensamhet på TV 4 Morgon. Svenskarna kan möjligtvis vara världens ensammaste folk. Ja visst är det så! Det tvekar jag inte en endaste sekund på. 

Det är vårt välfärdssamhälle som har gjort oss ensamma. De senaste generationerna har vuxit upp med att det är staten och myndigheter som skall ta hand om oss och då behöver vi helt enkelt inte varandra längre. Eller hur!? Och det börjar tidigt. Så fort föräldrar bara kan så checkar de in sina småttingar på dagis, och fritids. Alltså någon annan tar hand om barnet. Inte föräldern och inte någon farmor och farfar eller mormor och morfar. Och det är så det börjar. Ja i Sverige är det rentutav fult att vara hemmamamma och ta hand om sina egna barn. Det fick jag mig minsann skrivet på näsan av en kollega som berättade att vi som föräldrar har ju ingen pedagogisk utbildning så det är bäst att dagisfröknar för göra jobbet med att ta hand om barnen så att det blir rätt. Alltså jösses!!! Där har vi konceptet i ett nötskal! Vi som biologiska varelser skall föda fram våra avkommor för att sedan lämna över dem till samhället. Stopp och belägg! Jag kokar när jag hör sådant. Precis som om människan skulle vara den enda varelsen som inte har instinkter att ta hand om sina avkommor. Och när familjemedlemmar blir äldre checkar vi in den på ålderdomshem och sjukhem. Ja rakt in i äldrevården och ensamheten. 

För i Sverige råder det övermynderi. På ett sätt som kan få en svensk amerikan som mig själv att koka över av irritation och ilska. Myndigheterna skall ta hand om och bestämma över människorna i Sverige, för tydligen vet de bättre än gemene man både vad som anses normalt och hur man skall leva sitt liv. Men I have news for you...Inom alldeles för många myndigheter jobbar outbildade obehöriga människor utan sunt förnuft, mycket på grund av att vi i Sverige har stora problem med kompetensförsörjningen, och därmed är varken svenska myndigheter eller institutioner rättssäkra. 

Men för att återgå till ensamheten....Det är alltså delar av välfärdssamhället som gjort oss ensamma. Ingen behöver någon för samhällets institutioner och bidrag av alla möjliga varianter skall göra att alla skall klara sig förträffligt alldeles själva. Men ta bara en titt på länder med kollektiva kulturer och där man tar hand om sina barn och äldre släktingar inom familjen. Mormor och morfar passar barnen när barnens föräldrar jobbar och när mormor och morfar åldras och behöver hjälp så tar familjen i sin tur hand om dem. I sådana samhällen finns det mycket lite ensamhet av den enkla anledning att man behöver varandra, som det också nog var tänkt från allra första början. 

Men nu fungerar inte vårt svenska välfärdssystem längre. Pengarna är slut och därmed höjs pensionsåldern för att pumpa in mer pengar i systemet. 

Det blir arbetarklassen och medelklassen som får bära bördan och betala notan för välfärden. Övriga klasser klarar sig undan. Underklassen lever redan på bidragen och överklassen har tillräckligt med tillgångar att gå i pension när de vill och skiter därmed fullständigt i de nya reglerna om den höjda pensionsåldern. 

Om sjukvård...

I Sverige tilldelas varje människa ett inofficiellt värde. Jag skriver inofficiellt för officiellt är vi alla lika mycket värda och därmed får exakt lika behandling i vårt jämställda samhälle. Fel! Tror du på det är du grundlurad! Det är bara fint prat! I verkligheten tilldelas vi ett värde enligt socioekonomisk status alltså enligt ålder, kön, etniskt ursprung, utbildningsnivå, yrke, och samhällsstatus. Detta finns det vetenskaplig forskning på. Japp...för mammor från Östemalm, Djursholm, och Danderyd som lider av psykisk ohälsa är sannolikheten dubbelt så stor att de får remiss till en psykolog i jämförelse med kvinnor i resten av landet. Kvinnor på landsbygden är mest benägna att få psykofarmaka som behandling för psykisk ohälsa. För på landsbygden är vi kassörskor, städerskor, vårdbiträden, turistbyrå assistenter, mattanter, servitriser och barnskötare, alltså av sådana yrkeskategorier där vi lätt som en plätt kan ersättas av en helt ny och frisk människa utan större konsekvenser för samhället. Allt medan mammorna från Östermalm, Djursholm och Danderyd är en oumbärlig hustru till en nyckelperson i det svenska näringslivet, och sådana kvinnor kan ju absolut inte lämnas trasiga i en hög på golvet. 

När jag själv gick in i den berömda väggen för några år sedan och drabbades av utmattningsdepression blev jag erbjuden starka sömnmedel och ångestdämpande medicin av stressade stafettläkare på vårdcentralen för att läka min djupa inre kris. Vidare fick jag veta att det var minst 6 månaders kö att få en kallelse till en psykolog. Som tur var hade jag så mycket i skallen, trots blurret som rådde där för övrigt, att total vägra medicin. Jag fick helt enkelt gå hem och ta hand om mig själv istället. Men det kan ju inte alla. För vissa hamnar i ett sådant mörker att döden blir den enda utvägen. 

Det jobbigaste med denna insikt om den svenska vården är att man inte kan känna sig trygg. Får jag cancer så kan jag dö under den tid det tar att stå i kö för att få behandling. Det farliga i det hela är att man inte vet detta. För vi bor ju i trygga Sverige. I mitt liv som amerikan har jag aldrig väntat på någon slags sjukvård i längre än en halvtimme men senast i går satt jag på Falu Lasarett och väntade på akuten i nästan fem timmar på att en familjemedlem skulle få vård. Och den stackars medicinläkaren som skulle hjälpa oss var tydligen ensam denna lördag och var således ansvarig för både akuten och medicinavdelningen där de hade mycket sjuka patienter (fick jag veta när jag frågade en sköterska). 

Min kortsiktiga lösning på detta problem är att sjuksköterskor på svenska akutmottagningar börjar jobba lite mer som sjuksköterskor på amerikanska sjukhus gör och där de börjar behandla patienterna innan läkaren har träffat patienten. Det är ett toppen system, och speciellt vad gäller lite enklare åkommor. Nu skall patienten och all personal vänta tills läkaren sagt sitt. Vilket slöseri med både tid och annan alldeles förträffligt kompetent personal. Törs man göra så i USA där folk kan stämma sjukhus så skulle man väl tordas göra så här på svensk mark där alla parter inblandade har ansvarsfrihet i alla lägen, och där aldrig någon ändå hålls ytterst ansvarig för någonting som inträffar. 

Om låga löner....

När jag var ny i USA ifrågasatte jag deras system med minimum wages, alltså den enormt låga minimum lön vissa yrkeskategorier fick i timpenning för sina tjänster. 1993 i Kalifornien var minimum lönen 5 dollar och 50 cents i timmen. Det fanns alltså vuxna människor som jobbade heltid och tjänade ca 35 - 40 kronor i timmen. Det jag fick förklarat för mig var att ju fler människor som kan utföra ett arbete ju mindre betalt får de som utför arbetet. 

Här i Sverige är syftet med medelklassens löner att man endast skall kunna leva löning till löning, alltså att det med avsikt inte skall bli något över efter varje månad. På så sätt drivs människor till att fortsätta jobba månad efter månad. Och så måste det ju vara för vem skall annars driva Sverige och betala notan för välfärden. För tänk om en undersköterska eller en polis skulle tjäna så mycket att de kan jobba halvtid eller gå i pension vid 55 års ålder. Då skulle Sverige bli som Grekland. 

Men, de yrken där det krävs enorm kunskap och kompetens och flera års akademisk utbildning och där yrkesutövaren har ett kopiöst ansvar som till exempel läkare, lärare, sjuksköterskor och många andra liknande offentliga yrkeskategorier, där måste lönerna lyftas, för det måste löna sig att vilja ha de yrkesrollerna. Det måste löna sig att utbilda sig. Men det har man inte tänkt på i Sverige och därför råder det en sådan akut brist på personal inom dessa yrkeskategorier att det hotar att underminera hela samhället. Vem vill läsa fem år på universitet och sedan få 30 000 kr i månadslön och typ 21 000 kr kvar efter skatt? För det är så det är nu i Sverige. En alldeles nyutexaminerad lärarkollega fick 30 000 kr i ingångslön! Jobba på ICA MAXI och lägg till lite kvällar och någon helg på schemat så har du högre lön än så. Inte undra på att det kommer att fattas 77 000 behöriga lärare om några år. När vi har ett land där det inte längre är lönsamt att utbilda sig då är vi inne på en mycket farlig väg. 

Skyll inte på politikerna! Sverige är ju inte en diktatur det är en demokrati och därmed gör vi alltså som de flesta vill. Det är alltså det svenska folket som väljer vilka som skall styra och ställa och bestämma i vårt land. Till svenskarna vill jag därför säga: Skyll er själva!